Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Löwegren ... - Löwenhjelm, Karl Axel - Löwenhjelm, Karl Gustaf - Lövenskiold, norsk-dansk slägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lydrike. Men bröderna L. voro bland de förste, som af den
nyanlände tronföljaren erhöllo förtroendet om planer
i helt andra syften och af honom under de följande
åren gång på gång användes i de vigtiga och grannlaga
beskickningar, som föregingo åtgärderna för Napoleons
störtande. L. förde sålunda flere gånger den svenske
kronprinsens bud till kejsar Alexander, var närvarande
i Trachenberg (1813), då krigsplanen mot Napoleon
afhandlades, och gjorde såsom generaladjutant
fälttågen i Tyskland, Frankrike, Danmark och Norge
(1813–14) samt utnämndes efter fredssluten till
minister, först i Wien (1816–17) och derefter (1818)
i Paris. Om det ur alla synpunkter utmärkta sätt,
hvarpå L. ända in i sitt 85:te år der bevakade
Sveriges intressen hos mångfaldigt vexlande franska
styrelser, derom råder ej mer än en mening. Hans
redbarhet, duglighet och fosterländska sinnelag,
hans utomordentliga välvilja och gästfrihet mot
resande landsmän, af hvad samhällsställning de vara
månde, hans storartade mecenatskap och frikostiga
välgörenhet beredde honom tidigt en popularitet,
som aldrig förlorades. Om Sveriges ära var han
ytterligt mån. Betecknande i detta hänseende, liksom
ock för hans sinnes ända in i ålderns dagar ungdomliga
liflighet, är den utmaning han riktade till Frankrikes
krigsminister, marskalk Sebastiani, då denne under
en debatt i kamrarna nämnt Sverige bland makter af
tredje ordningen, och som endast afböjdes genom
formlig afbön från Sebastianis sida. Sin rappell
i början af år 1856 hade den åldrige svårt att
förlika sig vid och öfverlefde den också endast
helt kort. Han dog i Stockholm d. 29 Juli 1856.
– Under vistelsen i Paris hade L. utnämnts till general
(1826), generalinspektör för kavalleriet (1833) och
excellens (1837) samt var sistnämnda år ifrågasatt
till utrikes statsminister. I regeln infann han sig
alltid på permission vid riksdagarna och deltog
med lif och lust i förhandlingarna. Hans ströskrift
Om styrelsens organisation (1830; 4:de uppl. 1834)
var ej utan inflytande på departementalstyrelsens
införande. Nya Trollhätte-kanal förordade han ifrigt
och blef förste ordförande i dess direktion. Slutligen
bör ej häller förgätas, att L. till sin öfriga
omfattande verksamhet också i nära sex år (från d. 1
Juli 1812 till d. 26 Maj 1818) hade chefskapet för
de kungliga teatrarna, hvilka under hans synnerligen
lyckliga styrelse sammansmältes, hvarjämte deras
elevskolors och pensionsinrättningars bildande är hans
verk. Hans efterlemnade betydliga samling af bref och
skrifter af historiskt innehåll, angående i synnerhet
tilldragelserna 1809–16, är deponerad i Riksarkivet,
men får ej offentliggöras förr än efter d. 1
Okt. 1905. J. H.
3. Löwenhjelm, Karl Axel, grefve, krigare, diplomat,
statsman, den förres broder, föddes i Stockholm d. 3
Nov. 1772. Verklig duglighet och personlig älskvärdhet
i rikt mått påskyndade L:s befordringar. Han deltog
i krigsoperationerna i Finland (1788–90), i Pommern
(1807), vid norska gränsen och på Åland (1809) samt
avancerade derunder till öfverstelöjtnant vid
Kronobergs regemente (1808). 1811 utnämndes han till chef för
Vestgötadals regemente, 1812 till generaladjutant
och 1814 till generalmajor.
1815 fick han generallöjtnants n. h. o. v. och
1816 befälet öfver 8:de infanteribrigaden,
hvilket han lemnade 1824. Samtidigt avancerade
han på hofvägen till öfverstekammarjunkare (1816).
Sina diplomatiska lärospån gjorde han såsom
»legationskavaljer» i Konstantniopel (1791–95). Af
verklig betydenhet blef hans verksamhet såsom
envoyé i S:t Petersburg 1812–18, hvarunder han
med Ryssland afslöt det fördrag (d. 5 April 1812),
som åt Sverige garanterade Norge. Han följde
derefter kejsar Alexander under hela kriget mot
Napoleon i Ryssland, Tyskland och Frankrike (1812–14)
samt deltog såsom Sveriges ombud i kongresserna i
Châtillon (1814) och Wien (1814– 15). Först efter
Karl Johans tronbestigning (1818) öppnades
för L. den egentliga civila ämbetsmannabanan;
han blef 1819 president i Krigskollegium och var
1822–39 statsråd. En kortare tid (1825–26)
tjenstgjorde han såsom ordförande i Styrelsen
öfver fängelser och arbetsinrättningar i riket
samt var från 1838 till sin död ordförande i
Tabellkommissionen. Några smärre skrifter:
Tankar om fängelser och korrektionsinrättningar
(1826), Om hypotheksföreningar (1832),
Om kommunalstyrelsen och penitentiärsystemet
(1839) och Försök till en kritisk undersökning af
vissa delar af 1809 års grundlag (1844), vittna
otvetydigt om högre intressen än de för löpande
ärendens behandling. 1807 invaldes L. till led. af
Krigsvet.-akad. – Till sina politiska åsigter var
L. strängt konservativ, men ställde ock stora
fordringar på de styrande. Framstående drag i
hans karakter voro för öfrigt djup religiositet,
omfattande menniskokärlek och en stark böjelse för
allt mystiskt (L. var bl. a. stor magnetisör).
Han afled i Stockholm den 9 Juni 1861.
J. H.
4. Löwenhjelm, Karl Gustaf, grefve, militär,
diplomat, de två föregåendes kusins son, föddes
d. 31 Jan. 1790 å fideikommisset Long, i Grums
socken, Värmlands län, och blef 1808 kornett vid
Lifregementets husarkår. 1812–14 var han attaché
vid svenska beskickningen i Petersburg och deltog
derunder såsom medlem af Bennigsens och kejsar
Alexander I:s staber i kampen mot Napoleon. Efter
sin hemkomst befordrades L. snabbt. 1818 utnämndes
han till chef för kronprinsen Oskars stab och 1821
till öfverste i armén och generalstaben. 1824 blef
L. ministerresident i Turkiet samt generalkonsul
i Levanten och var från 1827 svensk envoyé i Wien,
tillika (från 1828) ackrediterad vid bajerska
hofvet, men lemnade 1843 den diplomatiska banan
för att tillträda landshöfdingeplatsen i Göteborgs
och Bohus län. 1847 utnämndes han till
generalbefälhafvare i tredje militärdistriktet (1835
hade han befordrats till generalmajor och 1844 till
generallöjtnant). Sommaren 1848 förde han befälet
öfver de svenska interventionstrupperna på Fyen. 1856
tog L. afsked ur krigstjensten. Död på Long d. 18
Maj 1858.
Lövenskiold, norsk-dansk slägt, ursprungligen af
tysk härkomst. Stamfadern, Herman Leopoldus, var
först köpman i Bremen och bosatte sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
