Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luleå-Ofoten-jernvägen, den nordligaste jernväg på jorden - Lullisk konst. Se Lullus, R. - Lullius. Se Lullus, R. - Lullus, angelsachsisk missionär - Lullus, Raimundus (Don Ramon Lull, äfven kallad Lullius) - Lully, Jean Baptiste de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utfartsväg åt Bottniska viken för att förse norra
Sverige och Finland med malm, under det Kirunavaara
och Luossavaara, hvilka ligga 157,7 km. från norska
kusten, komma att sända sina malmer till den vid
Ofoten fjord belägna, ständigt öppna hamnen vid
Fagernæs, hvarifrån de kunna utsändas för att
i verldsmarknaden konkurrera med de spanska och
afrikanska malmerna. Den tillämnade jernvägen,
hvars hufvudsakliga riktning från Luleå går i
n. n. v. förbi de nämnda stora malmbergen ända
till granskapet af Tornio träsk och derifrån i
v. n. v. till norska kusten, har en sammanlagd
längd af 466,7 km., af hvilka 426,6 km. falla inom
Sverige och endast 40,1 km. inom Norge. Den sistnämnda
sträckan, emellan fjällryggen och norska kusten, är
emellertid, i anseende till de branta stupningarna
och lokalens otillgänglighet, den svåraste och
dyrbaraste delen af vägen. På svenska sidan är
det endast den närmast fjällryggen liggande delen,
som erbjuder några, dock jämförelsevis obetydliga,
svårigheter. För öfrigt är landskapet, hvad största
delen af vägen beträffar, det mest lämpliga för en
jernvägsanläggning, emedan det består hufvudsakligen
af vidsträckta, till en stor del skogbevuxna
slätter och grunda mossar med derpå befintliga
enstaka berg. – Koncession för banans anläggning
meddelades i Dec. 1882, men arbetet derpå börjades
först i Juli 1884, af ett engelskt bolag, hvilket
kontraherat om dess utförande med ingeniörfirmorna
Wilkinson & Jarris och Pinn & Millet. Svårigheter
hafva mött att anskaffa det behöfliga kapitalet,
hvarför arbetet hittills ej kunnat drifvas med
större fart, än att i Dec. 1885 omkr. 10 km. voro
färdigbyggda. Något annat statsunderstöd har
ej begärts eller erhållits för denna bana, än
att kronan lemnat bolaget afgiftsfria den henne
tillhöriga jord, hvaröfver banan går, äfvensom att
bolaget erhållit rättighet att köpa syllar från
statens skogar för billigt pris, en rättighet,
som det hittills ej begagnat. Såsom säkerhet för
arbetets utförande har bolaget hos svenska regeringen
deponerat 200,000 kr. och hos den norska 100,000 kr.
C. A. D.
Lullisk konst. Se Lullus, R.
Lullius. Se Lullus, R.
Lullus, angelsachsisk missionär, följde »Tysklands
apostel», Bonifacius, till Thüringen och var der såväl
som i Friesland och Hessen verksam för kristendomens
utbredande. Bonifacius (d. 755) meddelade sjelf
L. den biskopliga vigningen och utsåg honom till sin
efterträdare såsom ärkebiskop af Mainz, men L. synes
det oaktadt ej hafva erhållit påfvens bekräftelse
på nämnda värdighet förr än omkr. år 780. Under sin
ämbetstid förfäktade L. ifrigt sin uppsigtsrätt
öfver inom stiftet befintliga klosterinrättningar och
invecklades derigenom i en långvarig och vexlande
strid med abboten Sturm i Fulda. Sjelf grundlade
han 768 det ryktbara klostret Hersfeld, dit han,
då ämbetsgöromålen tilläto det, drog sig tillbaka
och hvarest han ock år 786 slutade sina dagar.
P. F.
Lullus, Raimundus (Don Ramon Lull, äfven kallad
Lullius), skolastisk teolog,
missionär, föddes omkr. 1235 på ön Mallorca. Han var
af ädel börd och beklädde såsom ung en befattning
vid det aragonska hofvet, der han förde ett muntert
lif och äfven gjorde sig bemärkt som skald. Vid
trettio års ålder fattade han plötsligt beslutet att
egna sig åt missionens tjenst och ändrade från den
stunden helt och hållet lefnadssätt. Anledningen
till hans omvändelse uppgifves olika. Enligt den
vanliga berättelsen verkades den genom anblicken
af den kräftsjukdom, som träffat en af honom
älskad dam. Nu använde L. några år till studier,
hufvudsakligen i filosofi och arabiska språket. Han
hade nämligen satt till sitt lefnadsmål att medelst
logisk bevisning vinna de otrogne för kristendomen. I
detta syfte utarbetade han – vägledd, såsom han
trodde, af en gudomlig uppenbarelse – en särskild
metod, hans ars magna (»den lulliska konsten»),
med hvars tillhjelp han menade sig kunna lösa alla
metafysiska problem och klarligen öfvertyga hvar man
om den kristna religionens absoluta sanning. Sitt
lif tillbragte L. sedermera mest på resor, dels
inom Europa, der han, hvart han kom, sökte vinna
andliga och verldsliga stormäns understöd för sina
vidtsväfvande missions- och korstågsplaner, dels
bland Asiens och i synnerhet Nord-Afrikas sarasener,
på hvilka han under vexlande äfventyr och ständig
lifsfara pröfvade sin bevisningsmetods riktighet. Till
följd af de misshandlingar han undergått på en
af dessa färder afled han på hemresan till Europa
1315. Hans skrifter räknas i hundratal och äro af ett
mycket blandadt innehåll: afhandlingar i filosofi,
teologi, juridik och medicin jämte uppbyggelseböcker
och skaldestycken. Omkr. 40 af de vigtigare finnas
tryckta i en af I. Salzinger 1721–42 utgifven upplaga.
P. F.
Lully [lylli], Jean Baptiste de, fransk kompositör,
föddes i Florens 1633 och fick som barn medfölja
chevalier de Guise till Frankrike, der han trädde i
tjenst hos mademoiselle de Montpensier, först såsom
kock, sedan som musikpage. Sedan han till följd af
en lättsinnig nidvisa mot henne blifvit afskedad,
fick han plats bland Ludvig XIV:s berömda »24 violons
du roi», för hvilka han 1652 blef anförare, hvarjämte
han stiftade ett särskildt elitkapell under namn af
»les 16 petits violons». Följande året utnämnd till
hofkompositör, skref han musik till hoffesternas
balletter, maskspel och »divertissements» (särskildt
Molières), i hvilka han sjelf äfven uppträdde
som dansör och lycklig skådespelare (Pourceaugnac,
Mufti). Genom intriger och inställsamhet hos konungen
lyckades L. 1672 spela sig i händerna det privilegium,
som 1669 utfärdades åt Perrin och Cambert på
upprättandet af en fransk nationalopera (»Académie
royale de musique»). Detta L:s dåd betraktas af en
nyare författare (Arthur Pougin: »Les vrais créateurs
de l’opéra français») som en verklig skam för
nationen, enär fransmannen Cambert, i de få verk han
fick upp, innan han exilerades, visar sig vara minst
lika stor talang söm den invandrade florentinaren L.,
hvilken nu af den förre stulit äran af den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
