- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
997-998

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nerver ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befallningar, impulser, som till desamma sändas från det
centrala nervsystemet, eller ock att till detta
leda underrättelser, intryck från kroppens organ. Då
det centrala nervsystemet med rätta betecknas såsom
kroppens centrum, eller medelpunkt, kring hvilken
kroppens alla öfriga organ äro periferiskt ordnade,
kallas nerver af det förra slaget centrifugala
(utåtledande), af det senare centripetala
(inåtledande). De centrifugala nerverna indelas
efter förrättningarna af de organ, till hvilka de
fördelas, i rörelsenerver, sekretoriska (afsöndrande)
nerver och hämmande nerver. Med rörelsenerver förstås,
såsom redan namnet angifver, de nerver, som
gå till musklerna och försätta dessa i sammandragning,
således främst skelettmusklernas nerver och vidare de
nerver, som åstadkomma rörelsen hos de glatta muskler,
som vi hafva på många ställen i kroppen, t. ex. i
tarmen och i blodkärlens väggar (»kärlförträngande»
nerver). De sekretoriska nerverna förestå bildningen
och afsöndringen af körtlarnas sekret. Typiska
sådana hafva vi i de nerver, som förgrena sig i
spottkörtlarna. För flere körtlar, t. ex. lefvern,
har man dock, trots upprepade försök, icke lyckats
uppvisa några sekretoriska nerver. De hämmande
nerverna hafva till uppgift att moderera och hämma
verksamheten i olika organ. Sålunda gör en måttlig
verksamhet af lungmagnervens grenar till hjertat,
att antalet af dess slag minskas, och att vid en
starkare verksamhet af densamma hjertat bringas till
stillestånd i diastole. Med nervus splanchnicus föras
till tarmen nervtrådar, som bringa dess rörelser att
upphöra. Äfven till blodkärlen gå dylika nerver;
då dessa retas, slappas musklerna i deras väggar,
och kärlen utvidgas (»kärlutvidgande» nerver). –
Man har äfven uppställt en särskild grupp af nerver,
»trofiska» nerver, hvilkas uppgift skulle vara att
underhålla väfnadernas normala näringstillstånd. Det
är visserligen alldeles säkert, att ett organ, som
icke mera står i nervöst samband med det centrala
nervsystemet, förtvinar (jfr t. ex. Muskler). Likväl
är det alls icke med visshet afgjordt, om vi på
grund häraf nödvändigt måste antaga, att det från
centrala nervsystemet till kroppens periferiska
organ utgående närande och uppehållande inflytandet
nödvändigt skall ledas till dessa genom andra nerver
än dem, som beherska deras normala förrättningar. – De
centripetala nerverna kunna indelas i tvänne grupper,
nämligen sådana, som förmedla en medveten förnimmelse,
och sådana, som icke göra det. Till den förra
höra alla känselnerver och de högre sinnesnerverna
(lukt-, smak-, syn- och hörselnerverna), till den
senare gruppen en stor mängd andra nerver, som till
det centrala nervsystemet från kroppens organ föra
underrättelser, utan att dessa någonsin framträda
för vårt medvetande. De hafva icke dess mindre en
utmärkt betydelse för den ändamålsenliga regulationen
af verksamheten i kroppens organ. För öfrigt är den
distinktion vi här gjort emellan de bägge slagen
af centripetala nerver icke genomgripande, ty äfven
känsel- och sinnesnerver utöfva, utan att vi
derom hafva något medvetande, ett högst betydligt
inflytande i samma regulatoriska riktning, som de
nyssnämnda.

Den betydelse en speciel nerv har beror alls icke
på honom sjelf, utan dels på det periferiska organ,
hvartill han förgrenar sig, dels på den del af
det centrala nervsystemet, med hvilken han står
i samband. Sjelfva äro nerverna intet annat än
ledningstrådar, som föra underrättelser från ett
periferiskt organ till det centrala nervsystemet
eller, tvärtom, impulser från detta till något
periferiskt organ. Det, som under normala förhållanden
försätter en nerv i verksamhet, är en verksamhet
hos det organ, der han börjar. En centrifugal nerv
börjar någonstädes i det centrala nervsystemet; der
försättes han i verksamhet, och resultatet framträder
i verksamheten hos det organ, till hvilket han går. En
centripetal nerv börjar i något periferiskt organ;
der försättes han i verksamhet, och resultatet blir
en verksamhet i den bestämda del af det centrala
nervsystemet, i hvilken han slutar. – Emedan således
nerverna i och för sig äro indifferenta, hafva vi
redan på förhand skäl att antaga, att i afseende
å nervernas allmänna egenskaper någon skilnad icke
skall förefinnas mellan olika grupper af nerver. Detta
har äfven erfarenheten ådagalagt. Vi hafva ej något
sakförhållande, som med bestämdhet skulle tvinga oss
att frångå satsen att centripetala och centrifugala
nerver, såsom organ för sig, i allt väsentligt
öfverensstämma med hvarandra.

För att en nerv skall kunna fylla sin uppgift är det
nödvändigt, att han under hela sitt förlopp skall vara
oskadd. Afklippes eller afknytes eller sammanpressas
han, eller skadas han på hvilket annat sätt som hälst,
förmår han icke mera leda den process, som försiggår
hos honom, då han är i verksamhet. Vi skola kalla
denna process nervens verksamhet. Har skadan drabbat
en rörelsenerv, är motsvarande muskel förlamad;
har en känselnerv träffats deraf, är motsvarande
del af kroppen känslolös. Nu veta vi, att i de
flesta nervstammar i kroppen en massa nervtrådar
af olika uppgift äro förenade med hvarandra. Det
gäller såsom en allmän regel, att en nervtråd kan
vara i verksamhet, utan att derigenom andra, i samma
stam befintliga nervtrådar försättas i verksamhet,
eller, med andra ord, den verksamhet, hvari en viss
nervtråd befinner sig, springer aldrig direkt öfver
till en annan nära belägen. – En nerv försättes under
normala förhållanden i verksamhet genom en retning,
som träffar honom, der han börjar. Men nerven eger
dessutom egenskapen att kunna bringas i verksamhet
genom retningar, som träffa honom hvar som hälst under
hans förlopp. Om man t. ex. plötsligt trycker på en
nervstam, som går till en muskel, sammandrager sig
denna muskel lika väl, som om samma nerv bringas till
verksamhet genom den del af det centrala nervsystemet,
från hvilken han tager sin början. Detsamma gäller
om de centripetala nerverna. Likasom muskeln genom
en mängd olika, direkt på honom anbragta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free