Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lituslavisk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förkastelsedomar öfver konungens älsklingsverk. Johan rasade
och förkunnade i ett af kraftord uppfyldt öppet
bref fredlöshet öfver hertigdömets presterskap
(1588). Detta svarade derpå oförbehållsamt, men
i vördnadsfulla ordalag, och åberopade dervid,
utom profeternas och apostlarnas skrifter, äfven
augsburgiska bekännelsen af 1530 och Luthers mindre
katekes. Det lyckades konungen att förmå presterna
i några andra landsdelar att uppsäga all gemenskap
med hertigdömets andlige; men å andra sidan gjordes
från flere håll påminnelser om det tilltänkta
kyrkomötet, och äfven rådet yrkade (1589) på att
ett sådant borde sammankallas. För sin vägran att
erkänna liturgien fängslades s. å. de tre lärarna
vid kollegiet i Stockholm Ericus Jacobi Schinnerus,
Nicolaus Olai Bothniensis och Petrus Kenicius, den
till konungens motståndare öfvergångne skolrektorn
Ericus Olai Schepperus m. fl. Men under den sjukdom,
som föregick konungens död (1592), mildrades hans
sinne, och då presterskapet äfven i det för liturgien
mest undfallande stiftet (Vexiö) sökt frihet från att
följa den, förklarade Johan sig icke vilja vara "deras
samvetens konung". 1593 ändades hela striden genom det
definitiva ordnande af svenska kyrkans förhållanden,
som egde rum å Upsala möte (se Kyrkomöte, sp. 345).
G. v. G.
Lituslavisk, lettoslavisk, litavisk-slavisk,
slavolettisk l. slajvobaltisk, sammanfattande
vetenskapliga namn på följande två grenar af den
indo-europeiska språkstammen: slaviska och lettiska
(litaviska l. baltiska) språk. Grunden till denna
sammanslutning är, att dessa bägge grenar äro med
hvarandra närmare beslägtade än något annat par bland
de europeiska grenarna af nyss nämnda språkstam,
hvarför här må i korthet angifvas dels de vigtigaste
punkter, i hvilka slaviska och lettiska språk sins
emellan öfverensstämma och skilja sig från de flesta
öfriga europeiska språk af samma stam, dels de,
i hvilka de sinsemellan åtskiljas. Gemensamma för
bägge äro: A) inom ljudläran: 1) tillvaron af de lena
hväsljuden Lett. s, Lit. z, Slav. z, och Lett. sch,
Lit. [??], Slav. z; 2) frånvaron af h; 3) öfvergång af
guttural konsonant till palatal l. dental affrikata
framför len vokal, d. v. s. af k till c (ts) l. ts,
af g till dz l. dz, och den dermed sammanhängande
öfvergången af guttural eller dental konsonant + j
till palatal eller dental affrikata eller frikativa,
d. v. s. af kj till tj l. ts, af tj och sj till s
l. gj, af dj till z l. dz o. s. v. B) Inom formläran:
1) saknad af artikel; 2) bristen på en särskild
passivform; 3) böjning af adjektivet med tillagd
demonstrativstam ji; 4) användning af pron. reflex,
äfven för 1:sta och 2:dra pers., när satsens subjekt
är 1:sta l. 2:dra pers.; 4) infinitivbildning af
stammar på -ti. – De vigtigaste skiljaktigheterna
emellan baltiska och slaviska språken äro: A) inom
ljudläran: 1) det slaviska hårda l-ljudet saknas
i Lit. och Lett.; deremot torde Slav. l-ljudet
återfinnas, åtminstone i Lit.; 2) Slav. har i
ordslutet förlorat en mängd konsonantljud, hvilka
till stor del qvarstå i Lit. och Lett.,
åtminstone i skrift; 3) vid r och l inuti ord
har Slav. ofta vokalen efter, Lit. och Lett. före,
t. ex. Slav. glava, Lit. o. Lett. galva, hufvud. B)
Inom formläran: 1) Lit. och Lett. hafva förlorat den i
Slav. behållna särskilda formen för 3:dje pers. plur.,
hvaremot Lit. och Lett. ega med personaländelser böjda
tempora för förfluten tid, hvilka i Slav. ersättas
med ett blott såsom nomen böjligt particip; 2)
Lit. och Lett. känna icke den specifikt slaviska
skilnaden emellan durativa och momentana verb.;
3) i allmänhet är Slav. ålderdomligare och rikare
i verbal-, Lit. och Lett. i nominalböjningen. –
Jfr Pott: "De borusso-lithuanicae tam in slavicis
quam in letticis linguis principatu commentatio"
(1837), "De linguarum letticarum cum vicinis nexu
comment."(1841), Bergmann: "Über den ursprung der
lettischen sprache" (i "Magaz. der lett.-literar.
gesellschaft" VI, 1838). Se Lettiska språket och
literaturen. H. A.
Lituus, Lat., betecknade hos de gamle romarna
dels en krokig staf (krumstaf), hvilken augurerna
brukade, dels ett i ena änden krökt blåsinstrument
(trumpet), som begagnades vid rytteriet.
R. Tdh.
Liudprand. Se Liutbrand.
Liu-kiu-öarna. Se Lu-tsju-öarna.
Luksiala. Se Kangasala.
Liungh, Sven Ingemar, naturforskare, föddes i Björkö
församlings prestgård, Jönköpings län, d. 5 Juni 1757
och vistades 1774–77 vid Upsala universitet, under
hvilken tid han fick sin håg för naturvetenskaperna
utbildad genom åtnjutande af Linnés undervisning
och umgänge i dennes hus, hvarjämte han var Linné
d. y. följaktig på en resa till Lappland. L. egnade
sig emellertid åt landtstatstjenstemannens bana och
var 1780–93 kronofogde i Norra och Södra Vedbo härad
af Jönköping län. Vid sitt afskedstagande från denna
befattning erhöll han landskamererares namn, heder och
värdighet. Sin återstående lifstid tillbragte han med
skötseln af ett vidlyftigt landtbruk. Han kallades
1808 till ledamot af Vetenskapsakademien samt af
Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg och
tillhörde sedan 1812 Landtbruksakademien. Död d. 12
Sept. 1828. L. "underhöll en liflig brefvexling med
både inländske och utländske lärde män, hade ofta
besök af lärde resande och egde ett ibland de största
bibliotek och de rikaste samlingar, som tillhört
någon enskild person i Sverige".
Liutbrand, Liutprand, langobardisk konung 712–744. Se
Langobarder, sp. 733–734.
Liutbrand (Liutprand, Liudprand), italiensk
historieskrifvare, härstammade från en förnäm
langobardisk ätt och erhöll sin undervisning icke i
en klosterskola, utan vid hofvet i Pavia, der han
genom sin välljudande röst ådrog sig konung Hugos
uppmärksamhet och förvärfvade hans ynnest. (Hugo,
förut grefve af Provence, var konung öfver Italien
926–947.) Dessa omständigheter förklara arten af
L:s bildning, som hade en öfvervägande verldslig och
klassisk karakter, mycket erinrande om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
