Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lituslavisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
renaissancen under medeltidens sista århundraden. Sedan
Berengar af Ivrea inkräktat konungadömet öfver
Italien och blifvit krönt i Pavia 949, blef L. dennes
kansler och sändes s. å. af honom i en beskickning
till Konstantinopel. Sedermera blef han dock oense med
Berengar och i synnerhet med dennes gemål, drottning
Willa. Han sökte och fann då en tillflykt vid den
tyske konungen, sedermera kejsaren Otto I:s hof. Der
sammanträffade han år 956 med den spanske biskopen
Recemund af Elvira, som uppmanade honom att skrifva
ett arbete öfver sin tids historia. Lyssnande till
denna uppmaning, skref han åren 958–962, ehuru med
flere afbrott, en allmän historia i 6 böcker under
titel Antapodosis (vedergällning), hvari han gaf luft
åt sitt hat till Berengar (II) och Willa samt sina
öfriga fiender. Arbetet börjar med år 888, men går
icke längre än till hans förutnämnda beskickning
till Konstantinopel år 949. Han sysselsätter
sig deri alltför mycket med enskildheter och
anekdoter. Planen är bristfällig, och rörande de
äldre tiderna gör författaren sig skyldig till grofva
misstag. Dertill kommer den lidelsefulla partiskhet,
hvaraf han beherskas. Likväl innehåller arbetet
äfven många sunda omdömen om de samtida historiska
förhållandena. Han såg i Otto I den man, som
var kallad att rädda Italien från de lidanden,
hvilka de föregående hvälfningarna medfört, och det
bysantinska hofvets öfverdrifna anspråk bemöter han
med träffande skärpa. Äfven öppnar oss detta arbete en
värdefull insigt i tidens seder och tänkesätt. Bland
de geografisk-etnografiska notiser han meddelar
förtjenar särskildt anmärkas, att han bland de folk,
till hvilka det bysantinska riket gränsade i norr,
äfven nämner ryssar (rusios), "som vi med ett annat
namn kalla nordmän (nordmannos)", hvilket synes gifva
stöd åt sägnen om det ryska väldets grundläggning af
nordiska varjager. Med alla sina brister, till hvilka
hör den oratoriska svulst, hvarmed L. kryddar sitt
språk, är dock hans framställningssätt i allmänhet
behagligt och underhållande. Sedan Otto I blifvit
konung af Italien (961) och kejsare (962), användes
L. äfven af denne i offentliga uppdrag. År 962
utnämndes han till biskop af Cremona, affärdades
följande år såsom Ottos sändebud till påfven Johan
XII och bevistade den kyrkoförsamling, på hvilken
denne påfve afsattes. De händelser, som ledde
dertill, har L. skildrat i en särskild historisk
skrift, omfattande åren 960–964. Äfven detta arbete
vittnar om ensidig uppfattning och partiskhet, men
innehåller dock många upplysningar af historiskt
värde. – År 968 sändes L. å nyo till Konstantinopel,
denna gång för att å kejsar Otto I:s vägnar anhålla
om den bysantinska prinsessan Theofanos hand åt
hans son, sedermera kejsar Otto II. Äfven om denna
beskickning har L. skrifvit en berättelse, som dock
ej är afslutad. Den innehåller en liflig skildring af
det bysantinska riket, men är tillika ett uttryck af
den bittra misstämning, hvari han försattes af den
dåliga behandling han under denna beskickning rönte
i Konstantinopel. L:s senare
öden äro ej kända. Enligt en uppgift, som dock är af
tvifvelaktig trovärdighet, skall han hafva deltagit i
den beskickning, som omsider år 971 hemtade Theofano
såsom prins Ottos brud från Konstantinopel. L:s
dödsår är obekant, men år 984 hade han redan
en efterträdare på biskopsstolen i Cremona.
S. F. H.
Liutprand. Se Liutbrand.
Liva, Arab. (Turk. sandjak, "fana"), underafdelning
af ett turkiskt vilajet, styres af en mutesárrif
(maktegare).
Livadia. 1. Under medeltiden och turkarnas välde namn
på den grekiska staden Lebadea (se d. o.). Efter
densamma kallades den norra, kontinentala delen
af Grekland Livadien. – 2. Kejserligt ryskt gods
på södra sidan af Krim, 5 km. från badorten Jalta,
med praktfulla trädgårdar, rika på exotiska växter,
stora engelska parker och vinberg. Under badsäsongen
på eftersommaren är trakten en af den ryska adeln
omtyckt vistelseort, och milsvidt sträcka sig längs
stranden de vackraste villor och slott.
Livedo, Lat., med., blåröd fläck å huden, uppkommen
genom passiv hyperemi (se d. o.).
Livens. Se Lievensz.
Liver kallas Livlands ursprungliga, med
finnarna beslägtade innebyggare (jfr Liviska
språket). Undanträngda af letterna, hafva de på
livländsk botten förlorat språk och rastyp samt helt
och hållet uppgått i letterna, men i nordligaste
Kurland finnes en ringa återstod (2,050 år 1863),
som bebor den smala, sandiga, af ett bredt sumpigt
skogsområde från det lettiska inlandet skilda
kustremsan utmed inloppet till Rigaviken emellan
Lyserort och Domesnäs. Benämningen liver l. liber
(Lat. livones, livii) kommer af det lettiska namnet
på liverna lib-ieschi; sjelfva kalla de sig endast
randalist, "strandbor". Betydelsen af stamstafvelsen
lib är osäker, men sammanhänger sannolikt med
Estn. liv, "sand", "nät", eller med Litav. lew-as,
"skepp". Till liverna hörde äfven de numera utdöda
krevinerna, och enligt all sannolikhet voro liver
och kurer, Kurlands äldsta bebyggare, ursprungligen
samma folk. Våra tidigaste underrättelser om detta
folk (i den ryska s. k. Nestorskrönikan samt hos Adam
af Bremen och Saxo grammaticus) äro alla mytiska och
värdelösa. Först med tyskarnas inträngande i Livland
erhålla vi säkra fakta, ty från denna tidpunkt, 1159,
till 1226 ega vi af den bekante kronisten Henrik
af Livland ("Annalen", utg. af Gruber, 1740) en
utförlig beskrifning om tyskars, letters, litavers
och livers inbördes strider och förbund. Äfven
de följande århundradenas historiska urkunder
(se härom Bunge, "Liv-, esth- und kurländisches
urkundenbuch", 6 bd 1873) innehålla icke något annat,
så länge liverna voro ett sjelfständigt folk, och
sedan sammansmälter deras historia med Livlands och
Rysslands. De nuvarande liverna, som 1817 befriades ur
lifegenskapen, dock utan att återfå sin forna jord,
stå fortfarande i ytterligt beroende af de adlige
(tyske) egarna till den jord de förpakta och lifnära
sig till största delen af fiske. – Jfr Wiedemann,
"Einleitung" till Sjögrens "Livische grammatik"
(1861), och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
