Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Milano, hufvudstad i ofvannämnda provins liksom förut i konungariket Lombardiet-Venezia - Milano (Melano), Giovanni da - Milanollo, Teresa och Maria - Milazzo (Melazzo), stad uti italienska prov. Messina (Sicilien) - Milbanks system, krigsv. Se Eldhandvapen, sp. 348 - Milda stiftelser (Lat. pia corpora) - Milder-Hauptmann, Pauline Anna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
della Torre, och ghibelliner, med familjen Visconti
i spetsen, störde stadens lugn, så att den ej erhöll
någon fast författning. Emellertid hade huset
Visconti med kejsarnas hjelp utvidgat stadens
och sin egen makt öfver flere af Lombardiets mest
blomstrande städer, och 1395 blef M. hufvudstad i det
då upprättade hertigdömet M. under Johan Galeazzo
Visconti, som köpte hertigvärdigheteri af kejsar
Venceslaus. Då huset Visconti (se d. o.) utslocknade
på manssidan (1447) med Filip Maria, valdes dennes
måg Frans Sforza till hertig af M. (se Sforza). 1499
eröfrade franske konungen Ludvig XII M., på hvilket
han gjorde anspråk såsom en Viscontis ättling på
qvinnosidan, men förlorade det under kriget mot den
s. k. heliga ligan (1512). Frans I eröfrade det på
nytt 1515, men förlorade det åter 1521. Då familjen
Sforza utslocknade (1535) med hertig Frans II,
gaf kejsar Karl V hertigdömet som ledigt rikslän
åt sin son Filip, hvarefter det var förenadt med
Spanien, tills det genom fredssluten i Utrecht
(1713) och Rastatt (1714) lades till österrikiska
monarkien. Det bildade derefter med hertigdömet
Mantua det österrikiska Lombardiet. Genom freden i
Wien 1735 och fördraget i Worms 1743 lades delar deraf
till Sardinien. Efter det Napoleon Bonaparte 1796–97
eröfrat norra Italien, blef M. 1797 hufvudstad i
Cisalpinska, 1802 i Italienska republiken och 1805 i
konungariket Italien. Vid dettas upplösning 1814 fick
Sardinien sina forna andelar (8,260 qvkm.) tillbaka
och Österrike det öfriga (21,585 qvkm.) af det forna
hertigdömet M., som förenades med det nybildade
konungariket Lombardiet-Venezia. Under åren närmast
före 1848 var M. hufvudsätet för den nationella
agitationen mot Österrike, och d. 18–23 Mars 1848
pågingo derstädes blodiga gatustrider, som slutade
med att de österrikiska trupperna under Radetzky
nödgades lemna staden. Redan d. 6 Aug. måste den dock,
öfvergifven af piemonteserna, öppna portarna för
Radetzky. Konfiskering af de emigrerades egendom,
en mängd afrättningar och odrägliga skattebördor
gjorde österrikarna ännu mer förhatliga, dock
undertrycktes lätt det af Mazzini förberedda upproret
d. 6 Febr. 1853. Efter slaget vid Magenta (d. 4 Juni
1859) lemnade den österrikiska besättningen staden,
i hvilken (d. 8 Juni) Napoleon III och konung Viktor
Emanuel höllo sitt intåg. I fredspreliminärerna i
Villafranca (d. 12 Juli) af träddes M. jämte det
öfriga Lombardiet till Napoleon, som omedelbart
derefter lemnade det till Sardinien.
Milano (Melano), Giovanni da, egentligen Giov. Jacobi,
italiensk målare, Taddeo Gaddis lärjunge, lefde
i midten af 1300-talet. Han tillhörde Giottos
riktning och sökte förena den florentinska skolans
samvetsgranna modellering med Siena-målarnas sträfvan
efter värme och finhet i uttrycket. Af hans arbeten
finnas några signerade, nämligen Tronande madonna
(i stadsgalleriet i Prato, straxt norr om Florens)
och Kristus begråten af de sina (1365, nu i akademien
i Florens). Dessutom tillerkännes
honom en altartafla ur kyrkan Ognisanti (nu i Uffizi)
äfvensom Madonnans och Maria Magdalenas historier,
målade på väggen i Capella Rinuccini (1365, i Santa
Croce, Florens). C. R. N.
Milanollo, Teresa (f. 1827) och Maria
(f. 1832), italienska violinister, hvilka såsom
barn väckte uppseende i Frankrike, England,
Tyskland m. fl. land. Maria dog redan 1848, i
Paris. Teresa blef 1857 gift med en fransk ingeniör
Parmentier och upphörde då med sina konsertresor.
A. L.
Milazzo (Melazzo), stad uti italienska prov. Messina
(Sicilien), 30 km. v. om Messina, på östra sidan
af en smal, med Capo di M. slutande halfö. 8,554
innev. (1881). M. är forntidens Mylai (Lat. Mylae),
en af greker från Zankle (Messina) omkr. 716 grundad
koloni. I viken utanför staden hafva två ryktbara
sjödrabbningar hållits: den ena 260 f. Kr., då
romerske konsuln Duilius besegrade kartagerna,
den andra 36 f. Kr., då Octavianus’ fältherre
Agrippa slog Sextus Pompejus’ flotta. Den 20 Juli
1860 eröfrade Garibaldi staden, sedan han kort förut
slagit neapolitanerna i dess granskap.
Milbanks system, krigsv. Se Eldhandvapen, sp. 348.
Milda stiftelser (Lat. pia corpora) kallas stiftelser
och anstalter, som upprättats och doterats af staten,
kommunen eller enskilda för sådana välgörande ändamål
som att förskaffa nödigt uppehälle och kroppslig eller
andlig vård åt samhällsmedlemmar, hvilka äro ur stånd
att sjelfva tillgodose sina behof. De vanligaste arter
af milda stiftelser äro fattighus, sjukhus, barnhus,
dårhus, fattigskolor, försörjningsinrättningar
för enkor, faderlösa, pauvres honteux, vanföra,
veteraner och orkeslösa yrkesmän, jungfrustift,
understödsfonder, blind- och döfstuminstitut
o. s. v. Under medeltiden var det kyrkan, som hade
hand om förvaltningen af dylika dotationer, hvilka då
också gåfvos mest för kyrkliga ändamål (grundandet af
kloster och vallfärdskapell, själamässor o. d.) och
kallades fromma stiftelser. Såsom rättesnöre för milda
stiftelsers förvaltning gäller stiftarens vilja,
som är uttalad i stiftelseurkunden; och endast i
det fallet, att det urspr. afsedda ändamålet icke
längre kan uppnås, kan donationen, med förvaltarnas
och myndigheternas tillstånd, anslås till annat
ändamål. I allmänhet gälla milda stiftelser som
juridiska personer. De äro frikallade från utgörande
af inkomstbevillning. Äfven från utgörande af
fastighetsbevillning äro barmhertighetsinrättningar
befriade, så framt deras fastigheter icke i hyror
eller på annat sätt lemna inrättningen någon inkomst.
Milder-Hauptmann, Pauline Anna, österrikisk sångerska,
f. i Konstantinopel 1785, d. i Berlin 1838, utbildades
under Tomascelli och Salieri, debuterade i Wien 1803
och blef genast engagerad vid hofteatern. Beethoven
skref för henne Fidelios parti. 1810 blef hon gift
med den rike juveleraren Hauptmann. Sina förnämsta
triumfer firade hon i Berlin 1816–29, hvarjämte hon
tidtals gaf gästspel utomlands. B. v. Beskow yttrar
om henne i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
