Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lockroy, Joseph Philippe - Lockyer, Joseph Norman - Loco, på stället, i stället för; i prisnoteringar: här på platsen, på försäljningsplatsen - Locri, Grek. Lokroi, forngrekisk stad i sydligaste Italien - Locris, Lat., forngrekiskt landskap. Se Lokris - Locus, Lat., ställe, plats, ort - Locusta L., zool. Se Gräshoppor - Lucusta, en giftblanderska i Rom på kejsar Neros tid - Locutorium, samtalsrum i ett kloster - Lod, sjöv., en vid en lång lina fäst metallkropp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lockroy [låckråa], Joseph Philippe, fransk
teaterförfattare, född i Turin 1803, heter egentligen
Simon. Han har sedan 1827, i medarbetareskap
med Arnould, Bourgeois, Scribe m. fl., skrifvit
dramer, lustspel, operett-texter och vådeviller,
bl. a. Passé minuit (1839; »Nattäfventyret», s. å.;
»En faslig natt», 1860), Trois épiciers (1840; »Tre
kryddkrämare», 1845), Charlot et le maître d’école
(1831; »Charlot», 1845), Bonsoir, monsieur Pantalon
(1851; »Morgens, Fischer!», 1854), Les dragons de
Villars (1856; »Villars’ dragoner», 1863). – Hans son
Edouard Étienne Antoine Simon L., fransk
politiker, f. 1838, hör till yttersta vensterns ledare
i deputeradekammaren, af hvilken han varit ledamot
sedan 1871. L. var en af deltagarna i Garibaldis
expedition till Sicilien (1860) och följde 1860–64
Renan såsom sekreterare på dennes forskningsresa i
Heliga landet. Han har sedan 1860-talet arbetat i
radikala tidningar och utgifvit flere skrifter.
Lockyer [lå’ckier], Joseph Norman, engelsk
astrofysiker, föddes d. 17 Maj 1836 i Rugby, blef
1857 anställd vid britiska krigsministeriet och 1870
»assistent commissioner» vid k. kommissionen för den
vetenskapliga undervisningen. – L:s undersökningar
tillhöra förnämligast spektroskopien. Utom hans
många laboratorieförsök öfver spektra och särskildt
öfver förändringarna hos spektra af gaser vid
olika tryck och temperaturer äro hans fleråriga
undersökningar öfver solen af betydelse. Här må
nämnas hans upptäckt af en metod att medelst
spektroskopet vid hvilken tid som hälst kunna
iakttaga de s. k. protuberanserna vid solkanten,
hvilka förut kunde observeras endast vid de tämligen
sällsynta totala solförmörkelserna, då solskifvans
störande glans genom månen är bortskymd. Samtidigt
med L. och med större framgång gjorde Janssen samma
iakttagelse straxt efter den totala solförmörkelsen
1868. Men L. hade redan 1866 i ett meddelande till
Royal society påvisat den teoretiska möjligheten
för denna användning af spektroskopet. Enligt hans
medelst ofvannämnda metod fortsatta undersökningar
af protuberanserna utgöras dessa af eruptiva
bildningar ur en tunn vätgasatmosfer, åt hvilken
L. gifvit namnet »kromosfer». För kännedom af den
gåtfulla »koronan», solens yttersta hölje, hafva
hans iakttagelser lemnat vigtiga bidrag, i det han
upptäckt öfver 100 spektrallinier i densamma. – 1878
väckte L. stort uppseende genom sitt påstående att
de kemiska grundämnena ej äro enkla, utan kunna vid
mycket höga temperaturer sönderdelas, en upptäckt,
som hittills icke vunnit bekräftelse. Bland hans
arbeten må nämnas Elementary lessons in astronomy
(1868), Contribittions to solar physics (1873),
The spectroscope and its applications (s. å.),
Primer of astronomy (1874; »Astronomi», 1876,
utgörande 7:de bandet i serien »Naturvetenskapernas
första grunder»), Studies in spectrum analysis
(1878) och Star gazing, past and present (s. å.).
K. B.
Loco (Lat.; abl. af locus, se d. o.), på stället,
i stället för; i prisnoteringar: här på platsen,
på försäljningsplatsen. – Som musikterm
antyder loco, att noterna åter skola tagas på sin
rätta plats efter ett föregående 8:va (octava-)
tecken. – Se vidare under L, sp. 457.
Locri, Grek. Lokroi, forngrekisk stad i
sydligaste Italien, grundad, enligt sägnen, 683
f. Kr. af ozoliska lokrer från det egentliga
Grekland. Med anledning af sitt läge nära udden
Zefyrion betecknades L. såsom det epizefyriska
L. Ryktbar blef staden i synnerhet genom de visa
lagar, som der stiftades af Zalevkos, sannolikt
kring midten af 7:de årh. f. Kr. L. förstördes
af Dionysios d. y. och hade åtskilliga vedermödor
att utstå under romarnas krig mot Pyrrhos och mot
Hannibal, men qvarstod dock äfven senare under
romerskt herravälde med bibehållande af Zalevkos’
lagar. I dess närhet låg ett berömdt tempel, helgadt
åt Persefone (Proserpina). Några fornlemningar af det
gamla L. visas ännu i närheten af den lilla italienska
staden Geracc. A. M. A.
Locris, Lat., forngrekiskt landskap. Se Lokris.
Locus, Lat., ställe, plats, ort; särskildt geometrisk
ort (se d. o.). – Loci, plur., ställen i böcker. –
Loci communes, allmänna fraser, för en hvar
tillgängliga uttryck, hvilka kunna användas vid många
tillfällen, men helt och hållet sakna originalitet. –
Se vidare under L, sp. 457.
Locusta L., zool. Se Gräshoppor.
Locusta, en giftblanderska i Rom på kejsar Neros tid
(54–68). Enligt Tacitus nyttjades hon till redskap
vid förgifvandet af kejsar Claudius och hans son
Britannicus.
Locutorium (Med. Lat., af Lat. loqui, tala),
samtalsrum i ett kloster.
Lod (betyder ursprungl. bly, blyvigt). 1. Sjöv. En
vid en lång lina fäst metallkropp, hvarmed man
uppmäter vattnets djup och undersöker bottnens
beskaffenhet. Vattendjupet mätes dels med handlod,
då djupet är ringa, dels med djuplod, då djupet
är stort. Handlodet är af bly och väger omkr. 4
kg. Lodlinan är uppmätt (uppstucken) i hela och
halfva famnar, hvilket är utmärkt genom olika antal
knutar å små, vid linan fästa garnändar. Vid hvarje
halffamn sättes en garnända utan knutar. Från och
med tio famnar uppstickes handlodlinan i likhet
med djuplodlinan. Att mäta djupet (att »loda»)
med handlodet, under det fartyget går framåt,
kallas att hyfva lodet. Det tillgår sålunda: en man
ställer sig i röst eller låringsbåt med ett bälte om
lifvet, så afpassadt, att han kan luta sig något ut
öfver vattnet. Med venstra handen håller han linan
uppkransad i bukter, och med den högra, nästan rakt
utsträckta armen svänger han lodet ett par hvarf i
en vertikal ring och släpper det så, att det far så
långt för öfver som möjligt. Då fartyget framskridit
så, att linan visar rätt upp och ned, utropar mannen
(lodhyfvaren) djupet, vare sig han nått botten eller
ej, ungefär sålunda, »famnar tjugu, ingen botten!»
eller »famnar nio». Ju mera djupet uppgrundar, med
dess hastigare tempo utropas djupet. – Djuplodet
består af ett blylod om 8 till 12 kg. vigt. Linan
är märkt med en garnända på hvar 5:te famn. Vid 10
famnar slås en knut på garnändan, vid 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
