Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madrigal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rikes hufvudstad och enda residens (única corte).
Madrigal (Ital. madrigale). 1. En fordom bruklig
lyrisk diktform med fri rörelse, erotiskt innehåll
och epigrammatisk tillspetsning. Madrigalen,
som skrefs i jambiskt versmått med 6–13 versrader,
uppstod hos provençalerna, utbildades af italienarna
och kom tidigt äfven till Tyskland. – 2. I musikalisk
mening är »madrigal» namnet på den egentliga
representanten för kammarmusik och konstsång under
1500- och 1600-talet samt utgjordes af en 3–6-stämmig
kör, till formen liknande motetten, men med verldsligt
och mest erotiskt innehåll i likhet med de mera
populära »villanelle», »frottole» m. fl., hvilka
å andra sidan icke egde madrigalens rytmiskt och
kontrapunktiskt mera konstfulla faktur. Namnet blef
vedertaget efter Arcadelt, som 1538 med första boken
af sina »Madrigali» väckte sådant uppseende, att
densamma på 30 år upplefde 12 upplagor. Madrigalens
förnämsta musikhistoriska betydelse ligger deri att
den indirekt blef utgångspunkten for den beledsagade
solosången (»monodien») och instrumentalmusiken, i
det man plägade arrangera omtyckta madrigaler för luta
eller klaver på det sätt att en stämma sjöngs och de
andra spelades så godt det lät sig göra. De närmaste
förelöparna till operan voro ingenting annat än ett
uppradande af madrigaler, som sjöngos dels i kör, dels
enstämmigt på nyss antydda sätt med ackompanjemang af
violer, lutor o. s. v. Madrigalen utträngdes småningom
af andra former, men bibehöll sig i England, der ett
»Madrigal society» stiftades 1741, och der formen
äfven moderniserades till ett slags körer, som kallas
»glees». A. L.
Madrillbräde. Se Petard.
Madsen, Andreas Peter, dansk målare, född i
Köpenhamn d. 22 Dec. 1822, kom i målarelära
och gick samtidigt på konstakademien, hvars
mindre silfvermedalj han vann 1846, samt deltog i
dekoreringen af Thorvaldsens museum, hvilken utfördes
af akademiens elever. Vid krigets utbrott 1848 hade
han nyss börjat att utställa såsom djurmålare. Han
ingick då i armén såsom frivillig och blef officer
samt qvarstod i linien till slutet af år 1864,
då han tog afsked såsom kapten. Under tiden
fortfor han att måla djurbilder. För en sådan,
En vattning, belönades han 1869 med neuhausenska
priset. I senare tider har M. mycket sysselsatt
sig med nordiska fornsaker, som han med framgång
återgifvit i en vidlyftig följd af raderingar (3 bd).
Ph. W.
Madura. 1. Distrikt i kejsaredömet Indien, södra
delen af presidentskapet Madras. Areal 24,610 qvkm.;
omkr. 2,3 mill. innev. Landet är till större delen
en slätt omkring floden Vaigai, sakta sluttande
mot s. ö. Nordvestra delen fylles af förgreningar
af Vestra Ghats, de omkr. 2,100 m. höga Palni hills,
der ett sanatorium nyligen anlagts och kaffeodling
med framgång införts. Genom distriktet går södra
Indiens jernväg från Tinnevelli till Trichinopoly. –
2. Hufvudstad i nämnda distrikt, vid södra stranden
af floden Vaigai. 73,807 innev. (1881).
M. var fordom hufvudstad i ett mäktigt
konungarike. Ännu finnas storartade ruiner af
bl. a. det gamla konungapalatset, hvilka med
stor kostnad restaurerats af regeringen, af ett
sivatempel samt af en tsjultri (sal för pilgrimers
mottagande), hvars tak uppbäres af 124 i fyra
rader ställda monolitpelare, öfverlastade med
de underligaste ornament. – 3. (Jav. Madunten)
Ö n. om Javas östra ände, skild derifrån genom
det grunda Madurasundet. Arealen uppskattas
till omkr. 5,400 qvkm. Jorden är tunn och mager,
hvarför ön lämpar sig bäst för boskapsskötsel. De små
maduraoxarna äro mycket eftersökta på Java och bilda
en vigtig exportartikel. Värdefullaste produkten
är salt. Innevånarnas antal uppgick 1879 till
768,992, deraf 472 européer. Infödingarna, kallade
madureser, äro nära beslägtade med javanerna, men
tala ett särskildt språk och hafva till stort antal
(omkr. 1 mill.) bosatt sig på östra Java. Ön bildar
ett residentskap under Java. Hufvudstad är Bangkalang.
Madura-fot, en sjukdom i foten, uppträdande hos
infödingarna i Indien, företrädesvis i Madura,
samt bestående i en inflammation och karies
(röta) i fotens småben, med stark svullnad,
varbildning, fistlar m. m. Sjukdomen, hvilken
anses som en särskild form af den öfver hela
Indien förekommande fungus foot, »svampfoten»,
torde bero på att i foten intränger en mögelsvamp,
som af Berkeley fått namnet Chionyphe Carteri.
F. B.
Madurasundet. Se Madura 3.
Maduro, »mogen», l. obscuro, »mörk», Sp., namn på
cigarrer med mörkt täckblad. Jfr Cigarr och Colorado.
Madvig, Johan Nikolaj, dansk filolog och statsman,
född d. 7 Aug. 1804 i Svaneke på Bornholm, blef
student 1820 samt tog 1825 filologisk ämbetsexamen
och 1826 magistergraden. S. å. förordnades han till
docent och 1828 till lektor vid universitetet, tog
s. å. doktorsgraden och blef 1829 professor i klassisk
filologi. 1832–48 var han universitetsbibliotekarie
och blef sistnämnda år undervisningsinspektör för
de lärda skolorna, hvilken plats han beklädde till
1874. Vid sin professorstjenst qvarstod han, om man
bortser från de år (1848–51), då han var minister,
ända till dess att synförmågans aftagande tvang honom
att draga sig tillbaka (1879). Redan i sina första
afhandlingar, för magister- och doktorsgraderna:
Emendationes in Ciceronis libros De legibus et
Academica (1826) samt De Q. Asconii Pediani ... in
Ciceronis Orationes commentariis disputatio (1828),
visade han sig såsom en skarpsinnig textkritiker
och uppställde regler för en strängt vetenskaplig
behandling af de gamla handskrifterna. Han genomförde
sitt system i senare arbeten, såsom i Madvigii ad
... Jo. Casp. Orellium epistola critica (1828),
innehållande textförbättringar till Ciceros tal mot
Verres, samt upplagor af Ciceros Orationes selectae
duodecim (1830; 5:te uppl. 1867), Cato major et
Laelius (1835) och De finibus bonorum et malorum
(1839; 3:dje uppl. 1876), hvilken sistnämnda genom
sin omfattande kritiska och exegetiska kommentar
måste räknas såsom ett af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
