- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
715-716

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mäskkarsskatt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ett enda slägte, »mätareslägtet», Geometra,
således motsvarande den grupp, som nu bär detta
namn. Det forna mätareslägtet är nu indeladt i en
stor mängd slägten, af hvilka ett fått bibehålla
namnet Geometra, lätt igenkändt genom vingarnas
gröna färg. G. papilionaria L. är en bland de större
mätarna, hvilken mycket liknar en dagfjäril och är i
rörelse äfven under dagen. Den för våra äpplefrukter
så skadliga »frostfjärilen» (se d. o.) heter numera
Cheimatobia (ej G.) brumata. O. T. S.

Mätbref. Se Skeppsmätning.

Mätismän (Gammalsv. maetans maen), jur.,
värderingsmän, personer, som af domstol eller
parter utses att verkställa en värdering eller
uppskattning, efter hvilken ersättning skall utgå
(»aeptir maetismanna orþum»). I. Afz.

Mätress (Fr. maîtresse). Se Maître.

Mätta. 1. Kem., dels neutralisera en syra med en bas
och tvärt om (jfr Mättningskapacitet), dels låta
ett lösningsmedel upptaga så mycket af ett ämne,
som det förmår. En sådan lösning kallas »mättad». –
2. Fys. Ett rum säges vara mättadt med ånga, då
det innehåller den största mängd ånga, som vid den
rådande temperaturen kan finnas deri (i denna mening
säges t. ex. luften vara mättad med fuktighet). –
En magnet kallas mättad, när hans magnetism är den
starkaste, som, med afseende fäst på hans form,
dimensioner och härdning, kan bibringas honom.
1. P. T. C.         2. R. R.

Mätta Ivarsdotter (egentl. Mechtild I., hvadan
namnformen Märta I. är mindre riktig), dotter till
danske riddaren Ivar Jenssen Dyre, synes redan tidigt
hafva blifvit gift med norske rådsherren Anders von
der Bergen. 1491 afled denne, hvarefter hon gifte
om sig med den bekante Knut Alfsson (se denne),
och då denne år 1500 flyttade öfver till Sverige,
följde hon med. Under den tid hennes man i Norge ledde
resningen mot konung Hans, var hon bosatt å Stäkeborgs
(Stegeborgs) slott och skall redan då kommit i ett
förtroligt förhållande till Svante Nilsson Sture,
hvilken 1504 blef hennes tredje make. På honom
utöfvade hon ett stort inflytande, och rikets främste
män vände sig ej sällan till henne med begäran att hon
skulle inverka på herr Svante. Efter hans död, 1512,
var det dock slut med hennes makt. Med styfsonen Sten
Sture d. y. råkade hon i tvist om sin morgongåfva,
Hörningsholm. Denna tvist bilades visserligen 1515
af rådet, men M. I. fortfor alltjämt att i Danmark,
der hon sedermera var bosatt, bereda Sten Sture
svårigheter. Hon lefde ännu 1525. – Hatad och afskydd
af svenskarna, blef hon föremål för de värsta rykten,
som spredos i landet, men hvilkas sanning nu torde
vara svårt att utreda. K. H. K.

Mättningskapacitet, kem. Berzelius, som ansåg, att
salter bestå af syror och baser, kallade förhållandet
mellan syrehalten i syran och basen i ett neutralt
salt »mättningskapacitet». Så är mattningskapaciteten
1/2 i kolsyrade salter, RO . CO2, 1/3 i svafvelsyrade
salter, RO . SO3, 1/5 i salpetersyrade salter,
RO . N2O5, o. s. v. Nämnaren i mättningskapaciteten
utvisar enligt Berzelius antalet syreatomer i
syran. P. T. C.

Mätzner, Eduard Adolf Ferdinand, tysk filolog,
f. 1805 i Rostock, sedan 1838 föreståndare för
Berlins förnämsta flickskola, Luisenschule, har
inlagt mycken förtjenst om det historiska studiet
af franska och engelska språken. Hans vigtigaste
arbeten äro Syntax der neufranzösischen sprache
(1843–45), Altfranzösische lieder (1853), Französische
grammatik
(1856; 3:dje uppl. 1884 o. f.), Englische
grammatik
(1859–05; 3:dje uppl. 1880–85), i hvilket
arbete nyengelskans ord- och satsformer historiskt
utvecklas ur angelsachsiskan och fornengelskan,
samt Altenglisches wörterbuch (1872–85).

Möbel (Fr. meuble, af Lat. mobilis, rörlig, flyttbar),
flyttbar husgerådssak, som utgör en del af ett
boningsrums inredning (till möblerna räknas dock
icke sådana bohagsting som konstverk, konstsaker,
ljuskronor, dekorativa vapen o. dyl.); i kollektiv
bemärkelse en för ett rum afsedd uppsättning
af soffa (säng) med stolar, bord o. s. v. – Det
bästa material för möbler utgör träet, på grund
af sin seghet och bildbarhet samt egenskaperna
att vara dålig värmeledare och att, rest på ände,
göra ett utomordentligt motstånd mot lodrätt
tryck. Antikens greker och romare använde dock,
efter österländska folks föredöme, äfven metaller
till möbler, i synnerhet bronsen, men dessutom
silfver och guld (brons med silfverdamascering
var vanlig), äfvensom marmor, dyrbarare stenarter,
elfenben och sköldpadd. De gåfvo gerna svängda former
åt hvilobäddarnas konstnärligt arbetade metall-
eller trästommar samt utrustade dem rikligt med
prakttäcken och kuddar. Dessa bäddar eller soffor
voro en mycket framstående del af bohaget, emedan
man i liggande ställning äfven studerade, skref
och intog måltiderna (endast qvinnorna sutto,
när man åt och höll dryckeslag). Borden voro
dels fyrkantiga, med fyra fötter, dels runda,
med tre sådana, hvilka ofta föreställde gripar
eller lejonben i brons. Till bordskifvan nyttjades
marmor och halfädla stenar; dock gjordes matborden
af trä med fanér af sällsynta träslag. För hvarje
rätt inbars ett nytt bord. Fällstolar med korsade
ben voro mycket i bruk, och höga golfkandelabrar
gåfvo i sin mån karakter åt rum-inredningen. – Sedan
tidigare delen af medeltiden tillverkades möblerna
uteslutande af trä; de lämpligaste sorterna befunnes
vara valnöt och (i nordligare hälften af Europa)
ek. Medeltidsmöblerna äro stela, tunga, massiva,
påminnande snarare om timmermannens än om snickarens
handlag. Mycken lyx nedlades på kistor och skrin, ty
i sådana inlästes såväl kläder som värdesaker. Under
den romanska stilens tidehvarf (1000–1100-talen)
pryddes möblernas släta ytor med brokig målning
(sådan som allmogen i Sverige ännu anbringar),
bestående i enkel anstrykning eller ornament och
figurer, ej sällan på guldbotten. Derjämte uppkom
inemot periodens slut snidverk i relief. I norden
bibehöll drakslingan öfverhanden såsom ornamentalt
motiv. Under gotiken vardt detta upphöjda snidverk
bestämmande för möblernas utsirande, ehuru man
visserligen kunde ofvanpå detsamma anbringa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free