- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
113-114

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lorraine ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Lavard, som 1125 blef obotriternas furste, erkände
L. såsom sin länsherre samt lät sig 1129 af honom
upphöjas till konung af Vagrien; och sedan Knut
mördats (1131), tvang L. genom ett hämdtåg mot Danmark
detta rikes konung, Nils, att ödmjuka sig och aflägga
hyllningsed. Såsom L:s vasaller förklarade sig äfven
den följande danske konungen, Erik Emune (1134),
och Boleslav III af Polen (1135). Af de båda år 1130
mot hvarandra uppställda påfvarna Anacletus II och
Innocentius II erkände L. Innocentius. Han tågade 1132
sjelf ned till Rom och kröntes d. 4 Juni 1133 af denne
samt erhöll vid samma tillfälle af honom de matildiska
godsen såsom län. Under ett nytt tåg till Italien
(1136–37) fördref L. från fastlandet konung Roger
II af Sicilien, som af Anacletus krönts till konung
och efter hand underlagt sig hela södra delen af
Italien. På återfärden angreps L. af en sjukdom och
afled d. 4 Dec. 1137 i byn Breitenwang vid Reutte i
Tyrolen, nära bajerska gränsen. 1. S. F. H.

Lotharringien. Se Lothringen.

Lotheissen, Ferdinand, tysk kulturhistoriker, f. i
Darmstadt 1833, e. o. professor i franska språket
och literaturen vid Wiens universitet, har gjort sig
bemärkt genom arbetena Literatur und gesellschaft in
Frankreich zur zeit der revolution 1789–94
(1872),
Geschichte der französischen literatur im 17:ten
jahrhundert
(4 bd, 1878–84), Molière. Sein leben
und seine werke
(1880) och Zur sittengeschichte
Frankreichs
(1885).

Lothian, ett för sin fruktbarhet bekant landskap i
östra Skotland emellan Forthviken samt Pentland-,
Moorfoot- och Lammermuirhills. Det är deladt i tre
grefskap: East-, West- och Mid-Lothian l. Haddington,
Linlithgow och Edinburgh.

Lothringen (T.; Fr. Lorraine), ett namn, som på olika
tider betecknat olika områden. Ursprungligen torde
det (Lotharringia, d. v. s. Lothars ring l. område)
hafva betecknat den del af Karl den stores rike,
som vid delningen i Verdun 843 tillföll Lothar I
och bestod af Italien samt en landsträcka (vanligen
kallad »Mellanfranken») från Medelhafvet till Nordsjön
emellan Rhône, Saone och Schelde i v. samt Aar och
Rhen i ö. jämte Friesland (nuv. Holland). Sedermera
betecknade det den (nordliga) del af Lothar I:s rike,
som vid dennes död (855) tillföll hans andre son,
Lothar (II), och efter dennes död (869) den nordligare
del af hans rike, som genom fördraget 870 delades
emellan Karl den skallige i Frankrike och Ludvig den
tyske på sådant sätt, att öfre Moselle och nedre Meuse
(Maas) blefvo gräns emellan bådas andelar. Af de inre
oroligheter, som uppstodo i Frankrike vid Ludvig den
stammandes död (879), begagnade sig Ludvig den tyskes
andre son, Ludvig II den unge, som blifvit inkallad
af ett parti, för att i strid med fördraget af år
870 tillskansa sig äfven vestra (franska) hälften af
Lothringen, som Ludvig den stammandes söner, Ludvig
III och Karlman, omsider, 880, sågo sig nödsakade
att afträda. Konung Arnulf gaf det år 895 såsom eget
konungarike åt sin oäkta son
Zwentibold, men vid dennes död (900) underkastade
sig landet Arnulfs äkta son och efterträdare på den
tyska konungatronen, Ludvig Barnet. Det vidsträckta
landet var sedermera ett af de fem hertigdömen,
i hvilka Tyskland var indeladt, men skulle äfven
framgent ofta blifva ett tvistefrö mellan de båda
grannlanden Frankrike och Tyskland. Då i Tyskland den
karolingiska ätten på manssidan utgick med Ludvig
Barnet (911), slöt sig den dåvarande hertigen af
Lothringen, Rainer (Raginar), till Frankrike, der en
gren af nämnda ätt då ännu regerade. Men den franske
konungen Karl den enfaldige var både af naturen för
svag och för mycket upptagen af strider med sina egna
upproriska vasaller för att med eftertryck kunna
försvara L. mot de tyske konungarna Konrad I
(911–918) och Henrik I Fogelfängaren (919–936). Vid sin död
(916) efterträddes hertig Rainer I i L. (hvarifrån
dock Elsass då afsöndrades för att förenas med
hertigdömet Schwaben) af sin äldste son, Giselbert
(916–939). Denne vankelmodige hertig slöt sig snart
till de upproriske franske vasallerna och hyllade
Karl den enfaldiges motkonung Rudolf af Burgund
(konung 923–936). Men då Henrik Fogelfängaren år 925
inbröt i L. med en stor här, underkastade Giselbert
och lothringarna sig honom. L. sönderslets dock
fortfarande af inbördes strider emellan dervarande
vasaller och hemsöktes tillika gång efter annan af
ungrarnas plundringståg. Derjämte inblandade sig
Giselbert i de inre partistriderna i Frankrike. Vid
det personliga möte, som egde rum emellan konungarna
Rudolf af Frankrike och Henrik Fogelfängaren af
Tyskland (år 935), uppgaf sannolikt den förre den
franska kronans anspråk på L. Följande år (936) dogo
båda desse konungar. Henrik efterträddes af sin son
Otto I, och fransmännen upphöjde på den lediga tronen
den från sin landsflykt i England återkallade Ludvig
IV d’Outre-mer af de franske karolingernas ätt. Några
år senare afföll Giselbert å nyo till Frankrike,
oaktadt han var gift med Henrik Fogelfängarens
dotter Gerberga. Otto I inbröt derför 939 med en
här i L., men måste återvända utan att hafva lyckats
kufva Giselbert. Sedan denne på återvägen från ett
plundringståg in i hertigdömet Sachsen s. å. drunknat
i Rhen, infann sig Otto I å nyo i spetsen för en
här i L., som nu underkastade sig honom. Otto gaf
hertigdömet åt Giselberts minderårige son, Ottos egen
systerson Henrik, och efter dennes snart (944) timade
död åt Konrad den röde, Ottos måg, från hvilken det
dock återtogs 953. Derpå gaf Otto det i förläning åt
sin broder, ärkebiskop Bruno af Köln (953–965). Denne
delade L. i tvänne hertigdömen, Öfre och Nedre
L. Det sistnämnda erhöll namnet Brabant, medan det
förstnämnda bibehöll namnet L., som derigenom fick
en ännu mer inskränkt betydelse. Förvaltningen af
Öfre L., äfven kalladt Moseln, uppdrog Bruno (år
959) åt Fredrik af Bar. Efter kejsar Otto I:s död
(973) utbröta nya oroligheter i Nedre L., i det att
Giselberts förvista brorsöner Rainer (Raginar) och
Lambert med franskt understöd sökte bemäktiga sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:41:28 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0063.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free