Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legokontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfall mot enväldet. Inför Höjesteret höll han
ett lysande försvarstal, men blef det oaktadt
dömd till tre månaders fängelse – en händelse,
som emellertid förskaffade honom en utomordentlig
folkgunst. I ständerförsamlingen i Roskilde 1842
uttalade L. sig för allmän värnpligt samt för
Holsteins frånskiljande och uppställde vid en
28-Maj-fest (årsdagen af ständernas införande)
rent ut "Danmark till Eidern" såsom politiskt
program. 1843 deltog han i stiftandet af "Det
skandinaviske selskab" och var till 1849 medlem af
dess styrelse. Under 1845 års nordiska studentmöte
höll han ett glänsande tal i Kristiansborgs ridhus,
hvarvid han tog de närvarandes löften om obrottslig
trohet mot den nordiska enhetstanken. Med anledning
deraf blef han åtalad, men frikänd. Året förut
(1844) hade L. blifvit höjesterets-advokat. 1846
framställde han i ständerna förslag till en
fri författning för konungariket och Slesvig,
med en frisinnad vallag, och i Maj s. å. deltog
han i stiftandet af "Bondevennernes selskab". Han
spelade en framstående rol i den politiska rörelse,
som följde på Kristian VIII:s död (Jan. 1848). Han
var ordförande vid båda Casino-mötena (d. 11 och
20 Mars), affattade "borgerrepresentanternes"
adress till konungen och de resolutioner, i hvilka
folkviljan fick uttryck, samt blef d. 24 Mars minister
utan portfölj. Såsom sådan uppsatte han konungens
svar till den slesvig-holsteinska deputationen
samt afgick d. 27 Mars i diplomatisk beskickning
till Berlin och London för att förmå Preussen att
afstå från att understödja de upproriske och för
att utverka Englands mellankomst. I Maj var han
regeringskommissarie i Nörrejylland. L. hade en vigtig
del i grundlagsutkastets uppsättande, men afgick i
Nov. från sin ministerpost (emedan han tillstyrkt
Slesvigs delning) och uteslöts vid valet till den
grundlagsstiftande riksförsamlingen. I Dec. 1848
utnämndes han till amtman i Vejle amt samt visade
i denna egenskap stor duglighet och vann mycket
erkännande. Vid Koldings intagande (April 1849)
tillfångatogs han af slesvig-holsteinarna samt
fördes till Gottorp och Rendsborg, hvarest pöbeln
gaf luft åt sin harm mot honom för hans dristiga
uppträdande mot de tyska anspråken. Först i Aug.,
efter vapenstilleståndet, blef han frigifven. 1851–52
var L. folketingsman och röstade mot tull-lagen. Från
Sept. 1854 var han landstingsman samt invaldes 1855 i
riksrätten och 1856 i riksrådet. I landstinget intog
han en ledande ställning och var under åren 1855–61
referent ("ordförer") för 33 utskott. 1860 tog han
med värme till ordet för att häfda den allmänna
rösträtten, men talade på samma gång skarpt mot
"den plebejiske ånds onde instinkter" och väckte det
starkaste misshag hos det demokratiska partiet. 1861
deltog han i uppsättandet af den stora folkadressen
(med 71,000 underskrifter) om Slesvigs förening med
Danmark och blef d. 15 Sept. s. å. inrikesminister,
på hvilken post han qvarstod till d. 31 Dec. 1863. År
1864 utsågs L. till medlem af riksrådets landsting
och tog under de följande åren betydande del i förhandlingarna om
grundlagens revision, men förlorade sedermera
sitt inflytande i riksdagen. 1864 skref han Om
aarsagerne til Danmarks ulykke, som på kort
tid utkom i 8 upplagor, och 1865–70 var han
ordförande i "den danske folkeforening". Död d. 13
Sept. 1870. Hans efterlemnade skrifter utgåfvos
1872–74, i 4 bd, af H. Hage och K. Ploug. L. var
en entusiastisk frihetsvän och patriot; men hans
varmblodiga natur förledde honom icke sällan
till oförsigtiga yttranden, som kränkte andra och
skadade den sak han ville gagna. – 2. Theodor L.,
slesvig-holsteinsk politiker, den föregåendes kusin,
f. i Rendsborg 1824, deltog 1848–50 såsom frivillig
i det slesvig-holsteinska upproret, blef 1851
advokat i Kiel och invaldes 1859 i den holsteinska
ständerförsamlingen, hvarest han med styrka häfdade
de slesvig-holsteinska teorierna och var en bland
ledarna af oppositionen mot Danmark. 1859 deltog
han i stiftandet af den tyska nationalföreningen och
förmådde i Jan. 1861 dess holsteinska afdelning att
uttala sig för Slesvigs och Holsteins omedelbara
anslutning till ett under Preussens ledning
samladt Tyskland. På förhand gaf han konung Vilhelm
tillnamnet "eröfraren". Med anledning deraf blef
han ställd under åtal, men frikändes. Död 1862.
E. Ebg.
Lehmann, Karl Gotthelf, tysk fysiologisk kemist,
född i Leipzig 1812, med. doktor 1835, blef 1842
professor i medicin och 1847 i fysiologisk kemi vid
Leipzigs universitet samt 1856 professor i allmän
kemi i Jena. Död 1863. Hans skrifter röra mest den
fysiologiska kemien och återfinnas dels i Erdmanns
"Journal für praktische Chemie", dels i franska
vetenskapsakademiens "Comptes rendus", dels i andra
tidskrifter. Dessutom utgaf han åtskilliga mycket
anlitade läroböcker, såsom Vollständiges taschenbuch
der theoretischen chemie (6:te uppl. 1854), Lehrbuch
der physiologischen chemie (2:dra uppl. 1853),
Handbuch der physiologischen chemie (1854).
F. B.
Lehmann. 1. Henry (Karl Ernst Rudolf Heinrich),
fransk-tysk målare, f. 1814 i Kiel eller i Ottensen
vid Altona, var son till en målare i Hamburg, som gaf
honom den första undervisningen. Han reste som ung
till Paris och uppgick sedan fullkomligt i den franska
konsten, utbildande sig till en betydande talang under
ledning af Ingres och genom studium uti Italien af
de store mästarna. Tidigt visade han utprägladt sinne
för behag och formfulländning, men var på samma gång
innehållslös, i saknad af verklig känsla och endast
betänkt på att med yttre medel locka sinnena, utan att
dock ega förmåga att gifva framställningen uttryck af
ett varmt, sinligt lif. L. uppträdde först 1835 med
Tobias och ängeln, som genom stilfull formbehandling
och sanning i uttrycket häntydde på en verkligt
ideal lyftning. Men hans derefter följande arbeten,
Jeftas dotter (1836) och Tobias’ giftermål (1837),
visa redan sökt naivetet och en lust att genom sinlig
elegans vinna åskådaren. Efter sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
