- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
7-8

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mill. 2. John Stuart

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

allmängiltigheten af vare sig denna lag eller kausallagen i det
hela. Ingen vet om ej t. ex. i någon annan sfer
af verldsalltet företeelserna regellöst följa på
hvarandra. I allt detta är M. en trogen lärjunge
af Hume. Men han går längre än denne. Jämväl de
matematiska lagarna och tankelagarna äro, enligt M.,
på angifna sätt abstraherade ur erfarenheten och
sakna således sträng allmängiltighet
och nödvändighet. Att något ar otänkbart
betyder blott, att vi ej hafva erfarit eller möjligen
på grund af vår natur ej kunna erfara det. Men det är
ett oberättigadt påstående att i universum ingenting
sådant skulle finnas. Vi hafva ej rätt att antaga en
öfverensstämmelse emellan vårt sätt att tänka och den
objektiva verlden, ty det är dock blott en mycket
ringa del af denna, som ingår i vår erfarenhet,
och efter denna är vårt sätt att associera våra
föreställningar danadt. Erfarenheten visar ock, säger
han, att hvad som under en tid gällt såsom omöjligt,
under en annan erkännes såsom sanning. Logikens
uppgift skall emellertid vara att gifva anvisning
riktiga idéassociationer, hvarvid M. glömmer
omöjligheten för honom att fasthålla någon skilnad
emellan riktiga och oriktiga associationer, då han
i detta afseende saknar hvarje norm. – I enlighet
med M:s allmänna ståndpunkt blir hufvudsaken inom
logiken för honom att studera induktionens teori. I
uppställandet af vissa regler i detta afseende
har M. inlagt en odödlig förtjenst om de empiriska
vetenskapernas metodlära. De vigtigaste bland dessa
regler äro följande: 1) om i två eller flere fall af
ett naturfenomen blott en omständighet är gemensam,
då är denna dess orsak (eller verkan); 2) om i ett
fall, då en företeelse inträffar, och i ett fall, då
den ej inträffar, alla omständigheter äro gemensamma
utom en enda, som förefinnes vid dess inträffande,
då är denna dess orsak (eller verkan); 3) om vi vid
ett fenomen bortse från allt, som vi genom föregående
induktion funnit vara verkan af vissa orsaker, så
är återstoden af fenomenet verkan af återstoden af
dess betingelser; 4) när ett naturfenomen förändras
genom förändring af ett annat naturfenomen, så stå
båda i kausalförhållande inbördes. Emellertid måste
denna induktiva metod kompletteras af den deduktiva,
hvars uppgift är att leda sig till lagen för en verkan
från de faktorer, hvilkas produkt den är. – I sina
rent psykologiska undersökningar kommer emellertid
M. till resultat, som i många afseenden stå i strid
emot den strängt sensualistiska ståndpunkt han
i logiken intager. Det är subjektsbegreppet, som
här framträder med mer styrka. Efter att hafva
häfdat psykologiens sjelfständiga ställning
gent mot fysiologien framhåller han, i närmaste
öfverensstämmelse med Berkeley, att vi förnimma
endast fenomen, ej det väsende, som för dem ligger
till grund. Då vi antaga tillvaron af yttre föremål,
säger han, vill detta i sjelfva verket blott säga,
att vi antaga, att förutom de sinnesförnimmelser, som
vi f. n. hafva, det gifves äfven en reel möjlighet af
flere sådana. Då han härigenom tyckes vilja medgifva,
att naturen är ett fenomen i och för oss, så har han
riktat dödshugget mot sin egen
lära att denna natur skulle vara till oberoende
af vårt förnimmandes lagar och former. Hvad åter
anden vidkommer, framhåller han i enlighet med sin
associationslära att den är endast en serie af på
hvarandra följande förnimmelser, utan sjelfständig
tillvaro. Men på andra ställen förklarar han
detta uppfattningssätt otillfredsställande. Sjelf
med vetandets faktum blefve nämligen härigenom
oförklarligt; det vore orimligt, att en serie skulle
kunna vara medveten om sig sjelf som en serie. Viljans
frihet i betydelsen af en förmåga af val eller öfver
hufvud af någon annan kausalitet än naturkausaliteten
förnekar visserligen M. Men då kausallagen saknar
objektiv giltighet, innebär detta ej, att viljan
vore underkastad någon objektiv nödvändighet – allt
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Hume. Hvad det
absoluta angår, nekar M. visserligen, att detta
kan vara föremål för mensklig kunskap, ja han
finner sjelfva begreppet motsägande. Men i viss
mening, framhåller han, kan menniskan ej undvara
föreställningen om ett ideal af den fullkomlighet,
hvartill hon sjelf sträfvar. Oriktigt är det dock
att gifva detta ideal en objektiv betydelse,
föreställa sig det såsom verldens upphof och
styresman. Det myckna onda i verlden motsäger ett
dylikt föreställningssätt, hvilket skulle innebära
något för gudomen nedsättande. – I sin etik ansluter
han sig i princip till den s. k. utilitarismen, eller
nyttighetsmoralen. Icke handlingens bevekelsegrund,
utan dess objektiva nytta för menskligheten bestämmer
dess moraliska värde, ehuru den förra är afgörande
för den handlandes värde. Men etikens uppgift är ej
att göra reda för någon viss sinnesbeskaffenhet eller
viljeriktning hos menniskan, utan att göra reda för
hvilka handlingar äro nyttiga. Den skall ej säga
huru vi böra handla, utan hvad vi böra göra. I rak
strid deremot förklarar M. på andra ställen, att man
skall älska dygden för dess egen skull, att pligtens
uppfyllelse har i sig sjelf sitt värde. – Till etiken
ansluter sig sociologien l. samhällsläran. M. har
inom denna gjort sig till målsman för humanitet och
framåtskridande. I sin skrift »On liberty» bekämpar
han med mycken talang all yttre auktoritet på andens
område och fordrar full frihet i tanke och ord likasom
i lifsverksamheten i det hela. Detta, säger han, är
ett oundgängligt vilkor för de individuella anlagens
utveckling, för mensklighetens framåtskridande. I
början af sitt lif en afgjord demokrat, fann
M. längre fram betänkligheter vid demokratiskt
statsskick, såsom lätt ledande till minoritetens
förtryck, och sökte utfinna medel för att skydda
denna. – I qvinnofrågan framhåller han, att den
underordnade ställning qvinnan hittills intagit
gör det omöjligt att med visshet sluta till arten
af hennes ursprungliga begåfning. Under trycket af
uppfostran och sociala förhållanden har hon utvecklats
i en viss riktning, utan att man kan afgöra om denna
är för henne väsentlig.

M:s betydelse såsom nationalekonom har blifvit mycket
olika bedömd och vanligtvis öfverskattats. Med
afseende å den teoretiska delen af den politiska
ekonomien, eller förklaringen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free