Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malheur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska pseudo-klassiska poesiens lagstiftare. Genom
grundliga studier såväl i Paris som i Basel och
Heidelberg förvärfvade han kunskaper, som kunnat
bereda honom en snabb befordran på den civila
tjenstemannabanan, men hans böjelse för ett mera
otvunget lefnadssätt förmådde honom att egna sina
ungdomsår åt krigareyrket. År 1575 var han hertig
Henrik af Angoulême följaktig till Provence samt
gjorde sig vid några tillfällen bemärkt för mod
och rådighet. Efter hertigens död (1586) förde han
ett kringirrande lif. Utan sysselsättning och utan
penningar tog han sig för att skrifva vers. Han
var redan känd som lycklig diktare, då han 1605
kom till Paris, der han genom mäktiga beskyddare,
bl. a. kardinalen du Perron, lyckades tillvinna sig
konungens ynnest. M:s framtid var nu betryggad. Han
blef hofvets skald och gunstling, och till erkänsla
för sina lofsånger öfverhopades han med äretitlar
och belöningar såväl af Henrik IV som sedermera af
Maria af Medici och Ludvig XIII. Tvifvelsutan var det
äfven genom sitt umgänge med de högre kretsarna och
genom dessas kraftiga bifall, som han kunde utöfva
ett så mäktigt inflytande på sin samtid. – Före sin
ankomst till Paris hade M. offentliggjort bl. a. en
efterbildning efter den italienske skalden Luigi
Tansillo under benämning Les larmes de Saint Pierre
(1587) och en samling oden med titeln Bouquet de
fleurs à Sénèque (1590), i hvilken han från den
romerske tänkaren lånat åtskilliga bevis för den
verldsåskådning, som han framställde. Emellertid
förebådade dessa verk ingalunda den stränge
reformatorn. Först i några af hans följande oden
och stanser, t. ex. Au roi Henri le grand, sur la
réduction de Marseille (1596), A la reine Marie de
Médicis, sur sa bienvenue en France (1600) och Prière
pour le roi Henri le grand allant en Limousin (1605),
ådagalade han en afgjord sträfvan att frigöra sig från
det då allrådande diktningsmanéret. Denna brytning
framträder allt skarpare i hans senare skaldestycken,
såsom Au roi Henri le grand, sur l’heureux succès du
voyage à Sedan (1606), A la reine Marie de Médicis,
sur les heureux succès de sa régence (1610) och
Au roi Louis XIII allant châtier la rébellion des
Rochelois (1627). Liksom de föregående äro de flesta
af skaldens arbeten afsedda att sjunga konungens lof
eller att förhöja hofvets nöjen, hvilket icke kunde
undgå att menligt inverka på hans diktning. Men när
han någon gång lösgjorde sig från dessa yttre band,
skapade han dikter, som väcka beundran, t. ex. de sant
fosterländska stanserna Pour les paladins de France
(1605), den täcka visan Sus debout, la merveille
des belles (1614), de storslagna efterbildningarna
af några af Davids psalmer och Les stances
spirituelles (1627). Dessa andliga sånger äro hans
yppersta verk. Ensamt de förklara hans betydelse för
literaturen. Det 16:de århundradets omdaningsförsök
hade ledt icke blott till öfverdrift, utan fastmer
till förfall. Den nye reformatorn gjorde till sin
uppgift att lagbinda skaldekonsten och att rensa
språket. Såsom oafvisliga bestämmelser för denna
konst fastställde han bl. a. rikedom på versmått, omvexling af
manliga och qvinliga rim samt iakttagande af
vershvila, välklang och takt. Derjämte fördömde
han de osmakliga efterbildningar, de vidunderliga
liknelser, de uppstyltade uttryckssätt, som nycken
och godtyckligheten hade framalstrat. I sina egna verk
sökte han att med föreskriften förena föredömet. Dock
uppträdde han framför allt såsom en orädd förkämpe
för språkets renhet. Hänsynslöst tillbakavisade han
hvarje försök att rikta modersmålet med ändelser
och ord, med vändningar och talesätt, som lånats
från de klassiska språken eller, än sämre, från
landskapsdialekterna. Med sitt bittra hån bestraffade
han lika strängt den inflytelserike hofmannen och
sin egen tjenare för en oregelbundenhet i uttal
eller böjning, när de icke öfverensstämde med det
språk, som talades i Paris. Han författade ej någon
prosodi eller någon grammatik, men hans kritik
träffade hårdt hans samtida. En föreställning
derom lemna de anmärkningar, Commentaire sur
Desportes, med hvilka han öfversållat ett exemplar
af dennes dikter. – Såsom skald saknade M. kanske
hänförelse och känsla; men såsom skriftställare
var han lagbunden och harmonisk, till och med uti
sina prosaarbeten, t. ex. i sina öfversättningar af
Seneca och Livius eller sin märkliga brefvexling
med sin vän de Peiresc i Aix. Oundvikligt var det
väl, att hans reformatoriska ifver skulle förleda
honom till alltför stor stränghet och derigenom till
öfverdrift, men detta kan icke förringa hans stora
förtjenster om den franska skaldekonsten och det
franska språket. – Jfr F. A. de Gournay: »Malherbe,
recherches sur sa vie et critique de ses oeuvres»
(1852), E. Beckmann: ȃtude sur la langue et la
versification de Malherbe» (1873), P. Groebedinkel:
»Der versbau bei Ph. Desportes und Fr. de Malherbe» (i
»Franz. stud., herausg. von Körting u. Koschwitz»,
B. I, 188}). J. M-r.
Malheur [malör], Fr., olycka.
Malhonnett (Fr. malhonnête), opassande, ohederlig.
Mali, Christian Friedrich, tysk djur- och
landskapsmålare, f. 1832, studerade från 1857
i München och reste sedan som arkitekturmålare
i norra Italien. Men först efter 1865, då han
flyttade till Düsseldorf, och sedan i Paris, der
han studerade Troyons arbeten, utvecklades hans
begåfning for djurmåleri, och han egnade sig åt sin
hufvudsakliga genre att framställa får i idylliska
förhållanden. Bland hans äldre landskapstaflor märkas
Parti af Schwäbische Alp, bland djurtaflorna Herdens
morgonhelsning (i galleriet i Stuttgart), Auf der
Höhe m. fl.
Malibran [-bra’ng], Maria Felicità, fransk sångerska,
dotter till den spanske sångaren Manuel Garcia
d. ä. och syster till Pauline Viardot-Garcia, föddes
i Paris 1808, utbildades af sin fader, uppträdde först
1825 i London och var snart den firade primadonnan vid
operan derstädes. Följande år blef hon i New York mot
sin vilja gift med den då rike köpmannen Malibran, som
emellertid straxt efteråt gjorde konkurs, hvarefter
hon lemnade honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
