Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgerliga rättigheter kallas äfven frihetsrättigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda begränsar den enskilda friheten, bör på
en gång tillgodose det helas, samhällets, allas
samfällda intresse och individens särskilda. I förra
fallet har den att noga angifva de pligter, som
åligga medborgaren mot åtnjutande af skydd för hans
rättigheter, och således att ordna sättet, hvarpå hans
krafter skola tagas i anspråk för statsändamålet i
form af personligt arbete eller egendomsuppoffring. I
senare fallet har den att angifva de inskränkningar
i frihetens utöfning, som den ene medborgarens
aktning för den andres lika rätt bjuder honom att
underkasta sig. Som emellertid den medborgerliga
friheten beror af det sätt, hvarpå statsändamålet
uppfattas och den lag, som begränsar den medborgerliga
sjelfverksamheten, är affattad, så måste till den
medborgerliga frihetens betryggande medborgaren vara
satt i tillfälle att bevaka sitt intresse vid denna
lags stiftande, handhafvande och verkställande samt
vid bestämmande af de pligter, som genom densamma
åläggas medborgarena. Denna medborgarens rätt är hvad
man kallar politisk frihet eller sjelfstyrelse. Utan
denna äro öfriga rättigheter ej tryggade. Medborgerlig
frihet måste således vara förbunden med rätt
till sjelfstyrelse. Huruledes denna sjelfstyrelse
ordnas och de enskilde medborgarena lämpligast kunna
förenas i samverkan för det gemensamma ändamålet är
en ändamålsenlighetsfråga, ej en rättsfråga. Denna
lagbundna medborgerliga och politiska frihet, som
utgör hvarje samhälles grundprincip, har fått sin
riktiga definition i art. IV, V och VI af den 1791
års franska konstitution vidfogade förklaringen af
menniskans och medborgarens rättigheter, hvari säges,
att hvar och en har rätt att göra allt, som ej länder
annan person till skada. Denna rätts utöfning har ej
annan begränsning än den, som försäkrar andra samma
rätt. Gränserna skola bestämmas genom lag, på hvars
stiftande alla medborgare hafva rätt att personligen
eller genom representanter utöfva inflytande. Och
i denna frihet innebäres äfven jämlikhet inför
lag och i politiska rättigheter, så att alla, utan
annan åtskilnad än förtjenst och skicklighet, ega
i förhållande till sin förmåga tillträde till alla
värdigheter, ämbeten och offentliga uppdrag. I denna
definition innehålles den riktiga uppfattningen af de
grundsatser om medborgerlig frihet eller, såsom det
heter, »frihet, broderskap och jämlikhet», på hvilka
det nya franska samhällsskicket skulle byggas och
hvarje samhällsskick bör vara bygdt.
Hvarje stat har
således sig ålagdt såsom pligt att vid organisation
af statsmakten och bestämning af dess rättigheter
i förhållande till den enskilde medborgaren taga
hänsyn till individens i hans frihet inneboende
rättigheter. Staten har att tillse, att både
samhällets och individens sjelfbestämningsrätt,
på samma gång de erkännas, äfven begränsas och
inskränkas. Båda hafva sin rot i den menskliga
naturen, till följd af menniskans egenskap af på en
gång individ och samhällsväsende. Men båda ingå på
olika sätt i statsrätten. Den politiska friheten har
sin grund endast och allenast i medborgarens pligt
att vara verksam för statens
ändamål och betingas af denna pligts fullgörande. Dess
mått lämpas derför äfven efter den medborgerliga
förmågan att fullgöra denna pligt. De politiska
rättigheterna såsom sådana ega derför sin tillvaro
endast i och genom staten och ingå omedelbart
deri såsom ett i samhällsorganismen integrerande
moment. Dessa rättigheter innebära delaktighet i
statsmaktens utöfning. De förmedla statens makt
och den enskildes frihet. Den allmänt menskliga
friheten åter har sin grund utom staten i menniskans
väsende, hvaröfver staten hvarken är kallad eller har
makt att herska. Staten har blott att skydda denna
frihet. Med hänsyn till denna olikhet förhåller sig
staten till båda slagen af frihet på olika sätt. Den
politiska friheten har sin positiva bestämning af
statens rätt. Staten bestämmer det sätt, hvarpå
den enskilde deltager i statsmaktens utöfning och
den deraf följande inskränkningen i den enskildes
verksamhet för det egna ändamålet. Den individuella
friheten blir endast medelbart föremål för
statsverksamheten, så vida som den å ena sidan ställes
under statens garanti samt å andra sidan begränsas af
statens och öfriga medborgares intressen. Staten har
derför till uppgift att, på samma gång den bevakar
det helas rätt mot samhällsupplösande syften, i den
enskilda verksamheten akta och skydda densamma, ty af
den menskliga friheten och sjelfverksamheten beror
statens förmåga att förverkliga sitt ändamål. Och
statens verksamhet har till sitt yttersta mål
förhöjandet af den individuella verksamheten i
dess sträfvan till förverkligandet af det menskliga
lefnadsändamålet. För att inskärpa detta förhållande
mellan statens makt och medborgarens frihet bör
grundsatsen om den menskliga frihetens skydd och
hägn allvarligt framhållas i lagens bestämmelser
om statens makt, och för att gifva ytterligare
kraft åt den medborgerliga friheten har man derur
utvecklat och närmare bestämt de rättigheter, som i
friheten innehållas. Man har velat, såsom det heter
i inledningen till 1791 års franska konstitution,
i en högtidlig förklaring framställa menniskans
naturliga, oförytterliga och heliga rättigheter,
på det att denna förklaring, beständigt närvarande
för alla lemmar af samhällskroppen, må ständigt
erinra dem om deras rättigheter och deras pligter,
på det att den lagstiftande och den verkställande
maktens åtgärder må, hvarje ögonblick jämförda
med hvarje politisk inrättnings ändamål, så mycket
mer hållas i aktning, samt på det att medborgarens
yrkanden och påståenden, grundade från början på
enkla och obestridbara grundsatser, alltid må afse
författningens upprätthållande och allas välfärd.
De rättigheter, som innebäras i den medborgerliga
friheten inom ofvan angifna naturliga gränser, och
hvilkas särskilda garanterande ansetts böra ingå
i statsförfattningen, utgöras först och främst af
sådana, som hafva sitt ursprung i hvarje medborgares
rätt till verksamhet för sitt enskilda förnuftiga
lefnadsändamål och skydd af staten i denna hans
verksamhet, allmänt menskliga rättigheter, äfven
kallade medfödda, oförytterliga, emedan de tillhöra
menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
