- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
989-990

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marser ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

österrikisk krigstjenst såsom delaktig i ansvaret
för fästningen Alt-Breisachs förhastade uppgifvande
till fransmännen samt egnade sig derefter nästan
uteslutande åt lärda sysselsättningar. Genom att
skänka sina rika samlingar till staden Bologna (1712)
lade han grunden till institutet för vetenskaper
och konster derstädes. M. skref bl. a. ett för
nutidens vetenskapliga ståndpunkt mycket kuriöst
arbete med titel Brieve ristretto del saggio fisico
intorno alla storia del mare
etc. (1711; på franska:
Histoire physique dela mer, 1725) och utgaf ett stort
praktverk öfver Donau, Danubius pannonico-mysicus
(1726; 6 bd, med nära 300 kartor och kopparstick).

Marsileaceae R. Br., bot., är en liten kryptogamisk
familj, till hvilken numera vanligen föras
blott 2 slägten, Marsilea L. och Pilularia L.,
sedan Salviniaceae och Isoëtideae i nyare tider
derifrån afsöndrats. Hithörande växter lefva hälst
å sumpig mark och hafva en krypande, rotslående
rotstock. Marsilea L. har fyrfingrade blad på ett
tämligen långt skaft, snarlika bladen hos Oxalis,
och småbladen hos M. ändra ställning (sluta sig
tillsammans), eller »sofva», under natten, liksom
oxalisbladen. – Sporfrukterna äro bönlika och utgå
från bladskaftets nedre del, såsom en fruktbärande del
af bladet. De äro icke öppna såsom hos Ophioglosseae,
utan tätt sammanslutna och erinra derutinnan om
frögömmena hos fanerogamerna. Flere sporsamlingar
finnas i hvarje sporfrukt, och hvarje sporsamling
(sorus) innehåller såväl makro- som mikrosporer. I
södra Europa finnes M. quadrifolia L. I synnerhet
Australien är rikt på marsileacéer. En der i
landets inre förekommande art bär namnet M. salvatrix
R. Br. (»den räddande»), emedan engelsmännen Burke och
Wills, då de genomströfvade Australiens inre, genom
de näringsrika ärtstora sporgömmena hos denna växt
räddades från hungersnöd. En annan art, M. hirsuta
R. Br., australiernas nardu, nämnes äfven såsom
lemnande en icke oangenäm näring. – I Sverige finnes
af familjen M. endast slägtet Pilularia (se d. o.).
O. T. S.

Marsilius, med tillnamnet Patavinus efter staden
Padua, der han föddes något af åren mellan 1270–80,
uppträdde omkr. 1312 i Paris som lärare i teologi,
filosofi och medicin samt blef i synnerhet känd för
den märkliga skriften Defensor pacis (Fredens
försvarare), som han författade tillsammans med
Johan af Jandun. I denna skrift ställde han sig
h. o. h. på Ludvigs af Bajern sida under dennes kamp
med påfven Johan XXII samt uttalade åsigter om statens
och kyrkans förhållande till hvarandra och om det
kyrkliga regementet i allmänhet, hvilka först med
reformationen började förverkligas. Så t. ex. anser
han, att staten bör ega sjelfständighet gent emot
kyrkan, och denna hafva endast en rent andlig makt;
att den högsta myndigheten i kyrkliga ting icke
är påfven, utan kyrkomöten, på hvilka äfven lekmän
kunna hafva säte och stämma; att alla prester äro i
andlig värdighet väsentligen lika och rangskilnaden
dem emellan beroende blott på mensklig ordning; att
slutligen Kristus är kyrkans enda hufvud och bibeln
den allena gällande auktoriteten. – Sedan M. trädt i Ludvigs tjenst som
lifmedikus och rådgifvare, sökte Ludvig förverkliga de
i »Defensor pacis» yttrade grundsatserna vid sitt 1327
företagna tåg till Rom, der han mottog kejsarekronan
af romerska folket och afsatte Johan XXII. Vid
Ludvigs afresa från Rom förordnades M. till påflig
vikarie. Snart måste likväl Ludvig söka försoning
med påfven och afstå från tillämpningen af M:s
grundsatser, hvilka föreföllo obegripliga för folket,
som till följd af det bristfälliga rättstillståndet
alltjämt behöfde påfvemakten. M. dog sannolikt 1342.
K. H.

Marsipan. Se Marzipan.

Marsiska kriget kallas efter marserna (se d. o.) det
krig, som Rom förde 91–88 f. Kr. mot sina italiska
bundsförvandter (se d. o.).

Marsk (sammandragen form af marskalk, se d. o.) var i
de skandinaviska landen fordom titeln pä en ämbetsman,
som omtalas i svenska handlingar från år 1268,
i danska från Valdemar I:s tid (1157–82). Hans
åliggande var ursprungligen att, i likhet med
»stallaren», hvilkens sysslor öfvergingo på honom,
hafva tillsyn öfver konungens (eller en hertigs)
hästar och skaffa dem foder (i denna bet. har ordet
marsk bibehållit sig i det ännu brukliga uttrycket
»fodermarsk»), men snart blef anförareskap i krig
hans vigtigaste uppgift. Marskämbetet afskaffades,
i likhet med drotsämbetet, af drottning Margareta,
men Erik af Pommern nödgades 1435 åter införa detsamma
(i Karl Knutssons person), och unionsfördraget af 1436
föreskref, att bägge ämbetena skulle finnas i alla tre
rikena (Sverige, Norge och Danmark), samt att marsken
utom här kommandot skulle hjelpa drotsen att »styrka
lag och rätt» i konungens ställe. Under Sturarnas
tid (1471–1520) förekom ej marskämbetet, hvilket
kan anses hafva uppgått i riksföreståndareämbetet,
men konung Hans utnämnde (1497) under sin korta
regering i Sverige en marsk, Svante Nilsson
(Sture). Gustaf Vasa upptog marskbefattningen
(Lars Siggesson), och från 1561 finnes en nästan
oafbruten rad af marskar l. riksmarskar. Genom
riksdagsbeslutet 1602 samt regeringsformerna af
1634 och 1660 fastställdes marskämbetet såsom ett
(det andra med afseende på rangen) af de fem »höga
riksämbetena». (Huru vid den tiden betydelsen af
ordet marsk och ämbetets ursprungliga art råkat
i förgätenhet bevisas af 1634 års regeringsforms
stadgande att bland de fyra s. k. lägre riksämbetena
skulle finnas en riksmarskalk.) Riksmarsken, som
alltid var en af rikets råd, hade högsta befälet
öfver krigsmakten till lands (i denna egenskap
kallades han äfven »generalfältherre» l. endast
»fältherren»); han var sjelfskrifven president i
Krigskollegium och en af förmyndarna under konungens
minderårighet. K. G. Wrangel var den siste svenske
riksmarsken. Efter hans död (1676) lemnades ämbetet
obesatt, och 1680 upphäfdes alla riksämbetena. –
I Danmark intog »rigsmarsken» efter reformationen
tredje rummet i rådet. Den siste danske riksmarsken
var And. Bille (d. 1657).

Marskalk (-sjalk; Fr. maréchal, T. marschall, af
Fornhögt. marah, häst, jfr Sv. märr, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon May 19 18:41:28 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0501.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free