Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mjeltbrand, anthrax (jfr d. o.), en infektionssjukdom, som förekommer hos menniskor och nästan alla varmblodiga djur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och till så betydlig grad, att författare
uppgifva, att ända till 8 mill. baciller skulle
kunna förekomma i en droppe blod. Genom denna
förökning kan den dels tillstoppa finare pulsådror,
såsom i hjernan och lungorna, samt då framkalla
ett ytterst hastigt förlopp af sjukdomen, eller
s. k. »slagartad» mjeltbrand, dels gifva anledning
till sönderdelningar af kroppens delar, hvarigenom
giftiga ämnen bildas, ungefär såsom jästcellen i
en sockerhaltig vätska gifver upphof till alkohol
m. fl. produkter, eller förruttnelsebaciller till
giftiga förruttnelse-alkaloider (ptomainer). Utom
djurkroppen och vid tillträde af fritt syre samt vid
en värmetemperatur af 18–43° C. utväxa bacillerna
till långa trådar, i hvilka hvilsporer bildas. Dessa
sporer kunna bibehålla sin grobarhet under lång tid
samt motstå inverkan af stark köld och många af de
vanliga desinfektionsmedlen. Inom djurkroppen bildas
inga sporer, och sjelfva bacillerna förstöras snart
vid kadavrets förruttnelse. – Sedan ett kreatur på
ett eller annat sätt upptagit mjeltbrandsbaciller
eller deras sporer, inträda tecken till sjukdomen
efter 12–24 timmar, sällan efter 3–6 dagar. Djuren få
antingen häftiga konvulsiorier, störta till marken
samt dö inom några minuters förlopp under svår
andnöd, hvarvid en blodig vätska uttränger genom
de naturliga öppningarna (mun och näsa m. fl.),
eller antager sjukdomen ett långsammare förlopp,
hvarunder svulster (s. k. karbunklar) uppträda
på åtskilliga kroppsdelar. Dervid uppkomma häftiga
darrningar, vexlande hudvärme, hög ändtarmstemperatur
(41–42° C. hos hästar och nötkreatur), nedslagenhet,
andnöd och blodiga uttömningar, hvarefter döden
inträder under konvulsioner från 12 timmar till 5
dagar efter sjukdomens utbrott. Endast i ett ringa
antal fall (hos 20–30 proc. af de sjuka) kan helsa
inträda. Vid undersökning af de döda djuren finner
man blodet svart, trögflytande, och det rodnar ej vid
luftens tillträde. Blödningar påträffas i tarmkanalen
m. fl. ställen. Mjelten är förstorad och ofta så lös,
att den faller sönder, då man försöker att upplyfta
densamma. I lymfkörtlarna och i många kroppsdelar
finnas svulster, bestående af i väfnaden utträngd
blodig och till konsistensen syltlik materia,
vanligen kallad anthrax-materia. Vid mikroskopisk
undersökning af blod m. fl. vätskor finner man
rikligt med mjeltbrandsbaciller.
Behandlingen af de sjuka djuren skulle bestå i att
under den varma årstiden bereda dem en sval och
skuggig uppehållsort, ofta öfvergjuta dem med kallt
vatten samt efteråt gnida dem torra med halm och
gifva dem rent vatten till dryck. Alla läkemedel, som
varit försökta för att förekomma sjukdomens utbrott
hos friska djur inom en hjord, der sjukdomen redan
uppträdt, eller för att bota de angripna kreaturen,
hafva visat sig gagnlösa. De vigtigaste åtgärderna
vid utbrott af mjeltbrand afse att hindra sjukdomens
spridning från sjuka eller döda kreatur till friska
och att så fullständigt som möjligt förstöra eller
nedgräfva kadavren samt uttömningarna från de sjuka
och döda djuren. – Då sjukdomen hos husdjur utbrutit
eller misstänkes vara för handen, har djuregaren att vidtaga
de åtgärder, som finnas angifna i k. kung. af d. 1
Maj 1885.
Såsom skyddsmedel emot mjeltbrand hos husdjur har
Pasteur föreslagit och utfört ympningar med
i buljong odlade mjeltbrandsbaciller, hvilkas
verksamhet blifvit försvagad derigenom att en del af
vätskan under 24 dagar hållits vid en temperatur af +
43° C. och en annan del deraf under 12 dagar vid samma
temperatur. Den förra vätskan inympas först och den
andra 14 dagar senare. Djuren skulle 14 dagar derefter
vara immuna, d. v. s. icke emottagliga mot inympning
af oförsvagade mjeltbrandsbaciller. Emellertid
känner man ej huru länge djuren äro skyddade genom
nämnda ympning, likasom det ej är säkert, att djuren
äro skyddade mot inverkan af mjeltbrandsbaciller,
som upptagas medelst den inandade luften eller
med föda och dryck. Dessutom har förlusten af djur
genom ympningen vid flere tillfällen ej varit ringa,
hvarför det ej ännu kan sägas vara afgjordt om ympning
mot mjeltbrand kan vara att förorda inom orter, der
sjukdomen årligen uppträder såsom farsot. I trakter
deremot, hvarest endast enstaka fall af mjeltbrand
förekomma, kan ympningen alldeles afrådas.
Mjeltbrand öfverföres till menniskor genom smitta,
oftast från djur, och bäraren af smittämnet är den
ofvannämnda mjeltbrandsbacillen, som intränger genom
små sårnader i huden, i synnerhet hos handtverkare,
som handtera smittade djurs hudar, hår och ull,
såsom garfvare, de som arbeta med tagel och arbetare
i ullfabriker. Äfven fåraherdar samt de, som
nedslagtat och nedgräft sjuka djur, ådraga sig lätt
smittan. Icke sällan öfverföres giftet genom flugor,
och någon gång sker smittan genom förtäring af det
ofullständigt kokta köttet af sjuka djur. Deremot
synes smittan icke kunna öfverföras genom de sjuka
djurens mjölk eller deraf beredt smör. Inkommer
giftet i huden, uppträder derstädes, efter ett
inkubationsstadium af minst några timmar och högst 14
dagar, en svidande eller stickande smärta såsom efter
ett insektsstyng, och en liten röd fläck med en svart
punkt i midten visar sig. Denna växer till en knöl,
sedan till en blåsvart blåsa (mjeltbrandspustel),
hvilken snart brister och förvandlas till en svart,
torr skorpa, omgifven af en röd, svullen vall
(mjeltbrandskarbunkel). I detta stadium är det onda
rent lokalt samt kan botas medelst en grundlig
förstöring af mjeltbrandsskorpan och underliggande
sår genom operation med knif och kauterisering
med kalistift eller glödjern. I annat fall intränger
giftet i blodmassan, hvilket ger sig tillkänna genom
svullnad i närliggande delar, framträdande af blåröda
lymfsträngar, mattighet, hufvudvärk, frossbrytningar
och feber med hög puls, kallsvett, yrsel och inom
kort döden. Genom förtärande af mjeltbrandigt
kött uppstår den s. k. underlifsmjeltbranden, med
kräkningar, koliksmärtor, diarré och i allmänhet
tyfusliknande symtom, äfven inom kort slutande med
döden. Mjeltbrandsspusteln diagnosticeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
