Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lucia, helgon, som ljöt martyrdöden i Syrakusa
omkr. år 304, under Diocletianus. Sägnen framställer
henne som en ädelboren jungfru, hvilken, då
hennes moder underbarligen blifvit botad för en
sjukdom, bortskänkte sin brudskatt till fattiga
kristna. Jungfruns trolofvade angaf henne då som
kristen för prefekten Paschasius, och denne bjöd,
att hon skulle gripas och föras till ett skökohus. Men
man kunde icke med någon makt röra henne ur stället,
och när man staplade ved rundt omkring henne samt
tände den med brinnande beck och olja, skadades hon
i ingen mån deraf. Till sist genomborrades hon med
ett svärd och uppgaf andan. – Enligt en senare sägen
utstack L. sina ögon, då en yngling hade förälskat
sig i dem, hvarefter hon ref ut dem och lät bära
dem på ett fat till ynglingen, som deraf bevektes
att blifva kristen. Men sedermera, då L. knäböjde
i bön, gaf Gud henne nya ögon, ännu skönare än
de förra. L. afbildades af medeltida konstnärer
såsom bärande sina ögon på en bricka (stundom på
en bok) eller med en brinnande lampa i handen. Hon
prisades bl. a. af Dante såsom det himmelska ljusets
eller visdomens urbild. Man åkallar henne för
ögonsjukdomar; derjämte är hon de fattige böndernas
och staden Syrakusas skyddspatronessa. Hennes dag är
d. 13 December. – På nämnda dag firas ännu i flere
städer och landsorter i vestra och södra Sverige en
från katolska tiden qvarstående festlighet till L:s
ära. Kl. 3 eller 4 i den mörka vintermorgonen väckes
allt husets folk af en hvitklädd flicka, som på
hjessan bär en krans af brinnande ljus, och man
undfägnas på sängen med de håfvor (kaffe eller öl och
bränvin), som hon medför på en bricka. Derefter kläder
man sig och tillbringar ottan med ätande och dryckjom,
hvarvid en glögg ej plägar saknas. Fordomdags var det
ej ovanligt att denna natt gå årsgång för att utröna
hvad det kommande året månde bära i sitt sköte. Några
nationsföreningar vid de svenska universiteten
fira fortfarande »Lussedagen» med utklädnad och
arla dryckeslag. Ovisst är hvad den hvitklädda möns
ljuskrans ursprungligen betecknat; man har antagit
den vara en sinnebild antingen af det bål, som vardt
tändt kring jungfrun, eller af hennes martyrgloria.
Luciani [-tsjani], Sebastiano di Francesco (så kallad
efter sin fader), vanligen benämnd Fra Sebastiano
del Piombo, italiensk målare, tillhörande både den
venezianska och den romerska skolan, f. i Venezia
omkr. 1485, d. i Rom 1547, var lärjunge af Giovanni
Bellini och studerade vidare under inflytande af
Giorgione. Han verkade i Venezia till 1512, då han
kallades till Rom för att arbeta under och tillsammans
med Michelangelo. Der erhöll han binamnet »del Piombo»
på grund deraf att påfven Klemens VII 1531 gjorde
honom till påflig sigillbevarare (ämbetet kallades
»officio del piombo», emedan sigillet under de påfliga
handlingarna var af bly, Ital. piombo). Han blef
på samma gång munk (»frate» l. »fra»). Michelangelo
betjenade sig af hans biträde för att på sådant sätt
förena sin egen storartade teckning med
den venezianska skolans kolorit samt derigenom bilda
en motvigt mot Rafael och hans skola, mot hvilken han
i många hänseenden stod i opposition. Af de arbeten,
som uppkommo på grund af denna samverkan, märkes
främst den berömda målningen Lazarus’ uppväckande
(Nationalgalleriet i London), utförd 1519 i täflan
med Rafaels »Förklaring», och i hvilken teckningen
till en del skall vara Michelangelos verk. Ett af
L:s ädlaste arbeten från hans tidigare Romavistelse
är Den döde Kristus, begråten af Josef af Arimatia
och Magdalena (målad på skiffer; nu i Berlins
museum). Emellertid inträdde en märkbar förändring i
L:s uppfattning: han tillegnade sig den grandiosa
formbildningen, men började visa likgiltighet
i afseende på den enskilda formens skönhet, och
han fick vana att använda kolossala dimensioner,
t. o. m. i porträttet, allt under det han dock behöll
koloritens företräden. Sådana äro hans målningar i
Cappella Chigi i S. Maria del Popolo, hvilka verka
oangenämt, likasom ock hans bödelstafla S. Agatas
martyrium i Pal. Pitti i Florens. Bland hans porträtt,
hvilka utmärka sig för sin storslagna karakter,
märkes ett par i Berlin; af de kolossala från hans
senare tid må här nämnas bilden af en kardinal (enligt
uppgift påfven Alexander VI) i Neapels museum, ett
qvinligt porträtt i Londons nationalgalleri och den
väldiga bilden af sjöhjelten Andrea Doria i Palazzo
Doria-Pamfili i Rom. C. R. N.
Lucianus. Se Lukianos.
Lucianus, kristen martyr, bibelforskare, född af
kristna föräldrar i Samosata, i 3:dje årh., hängaf sig
vid unga år åt ett asketiskt lefverne, blef presbyter
i Antiochia samt var högt aktad för sin lärdom och
ädla karakter. Han drabbades af Maximinus’ förföljelse
och led 312 i Nicodemia en ärofull martyrdöd genom
hunger och tortyr. L. lutade åt kätterska åsigter. Han
kan anses för en mellanlänk emellan Paulus af Samosata
och Arius. L. var den sistnämndes lärare och blef
derigenom arianismens egentlige upphofsman. Han ville
inskränka Kristi betydelse till hans lärarekall,
hans lagstiftning samt det efterdöme af tålamod, som
han gaf oss. L:s’ vigtigaste arbete var en uppl. af
»Septuaginta» med rättelser efter hebreiska urtexten
och med tillämpning af harmonistikens metod.
Lucida intervalla, Lat., ljusa mellanstunder.
Lucidarius (af Lat. elucidare, sprida ljus öfver,
af lucidus, klar), titel på ett slags läroböcker
i kristna religionen under medeltiden, innan
benämningen »katekes» uppkom. Uppställd i form af
samtal emellan magister (läraren) och discipulus
(lärjungen), handlade en sådan folkbok om »Gud,
mäss-ämbetet, skapelsen och många underliga ting,
och slutligen om domedagen». Der framställdes i kort
sammandrag medeltidens tro och vetande i teologi,
astronomi, fysik och geografi. De flesta europeiska
folk egde sin »lucidarius», i utförandet mestadels
präglad af nationens särskilda lynne och uppfattning,
medan innehållet var i det närmaste gemensamt. De
källor, ur hvilka det senare hufvudsakligen hemtats,
äro skrifterna »Elucidarium», »De imagine mundi»,
»De philosophia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
