Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malatitze ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endemisk ända upp i Libanons fuktiga dalar, i Jordans
dal, i Jerusalem, Damaskus, Aleppo och vid kusten,
fortsättande långs syd- och vestkusten af Mindre
Asien och långs Svarta hafvets kust. Svåra härdar
träffas äfven i Belutsjistan, Afganistan och de
nordvestra provinserna af Indien, i synnerhet i Indus’
flodområde i distrikten Pesjavar, Kasjmir och Pandjab
samt i Gangesdalen. Märkvärdig är malarians förekomst
på Dekhans högplatå, på höglända torra ställen,
der den fått namnet »hill-fever». Äfven på Ceylon
finnes den, icke blott vid kusterna, utan ända upp i
de bergiga regionerna vid 2,000 m. höjd. På de flesta
ostindiska öarna trifves den äfven alltför väl. I
Kina förekommer malarian ofta vid kusterna och utmed
floderna; deremot är den tämligen sällsynt i Japan. –
I Australien deremot är malarian nästan okänd, utom
på kusten af Nya Guinea och några få andra öar. –
I Europa finnas de vidsträcktaste malariaområdena
i Rysslands stora floddalar, kring Volga, Dnjepr,
Dnjestr, i kustlanden n. och v. om Svarta hafvet,
i Donaulanden. Der uppträder sjukdomen under
svåra former, hvilka fått särskilda namn, såsom
den »daciska», »tauriska», »krimska», »valakiska»,
»ungerska» malariafebern. Äfven Greklands floddalar,
Kreta och Joniska öarna äro mycket utsatta
för malaria, hvaremot Malta är nästan alldeles
fritt. Italien eger tvänne framstående malariaområden,
nämligen slätterna kring Po och dess bifloder samt
vestkusten från Pisa söderut ända ned öfver en stor
del af Kalabrien. Det förra området omfattar således
lombardiska och venezianska slätterna, det senare
trakten kring Arnos mynning, de toskanska Maremmerna,
Campagnan vid Rom och sjelfva staden Rom, som är
mycket hemsökt, vidare Pontinska träsken, Neapels
vestkust med Terra di Lavoro, Capua, provinsen Napoli
och Kalabrien. Äfven Sicilien, Corsica och Sardinien
hafva flere malariatrakter. I Spanien och Portugal
uppträder malarian i de flesta större floddalarna
och på några sumpiga kuster, hvaremot det bergiga
Gibraltar är nästan alldeles fritt. Frankrike har
tvänne stora härdar för malaria: på vestkusten uti
Loires nedre flodområde, på sydkusten i Languedoc och
Provence. I Schweiz, der förut träffades en mängd små
malariahärdar kring floder och sjöar, i synnerhet
Zürich- och Vierwaldstättersjöarna, förekommer
sjukdomen endemisk numera blott på tvänne ställen,
sydliga delen af kantonen Ticino och kring Rhône i
kantonen Valais mellan Sion och Genèvesjön. I Tyskland
träffas de förnämsta härdarna vid Rhen, Donau,
Weichsel, Oder, Elbe, Weser, vestkusten af Slesvig
och Holstein, särskildt Ditmarsken, samt Hannovers,
Oldenburgs och Westfalens sumpmarker. Äfven vissa
kuststräckor af Holland och Belgien äro hemsökta,
hvaremot Skotland och Irland äro alldeles fria,
äfvensom större delen af England utom på östra kusten
i grefskapet York och de för sina »fens» (sumpmarker)
bekanta grefskapen Lincoln, Huntingdon, Cambridge och
Norfolk. I Danmark träffas endemier blott på Låland
och Falster, i Norge blott på Hvalö vid mynningen
af Kristianiafjorden och i trakten kring
Fredriksstad. Rörande utbredningen i Sverige se
Frossa. På Färöarna och Island förekommer malarian
blott importerad. – På det vestra halfklotet träffas
de svåraste endemierna på de Vestindiska öarna, på
kusterna kring mejikanska viken och i Brasilien;
mindre intensiv är malarian på norra delen af
Syd-Amerikas vestra kust och i Nord-Amerikas
sydstater, mellanstater och präristater. – Men
malarian träffas icke endast inom dessa i korthet
angifna endemiska härdar. Den uppträder äfven på
många ställen mera öfvergående i epidemier, hvilka
stundom, såsom ofvan nämnts, kunna antaga karakteren
af pandemier, d. v. s. öfver stora landsträckor
härjande farsoter. En sådan drog öfver hela Europa
1557–1558, och dylika pandemier i Europa omtalas
äfven från åren 1678–82, 1718–22, 1748–50, 1770–72,
1779–83, 1806–12. En af de svåraste och omfångsrikaste
härjade öfver nästan hela jorden 1823–27. De sista
pandemierna äro af åren 1855–60 och 1866–72. Under
den sistnämnda angrepos äfven Mauritius och Réunion
för första gången.
Malarians hufvudsakliga symtom omtalas i
art. Frossa. Der omnämnas äfven de dittills mest
gällande åsigterna angående sjukdomens väsende och
ursprung, som ansågs böra sökas i en mikro-organism
af de lägre svamparnas ordning. På sista tiden
har dock framträdt en ny åsigt, som förtjenar
uppmärksamhet, och genom hvilken de af Klebs och
Tommasi-Crudeli funna malaria-bacillerna synas
alldeles besegrade. Genom forskningar kring Rom och
Pontinska träsken hafva nämligen Marchiafava och
Celli i de röda blodkulorna hos malaria-patienter
funnit en parasit af helt annan art än bakterier och
baciller, liknande en amoeba och kallad Plasmodium
malariae. Denna består af en homogen protoplasmaklump
af olika storlek (1/10–1/3 af den röda blodskifvans
storlek), som visar ytterst lifliga amoeboida rörelser
och formförändringar. Dessa parasiter träffades
alltid i de röda blodkulorna hos nyss insjuknade och
försvunne i och med tillfrisknandet. F. B.
Malatitze, en ort i östligaste delen af det forna
Litaven (guvern. Mohilev), bekant genom en skarp
fäktning emellan svenskar och ryssar under Karl XII:s
tåg mot Ryssland. På hvar sin sida om en liten ström
med sumpiga stränder hade Karl XII och tsar Peter
lägrat sig. Den svenska hufvudstyrkan låg vid M.; en
mindre del, 5 regementen under generalmajor Roos, hade
slagit sig ned omkr. 1/2 mil från denna. Natten emellan
d. 28 och 29 Aug. 1708 gingo 10 ryska bataljoner och
3 dragonregementen öfver strömmen och öfverrumplade
Roos’ styrka, men blefvo efter en förbittrad strid
tillbakaslagna, i synnerhet sedan Dalregementet
skyndat till hjelp från hufvudhären. Svenskarnas
förlust var 300–400 man. Affären vid M., som åsågs
af tsaren från en närbelägen höjd, har sin stora
betydelse deri att den framkallades af det första
angrepp, som den eljest undvikande tsaren vågade mot
Karl XII.
Malaxis Sw., myggblomster, bot., ett litet slägte
af späda, glatta örter, hörande till nat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
