Print (PDF) - On this page / på denna sida - Mecklenburg (riktigare Meklenburg), område i norra Tyskland vid Östersjön - Mecklenburg, Louis - Meconium, Lat., barnbeck (se d. o.) - Medalj. 1. Skådepenning, minnespenning - Medalj. 2. Prispenning, belöningspenning - Medalj. 3. Benämning på antika mynt, särskildt de större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1177
Mecklenburg-Medalj.
1178
af sina förbindelser med Danmark, hvarefter kejsaren
(1628) förpantade hela M. till Wallenstein, som
1629 erhöll det som ärftligt län. Med sin kusin
konung Gustaf II Adolfs hjelp återvände de fördrifne
hertigarna 1631, och Pragfreden (1635) återinsatte
dem i deras arfland. I westfaliska freden (1648)
afträdde hertigarna staden AVismar jämte amten Poel
och Neukloster till Sverige mot godtgörelse af de
sekulariserade biskopsstiften Schwerin och Ratzeburg
m. m. Sedan linien Gtistrow 1695 utslocknat (med Johan
Albrekt ILs son Gustaf Adolf) och Adolf Fredriks
i Schwerin son Kristian Ludvig dött barnlös 1692
(hans yngre bröder stiftade sido-linierna Mirow och
Strelitz), uppstod en flerårig arfstvist, som 1701
afgjordes så, att Kristian Ludvigs brorson Fredrik
Vilhelm af Grabow (d. 1713) fick Schwerin och Gustrow,
och hans yngste broder, Adolf Fredrik II af Strelitz
(d. 1708), Eatzeburg och Stargard, hvarigenom bildades
de sedan den tiden bestående mecklenburgska staterna
M.-Schwerin och M.-Strelitz. Såväl hertig Fredrik
Frans I af M.-Schwerin (1785-1837), hvilken 1803 af
Sverige erhöll staden Wismar med Poel och Neu-Moster
såsom pant för ett lån på 100 år af l J/4 mill. rdr
hainb. b:ko (hvarjämte Sverige afstod sina anspråk
på Warnemunde tull), som hertig Karl i M.-Strelitz
(1794-1816) biträdde Rhen-förbundet (1808-13)
och derefter Tyska förbundet samt antoge 1815
storhertigtiteln. I M.-Schwerin följde efter Fredrik
Frans hans sonson Paul Fredrik (1837-42), dennes
son Fredrik Frans II (1842-83) samt hans äldste son,
den nu regerande storhertigen Fredrik Frans III. I
M.-Strelitz följde efter Karl hans son Georg (1816-60)
och sonson Fredrik Vilhelm, som ännu regerar. M. har
ända till senaste tiden stått långt efter det öfriga
Tyskland och varit föga berördt af den allmänna
utvecklingen derstädes, enär regering och rid-derskap
sökt bevara det gamla samhällsskicket. Väl afskaffades
d. 18 Jan. 1820 lifegenskapen, men böndernas läge har
föga förbättrats. Industriens utveckling hämmades
genom ett strängt skråväsende och handeln genom
afspärrning från tullföreningen. Mars-oroligheterna
1848 tvungo de båda storhertigarna att utlofva en
ny författning; d. 31 Okt. s. å. sammanträdde en
grundlagstiftande församling, men i Aug. 1849 trädde
M.-Strelitz tillbaka från försöket, och endast för
M.-Schwerin utfärdades den nya författningen d. 10
Okt. s. å. Men såväl den stre-litzska regeringen som
ridderskapet och de båda mecklenburgska liniernas
agnater, bland dem konungen af Preussen, protesterade
mot densamma. Sedan en tysk förbundsdomstol förklarat
den ogiltig, upphäfdes den, och en fullständig
reaktion inträdde (t. o. m. prygelstraffet infördes
och användes flitigt på bönderna). M.-Schwerin deltog
på Preussens sida i tysk-österrikiska kriget 1866, men
M.-Strelitz hann ej få sin kontingent stridsfärdig,
förrän kriget redan var slut. M. inträdde 1867 i
Nord-tyska förbundet och tyska tullföreningen. Sedan
den tiden hafva några friheter beviljats, såsom
näringsfrihet, frihet för fattigt folk att ingå äk-
tenskap, religionsfrihet m. m., hvarjämte man
börjat att i M.-Schwerin upprätta ett sjelfstän-digt
bondestånd på domänen.
Mecklenburg, Louis, tysk målare, f. i Hamburg 1820,
har mest framställt arkitekturbilder med motiv från
norra Italien, såsom en Korsgång i S. Bernardino
i Verona (1860) och flere vyer från Venezia, bland
hvilka må nämnas RiaUobron i olika belysning, parti
af Markus-kyrkan, S. Maria de Ila Salute och Riva
deg H Schiavoni.
Mecönium, Lat., barnbeck (se d. o.).
Medalj (Ital. medaglia, af Lat. metallum,
metall). 1. Skådepenning, minnespenning,
metallstycke af ett större mynts form och bärande
präglade relief-figurer, sinnebilder samt inskrift
till åminnelse af någon berömd person, någon stor
bragd eller märklig tilldragelse. - 2. Prispenning,
belöningspenning, i metall präg-ladt hederstecken,
hvilket utdelas såsom pris vid utställningar,
vittra täflingar o. s. v. eller ock såsom en
gärd af offentlig erkänsla. Bland de svenska
belöriingsmedaljer, som utdelas af K. Mit eller
af konungen, må nämnas: tapperhets-medaljerna
För tapperhet i fält och För tapperhet till sjös,
Svärdstecknet (åt underofficerare), Svärdsmedaljen
(åt manskap), Serajimermedaljen, medaljerna För
berömliga gerningar, Sui memores alios fecere
merendo, För nit och redlighet i rikets tjenst,
För medborgerlig förtjenst, Illis quorwm meruere
labores och För nyttiga uppfinningar. Dessutom
hafva Karl XV och Oskar II utdelat enskilda
belöningsinedaljer, t. ex. Litteris et artibus (se
d. o.), den sistnämnde konungen äfven In sui memoriam
(se d. o.). - 3. Benämning på antika mynt, särskildt
de större. - Medaljer präglas i mjuk metall (fint guld
och silfver, koppar med efteråt anbragt bronsering,
stundom i platina, tenn eller bly). En medalj
präglas upprepade gånger (under det myntet präglas
i ett slag) och glödgas emellan hvarje prägling. -
I antikens tider gjordes ingen egentlig åtskilnad
emellan mynt och medaljer; de senare synas varit
gångbara såsom mynt. De grekiska medaljerna äro än i
dag ouppnådda i konstnärligt hänseende, men endast ett
fåtal sådana finnes bevaradt. Så mycket allmännare äro
de romerska. I slutet af 1300-talet upplifvades åter
medaljörkonsten uti Italien och vann sedermera insteg
i andra kulturland Till en början götos medaljerna
i formar, men då arbetet derigenom blef groft och
ojämnt, fann man nödigt att ciselera afgjutningarna
med grafstickeln. Äfven i drifvet arbete och niello
förfärdigades medaljer. På 1500-talet började man
prägla dem med stålstämplar, i likhet med mynt. Dock
ciselerades medaljer fortfarande af sådana konstnärer
som Benvenuto Cellini och Raibolini. Närmast den
italienska medalj örkonsten står genom sin kraftiga
karakteristik den tyska, hvilken uppammades af
guldsmederna i Nilmberg och Augsburg. Ypperst på
detta område var. Albrecht Diirer. Holländarna slogo
under 1500- och 1600-talet en ovanligt stor mängd
medaljer, som fått historiskt intresse, deribland
flere satiriska. Efter reformationen egnades medaljer
äfven åt religiösa ämnen, och det vardt en allmän
sed bland både män och qvinnor att bära medaljer såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
