- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
81-82

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Miocenetagen ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

alltid rojalist. – M. uppträdde först i det offentliga
såsom skriftställare. Redan i sitt förstlingsarbete,
Essai sur le despotisme (London 1776), riktade han
ett kraftigt angrepp mot det då i Frankrike rådande
regeringssystemet, men ett ännu fruktansvärdare
sådant utgjorde hans i Vincennes utarbetade: Des
lettres de cachet et des prisans d’état
(Hamburg
1782). Alla hans skrifter hade dock ej till
syfte att befrämja hans politiska idéer. Alltifrån
flykten till Holland lefde han förnämligast af sin
penna. Under vistelsen på Vincennes var skrifvandet
dessutom hans enda förströelse (åtskilliga af hans
arbeten från denna tid äro i hög grad osedliga),
och han begagnade sig flitigt af det tillfälle hans
fångvaktares välvilja beredde honom att brefvexla
med sina vänner, förnämligast »Sophie». Dessa
bref offentliggjordes 1792, under titeln Lettres
originales de M. écrites de donjon de Vincennes

etc., af Pariskommunens prokurator, Manuel, som
påträffat dem bland polisens papper. Det största af
M:s arbeten är hans bok De la monarchie prussienne
sons Frédéric le grand
(London 1788), ett tämligen
oordnadt, men om politisk skarpblick vittnande verk,
frukten af de iakttagelser han fått tillfälle att
göra under en hemlig diplomatisk beskickning till
Berlin 1786. Regeringen försmådde nämligen ej att
stundom begagna sig af hans stora förmåga, ehuru hon
åtskilliga gånger inskred mot hans skrifter och ej
offentligt ville vidkännas någon förbindelse med en
person af så tvetydigt rykte. Särskildt tog Calonne
honom i sin tjenst, då han förberedde sina förslag
till notabelförsamlingen, och det var t. o. m. M.,
som ingaf honom tanken på dennas sammankallande
– i hemligt syfte att derigenom förbereda en
riksdagskallelse. När denna slutligen kom till stånd,
hade emellertid M. förverkat ministèrens nåd dels
derigenom att han utgifvit häftiga stridsskrifter
mot dennas dåvarande främste man, Necker, hvars
statsmannastorhet han tidigare än någon annan
drog i tvifvel, dels emedan en af honom författad
skandalskrift, Histoire secrète de la cour de
Berlin,
trycktes (1788), ehuru han skall hafva
mottagit penningar af regeringen mot löfte att
ej utgifva den. Då han derefter försökte hos sina
ståndsbröder i Provence att få en plats i riksdagen,
blef han af dessa skymfligt utesluten ur Provences
landtdag. Han uppträdde då såsom kandidat hos det
tredje ståndet i denna provins, förstod att till
den grad tjusa detta, att han genom sin vältalighet
stillade ett i Provence utbrutet upplopp, inför
hvilket myndigheterna stodo rådlösa, och utsågs till
representant både af Marseille och Aix. Han mottog den
sistnämnda valkretsens val. Derigenom kom M. omsider
på sin rätta plats. Hans imponerande personlighet,
hans hänförande vältalighet, hans stora dialektiska
förmåga, hans omfattande beläsenhet, allt detta gjorde
honom särskildt egnad att spela en lysande rol inom
en rådplägande församling, och trots den misstro, som
hans dåliga rykte uppväckte, eröfrade han sig snart en
framstående ställning inom riksdagen. På samma gång
verkade han äfven fortfarande såsom skriftställare,
i det han alltifrån riksdagens öppnande (Maj 1789)
utgaf en tidning, hvars första nummer kallades »Journal des
états généraux», och som sedan fortsattes under
benämningarna »Lettres du comte de Mirabeau à ses
commettants» och, efter d. 24 Juli 1789, »Courrier
de Provence». Sammankallandet af 1789 års riksdag
blef, såsom bekant, signalen till den stora franska
revolutionen.

M. är revolutionens störste statsman, ej blott på
grund af sin mäktiga begåfning och den kraft, med
hvilken han främjade det stora befrielseverket, utan
ock derigenom att han kraftigare än någon annan sökte
hindra dess urartande till anarki och förstörelse.
Under striden om treståndsindelningens bibehållande
eller utbytande mot gemensamma förhandlingar, hvarmed
revolutionen började, ville han, att Ludvig XVI, för
att ej förlora ledningen af reformverket, skulle göra
gemensam sak med tredje ståndet, som yrkade på det
senare, och för att få tillfälle att i denna riktning
verka på regeringen sökte han närma sig Necker, men
blef af denne tillbakastött. Han bidrog då till att
tredje ståndet sjelf tog frågan i sin hand; men för
att skydda konungens vetorätt motsatte han sig dock,
att det af egen maktfullkomlighet skulle förklara
sig för nationalförsamling. Detta skedde likväl
(d. 17 Juni 1789). Då revolutionens hela framtid
syntes hotad genom konungens d. 23 Juni framställda
befallning om ståndsförfattningens upprätthållande,
var det M., som förnämligast förmådde det tredje
ståndet att ej foga sig derefter, i det han
återgaf detsamma mod och tillförsigt genom sitt
ryktbara svar till ceremonimästaren, som ville
låta utrymma salen: att de deputerade skulle vika
endast för bajonetterna. Då Ludvig-XVI derefter,
förledd af hofaristokratien, sammandrog trupper för
att betvinga det tredje ståndet, genomdref M. d. 8
Juli 1789 en adress, hvarigenom nationalförsamlingen
uppmanade konungen att aflägsna trupperna. Ludvig
lyssnade dock ej dertill, och följden blef det
första stora parisiska upproret (d. 12–14 Juli 1789),
hvarigenom konungen råkade i fullständigt beroende af
nationalförsamlingen. Misströstande om att monarkiens
sak vidare i Ludvig XVI:s person stod att rädda,
var M. vid denna tid benägen för ett regentombyte;
men sedan han lärt känna den tilltänkte regentens,
hertigens af Orléans, karakterslöshet, afbröt han
all förbindelse med honom. Det är ogrundadt, att
han skulle medverkat till det delvis af hertigens
agenter anstiftade folkuttåget till Versailles
(d. 5 och 6 Okt. 1789), som ledde till konungens och
nationalförsamlingens förflyttande till Paris och
deraf följande beroende af Parispöbeln. M. insåg
tvärtom, att dennas öfvervälde innebar en af de
största farorna för revolutionens lyckliga utgång;
och under det dittills utförda arbetet på den nya
författningen hade hans sträfvan ständigt gått ut
på att skaffa regeringen tillräcklig myndighet
för att kunna stäfja anarkien, ehuru han till
följd af de inom församlingen rådande opraktiska
frihetsidéerna i Rousseaus anda ej lyckades efter
sin önskan. Omedelbart efter Oktoberupproret lemnade
han till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free