Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magyariska literaturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ch, cz, ts som cs, t. ex. Dessewfy [de’sjöfi], Zichy
[zi’tsji] o. s. v. Språket undviker diftonger. De i
äldre tider och ännu i palócer-dialekten förekommande
hafva öfvergått till långa vokaler: ai, ei till é,
au till ó l. á, eu till ö. Så äfven ofta i låneord,
t. ex. ház af haus, sróf af schraube. Liksom i de
flesta andra språk äro äfven inom magyariskan
de dialektiska olikheterna hufvudsakligen
fonetiska. Toldy räknar för magyariskan 13 dialekter,
hvilka dock kunna fördelas i två stora hufvudgrupper:
1) låglandsmålen (T. nieder-ungarisch),
förnämligast Debreczen- och Szegedin-dialekterna,
hvilka ligga till grund för skriftspråket, och 2)
höglandsmålen (T. ober-ungarisch), af hvilka den
s. k. palócer-dialekten i de sammanliggande delarna
af komitaten Gömör, Borsod, Nógrad och Heves är den
ålderdomligaste och för vetenskapen vigtigaste. –
Inom formläran märkes, att magyariskan liksom
alla altaiska språk saknar grammatiskt genus. Ingen
obestämd artikel finnes, och den bestämda, a (framför
vokal az), är fullkomligt oböjlig. Vid deklinationen
upptagas ända till 20 kasus, bland dem dock ingen
egentlig genitiv. Många af dessa kunna emellertid
betraktas som nomen med postpositioner, motsvarande
våra prepositioner, ehuru väl den stora skilnaden
förefinnes att vid de egentliga, som särskilda ord
skrifna och tvåstafviga postpositionerna inträder
icke den vokalharmoni, som gör sig strängt gällande
vid de enstafviga kasussuffixen, t. ex. ház, hus,
szem, öga; adessiv: háznál, vid huset, szemnél,
vid ögat; deremot ház alá, under huset, szem alá,
under ögat. Genitiven uttryckes så, att det styrande
ordet erhåller ett possessivt suffix och det styrda
ställes förut i nomin. eller dativ, t. ex. az
atya kép-e, fadern bild-hans, az atyanak ház-a
(jfr T. dem vater sein haus), faderns hus. Pluralen
bildas med ändelsen -k (med harmonisk bindevokal),
i några vissa bestämda fall med ja (e, i), och kasus
bildas med samma suffix som i sing., t. ex. házak,
szemek, dat. házaknak, szemeknek. Adjektivet
står som biord enligt regeln före sitt substantiv
och är oböjligt, t. ex. a jó nap, den goda dagen,
dat. plur. a jó napoknak; som predikat antager det
pluraländelse, t. ex. a halak nagyok, fiskarna äro
stora. Komparativen bildas med suffixet -bb och
superlativen med prefixet leg- framför kompar.,
t. ex. kis, liten, kisebb, legkisebb. Pronomina
possessiva bildas med suffix, t. ex. napom, min dag,
szemem, mitt öga, plur. napjaim, mina dagar, szemeim,
mina ögon, och till dessa läggas sedan kasussuffixen,
t. ex. inessiv: halamban, i min fisk, szememben,
i mitt öga. Pronomina personalia én, jag, te, du,
ö, han, hon, det, böjas med samma kasustecken, men
dessa träda här som prefix framför de nyssnämnda
pronominalsuffixen, t. ex. dat. nek-em, åt mig,
nek-ed, åt dig, iness. benn-em, i mig, benn-ed,
i dig. Vid öfriga pronomina, såsom ez, denne, ki,
hvilken, intaga kasustecknen sin vanliga plats som
postpositioner. Allmänt tilltalsord är ön, han sjelf,
ibland kegyed, din nåd eller något dyl., alltid med
verbet i 3:dje pers. sing. och, när flere tilltalas
(plur. önök, kegyetek), med 3:dje pers.
plur. Egendomligt är att såväl förnamn som titel
alltid stå efter tillnamnet, t. ex. Jókai Mór,
Teleki László gróf (grefve Ladislaus T.). –
Verbet eger en enda konjugation i den mening
att alla verb böjas på samma sätt, men tre genera,
som vanligast kallas konjugationer, nämligen, utom
den enkla, den objektiva (hvarom se ofvan) och den
reflexiv-passiva konjugationen, hvar och en med olika
serier af personaländelser, t. ex. kér-sz, du ber,
kér-ëd, du ber honom, kézet-ël, du bedes. Dock
kunna dessa olika ändelser återföras till en
ursprunglig enhet. Dessutom kan verbet genom tillägg
af vissa suffix till den enkla stammen utbilda
en stor mängd afledda stammar, såsom kausativ
(suff. -t), freqventativ (-gaf), potential (-hat),
transitiva, intransitiva, reflexiv-passiva m. fl.;
och genom kombination af flere suffix uppstår en
utomordentlig rikedom af verbalnyanser, hvilka i
våra (indo-europeiska) språk knappt kunna exakt
återgifvas, t. ex. zár, stänga, zár-at, låta s.,
zár-at-hat, kunna låta s., zár-at-hat-ik, kunna
stängas, o. s. v. Till den enkla eller på detta
sätt afledda stammen lägges först modusexponenten
(ingen för indik.), -j för konjunktiv-imperativ,
-na (-ne) för konditional-optativ, derefter
tempusexponenten och sist personaländelserna. Verbet
har fyra enkla tempus, presens (utan tempusexpon.),
imperf. (tempusexp. -a, -e), perfekt, (tempusexp. -t)
och futurum, med tempusexp. -and (-end). Dessutom
bildas flere sammansatta tempus i alla tre modus,
af hvilka plusqvamp., bildadt af perf. indik. och
det oböjda vala eller volt, han var (hade), och
futurum, bildadt af infinitiven på -ni och presens
af fog, börja, äro de brukligaste, t. ex. vár-tam,
jag har väntat, vártam vala, jag hade väntat,
vártál vala, du hade väntat, etc., fogok várni,
jag skall vänta, fogsz várni, du skall vänta,
o. s. v. Magyariskan visar en utomordentlig bildbarhet
och rikedom i afledning af substantiv, adjektiv, verb
och adverb från hvarandra med en stor mängd till
betydelse bestämda suffix, och i syntaktiskt hänseende
täflar magyariskan med de klassiska språken i fri
ordställning och derpå beroende periodbyggnad. Som
språkprof må tjena en rad af Petöfi: Bizd a jó
Istenre árva élet-edet, d. ä. ordagrant: »anförtro den
gode Guden föräldralösa lifvet-ditt». – Om det första
gramm. studiet af magyariskan se Magyariska
literaturen. Den bästa grammatiken i vetenskapligt
hänseende är ännu Riedl: »Magyarische grammatik»
(1858); mera för praktiskt bruk afsedda äro Ballagi
(Bloch): »Gramm. d. ungar. spr.» (8:de uppl. 1881,
utgifven af Jónás), Ney: »Anleitung zur erlernung
der ungarischen sprache» (20:de uppl., Budap. 1879;
efter Ollendorffs metod), Czanyaga: »Taschenbuch
der ungar. u. deutsch. conversationssprache»
(Budap. 1868), och Ujfalvy: »Eléments de grammaire
magyare» (1876). Af ordböcker må nämnas den af
Czuczor och Fogarasi på uppdrag af ungerska
akademien utgifna »A magyar nyelv szótára» (6 bd,
Budap. 1862–74), Loos: »Wörterbuch der ungar. und
deutseh. spr.» (2 bd, Budap. 1869–70) och »Wörterbuch
der deutsch., ungar. und slóvak. spr.» (2 bd, 1870),
samt Ballagi:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
