Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver riket, i det han aflönade flertalet af desse
hirdmän l. vasaller, såsom de dåmera kallades,
med beneficia, d. v. s. förläningar af kronogods,
belägna i olika delar af riket. Det fanns sedermera
i det frankiska riket tvänne slags kungliga hirdmän
l. vasaller, nämligen sådana, som hade sin varaktiga
vistelseort och sitt underhåll vid hofvet (motsvarande
den norska hirdens »bordfaste män»), och sådana, som
försörjdes med län, der de voro bofasta (motsvarande
de norske »laendermenden»). Detta af Karl Martel
gifna föredöme följdes snart af hertigar, grefvar samt
andra rika och mäktiga stormän. Deruti har man med all
sannolikhet att söka länsväsendets upprinnelse. Det
grundade sig på två faktorer: vasallitet och förläning
(Lat. beneficium, hvilken benämning sedermera vek
tillbaka för feudum).
Ordet vassus (af Kelt. gwas) betecknade ursprungligen
den ofrie tjenaren, trälen. De huskarlar, hvilka såsom
beväpnade följen ledsagade enskilda stormän på deras
resor, voro också ända till 7:de årh:s utgång sådana
ofria tjenare. Det var ursprungligen blott konungen,
som hade en hird af fria eller halffria män, ehuruväl
detta mera låg i sakens egen natur än grundade sig
på någon konungen uttryckligt förbehållen uteslutande
rättighet. Men under 8:de årh. började fria män, med
vilkor att erhålla anständigt underhåll, förbinda sig
att i alla sina lifsdagar göra en annan person all den
tjenst, som anstod en fri man. Då började äfven ordet
»vassus» erhålla en bättre betydelse och beteckna den
frie trotjenaren. I denna bättre betydelse började
det då äfven användas om de kunglige hirdmännen,
de förut s. k. antrustionerna. Möjligen sammanhängde
detta namnskifte med den ombildning, som Karl Martel,
enligt hvad redan är nämndt, företog med den kungliga
hirden. – Vasallförhållandet inleddes genom en af
den blifvande vasallen företagen »rekommendation»
(commendatio in vassaticum), hvarigenom han hos sin
blifvande herre (senior, seigneur) anhöll att blifva
antagen till dennes vasall. Sedan detta beviljats,
förband han sig med ed att troget tjena seniorn i alla
sina lifsdagar, mot det att denne tog honom i sitt
skydd och sörjde för hans anständiga utkomst. Blott om
seniorn uraktlät sina pligter, var vasallen berättigad
att bryta vasallförhållandet till honom. I stadgar
från karolingernas tid uppräknas de fall, i hvilka
vasallen var berättigad dertill. Ursprungligen
voro omfånget och beskaffenheten af vasallens
tjenstskyldighet icke närmare bestämda, men
blefvo småningom fastställda genom häfd. Den bestod
hufvudsakligen i vapentjenst och hoftjenst, och blott
ridderlig tjenst (Fr. le noble service), förnämligast
bestående i krigstjenst till häst, ansågs en vasall
värdig. Öfver hufvud var hela vasalliteten ett
förhållande af öfvervägande moralisk art, grundadt
på ömsesidig pligtkänsla och i många fall erinrande
om det romerska klientelet.
Ursprungligen var seniorn icke ovilkorligen skyldig
att försörja vasallen med förläning af något gods;
han kunde gifva honom underhåll vid sitt hof. Men
det förra blef dock alltmer
vanligt i den mån, som vasallernas anseende och
anspråk växte. Sålunda uppkom med tiden en väsentlig
skilnad emellan vasaller, fria män försedda med
riddarelän, och ministerialer, d. v. s. halffria
tjenare vid enskilda stormäns hof. Likväl innehades
de förnämsta lakejsysslorna vid de kungliga
och kejserliga hofven fortfarande af de högste
riksämbetsmännen (ur sådana kungliga och kejserliga
lakejsysslor hafva de tyska kurfurstevärdigheterna
framgått). – Då länet ursprungligen och i regel gafs
såsom lön för vasalltjenst, blef deraf en naturlig
följd, att det hemföll, då vasallförhållandet löstes
genom vare sig seniorns eller vasallens död. Derför
måste vasallen, om han öfverlefde seniorn och
ville behålla länet, »rekommendera sig» hos hans
arfvinge och söka ny bekräftelse, investitur, på
förläningen. Detsamma måste iakttagas, om vasallen
dog före seniorn och hans son ville erhålla hans
förläning. Ny investitur måste alltså sökas både vid
»tronfallet» (längifvarens död) och vid »länfallet»
(låntagarens död), och detta bibehöll sig såsom
häfdvunnen ceremoni, äfven sedan länen blifvit
ärftliga. Man började dock snart nog gifva äfven
s. k. »donationes in vitam», d. v. s. gåfvor eller
förläningar på emottagarens lifstid, oberoende af
gifvarens död; och äfven dessa inbegrepos ofta
under den gemensamma benämningen »beneficia»,
af hvilka de i sjelfva verket utgjorde en särskild
art. Äfven grefskapen och hertigdömena började snart
betraktas såsom förläningar, och ordet förläning
erhöll med tiden en allt större utsträckning
och användning. Personer, som erhållit större
förläningar, gåfvo af dem eller af sina alodier län
åt personer, som åter voro deras vasaller och som
sålunda blefvo deras egna länsherrars undervasaller,
eller s. k. medelbara vasaller. Äfven hände ofta
under de oroliga tiderna i det sönderfallande
frankiska riket efter Karl den stores död, att
jordegare för att finna ett skydd, som lagen och
den offentliga myndigheten icke längre förmådde
gifva dem, gåfvo sig till vasaller under någon
mäktig storman, till honom afstående eganderätten
till sin jordegendom för att af honom mottaga den
såsom län. (Utan tvifvel tjenade dervid de kyrkliga
prekarierna till förebild.) Sålunda uppstod den
s. k. subinfeodationen med dess underförläningar
(T. afterlehen). Af betydelse för länsväsendet blef
äfven den frälsefrihet (immunitet eller »emunitas»,
såsom ordet vanligen skrefs under medeltiden), som
alltid åtföljde gåfvor och förläningar af kronogods,
och med hvilken voro förenade rättighet att inom
det privilegierade området uppbära konungens andel i
sakören samt en viss inskränkt domsrätt. – I Frankrike
började länen tidigt nog blifva ärftliga genom häfd,
och vid den karolingiska ättens utgång (senare hälften
af 900-talet) var deras ärftlighet redan häfdvunnen
sed och allmän regel. Uti Italien, der de store
verldslige kronvasallernas (vavassorernas) län tidigt
de facto blefvo ärftliga, förklarades undervasallernas
(välvassorernas) län ärftliga genom en stadga af
kejsar Konrad II Saliern år 1038. I England infördes
den ärftliga länsförfattningen af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
