Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manaar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1685. – M:s hustru, Laura Beatrice, född Oliva,
f. i Neapel 1823, gift 1840, d. 1869, skildrade
i dramat Ines (1845) sin egen kärleks- och
äktenskapshistoria. Hon utgaf 1846 en större dikt,
Colombo al convento detta Rabida, och 1848 Poesie
varie samt författade efter 1860 högstämda kantater
och sånger vid patriotiska fester. En samling af
hennes lyrik utgafs 1874 under titeln Patria ed amore.
Mancipatio (Lat., af mancipare, egentl. gripa
med handen), Rom. rätt., var en högtidlig, formlig
rättshandling, hvarigenom eganderätt öfverläts. Denna
rättshandling var ursprungligen ett köp och bibehöll,
äfven då den senare användes för andra ändamål,
formen af köp. Det utmärkande i formen bestod deri
att i utbyte mot varan gafs ett kopparstycke (aes),
som tillvägdes säljaren på en kopparvåg (aenea libra)
af en särskild, dertill satt person, i närvaro af
fem andra romerska borgare. Köparen utsade dervid en
formel, som angaf rättshandlingens ändamål. Mancipatio
och in jure cessio (en för skens skull företagen
vindikationsprocess, hvarvid den, som ville öfverlåta
saken, medgaf förvärfvarens påstående, att han vore
sakens egare) voro de enda rättshandlingar, genom
hvilka enligt den äldre rätten eganderätten till res
mancipi (se Mancipium) kunde lagligen öfverlåtas. I
den senare rätten blef köp ett formlöst aftal.
I. L.
Mancipium (Lat., af manus, hand, och capere,
gripa), Rom. rätt. Ordet förekommer i flere tämligen
olika betydelser. Dessa äro visserligen utan
tvifvel sinsemellan beslägtade, men det har sina
stora svårigheter att uppvisa öfvergången från den
ena till den andra. Derför hafva ock olika meningar
i detta afseende blifvit framställda. – Det synes
sannolikt, att den ursprungliga betydelsen är »något,
öfver hvilket man genom gripande med handen vunnit
fullständigt herravälde». Möjligen qvarstår denna
ursprungliga betydelse, då ordet användes för att
beteckna en slaf eller en slafvinna. – Men vidare
betyder mancipium också sjelfva herraväldet, och det
i en tvåfaldig användning. Dels betyder det nämligen
den gamla, stränga romerska eganderätten. För
förvärfvandet af denna stränga eganderätt, hvars grundform
synes hafva varit det herravälde, som förvärfvades
genom eröfring i krig, egde särskilda förutsättningar
rum såväl i afseende på förvärfvarens person som i
afseende på objektet och förvärfssättet. Med denna
ordets betydelse synes sammanhänga dess användning i
uttrycken res mancipi (mancipii) och res nec mancipi,
af hvilka det förra betecknar sådana objekt för
eganderätt, hvilka stå i den närmaste relation till
det gamla romerska hushållet, i det att de antingen
(såsom gård och grund) utgöra likasom underlaget
derför eller också (såsom slafvarna och de djur, som
äro bestämda att draga och bära) erbjuda de krafter,
som behöfvas för hushållet, det senare åter sådana
saker, som, om också aldrig så nödvändiga (såsom
lifsmedel), dock icke utgöra beståndsdelar af sjelfva
huset eller hemmet, icke hafvra något individuelt
intresse. Dels betyder mancipium också det
maktförhållande, som uppkom derigenom att en husfader
genom mancipatio (se d. o.) till en annan öfverlät en
fri person (barn eller hustru), öfver hvilken han hade
potestas patria eller manus (se d. o.). Den ställning,
i hvilken den sålunda öfverlåtne kom, var väsentligen
analog med träldom (servitus), dock med vissa icke
obetydliga modifikationer. Mancipium i denna betydelse
var en art af den myndighet, som kunde tillkomma en
person öfver en annan. De båda andra arterna voro
potestas och manus (»earum personarum, quae alieno
juri subjectae sunt, aliae in potestate, aliae
in manu, aliae in mancipio sunt.» – Gaj. Inst. 1:
49). – Slutligen förekommer mancipium också i samma
betydelse som mancipatio (se d. o.). I. L.
Manco, Ital. (af Lat. mancus, ofullständig, stympad),
handelst., bristfällighet i mottagna varors belopp,
förminskning i vigt.
Mandal, stad i Lister og Mandals amt, Norge, vid
Mandalselfvens utlopp i hafvet, mellan Kristiansand
och Lindesnäs. 4,073 innev. (1875). Hufvudnäringar
äro handel och sjöfart. O. A. Ö.
Mandalaj, sedan slutet af 1850-talet hufvudstad
i Birma i Öst-Asien, omkr. 3,5 km. från östra
stranden af Iravadi och omkr. 45 km. n. om den forna
hufvudstaden Amarapura. Staden, som antages hafva
omkr. 65,000 innev., är omgifven af en 8 m. hög
tegelmur, med 12 portar och vakttorn, samt en
djup vallgraf. Midt i staden ligger, omgifven af 4
särskilda murar, den praktfulla konungaborgen, hvars
främre, åt ö. vettande del innehåller den 80 m. långa,
af snidadt och förgyldt teakträ byggda audienssalen,
i hvars ena ände står den gyllene konungatronen. I
Nov. 1885 besattes staden af britiska trupper
under general Prendergast, och konungen bortfördes
på en britisk eskader till Indien för att svara
för de grymheter han begått mot européer samt
för sina fientliga åtgärder mot britisk-indiska
styrelsen. Prendergast öfvertog i Englands namn
förvaltningen af Birma. För att fördrifva engelsmännen
antände birmanerna sin hufvudstad d. 15 Apr. 1886,
hvarvid en del af densamma förstördes.
Mandals amt. Se Lister og Mandals amt.
Mandalselven, elf i Lister og Mandals amt, Norge,
bildas af vattendragen Logna och Bredlandselven,
som komma från Säterdalsfjeldene, flyter
i sydlig riktning samt faller ut i hafvet
vid staden Mandal. Dess längd är 73 km.
O. A. Ö.
Mandara (Uandala), litet land i mellersta
Sudan, s. om Bornu, till hvilket det är
skattskyldigt. Innevånarna, manda, tala sitt egna
språk och äro till en del muhammedaner. Hufvudstad
är Mora.
Mandariner. 1. I Europa bruklig benämning på kinesiska
statsämbetsmän. Se Kina, sp. 692. – 2. Ett slags
små apelsiner.
Mandat (Lat. mandatum, se d. o.). 1. Jur., uppdrag,
ett aftal, hvarigenom en person förbinder sig att för
en annans räkning utföra ett rättsärende. Mandatet
kan afse, att mandatarien (uppdragstagaren)
skall utföra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
