- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1133-1134

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nils ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lefde länge nog för att äfven på detta fält skörda ett
välförtjent erkännande. Hans vigtigaste arkeologiska
arbete är Skandinaviska nordens urinvånare (1838–43),
hvari han behandlade hufvudsakligen stenåldern,
men på ett sådant sätt, att hans skildring af
nämnda period ännu efter ett halft århundrades
förlopp är af mycket stor betydelse. N. ansåg vid
denna tid, att bronsåldern i Norden tillhörde ett
kimbriskt (keltiskt) folk, som inflyttat hit vid
periodens början. I 2:dra upplagan af nyssnämnda
arbete (bd 2, Bronsåldern, 1862–65, öfvers. på
tyska 1863–66; bd 1, Stenåldern, 1866, öfvers. på
engelska, franska och tyska 1868) uttalar han
emellertid en annan åsigt, enligt hvilken den
nordiska bronsålderskulturen skulle hafva blifvit
hit införd af feniciska nybyggare, som kommit till
Skandinavien sjövägen, sedan deras landsmän förut
grundat kolonier utmed vestra Europas kuster. Denna
af N. med stort skarpsinne förfäktade lära har dock
rönt mycken motsägelse. Visserligen är man ense om,
att bronsålderskulturen i Norden, liksom i det öfriga
Europa, mer eller mindre medelbart leder sitt ursprung
från Orienten; men de nyaste undersökningarna synas
hafva ådagalagt, att denna kultur utbredt sig öfver
vår verldsdel på andra vägar och på annat sätt,
än N. tänkt sig.

N. blef redan 1821 ledamot af Vetenskapsakademien
och var slutligen ledamot eller hedersledamot af mer
än trettio in- och utländska lärda samfund. Tvänne
gånger, 1836 och 1856, erhöll han Vetenskapsakademiens
stora linnéanska guldmedalj och fick 1862 af Svenska
akademien emottaga Karl XIV Johans pris för literära
förtjenster. Sistn. år blef han filos. jubeldoktor och
1868, vid Lunds universitets jubelfest, hedersdoktor i
medicinska fakulteten. Alltsedan han mera uteslutande
började egna sig åt arkeologien, företog han flere
utländska studieresor, likasom han ock flitigt
deltog i de skandinaviska naturforskaremötena. Ännu
på sin höga ålderdom bevistade han såsom en vördad
vetenskapens nestor den internationella arkeologiska
kongressens möten. Under en längre tid efter sitt
afskedstagande från professuren (1856) var han bosatt
i Stockholm. Han afled i Lund d. 30 Nov. 1883 och
var då senior bland Sveriges presterskap. Efter
honom har ett fossilt växtslägte, Nilssonia,
blifvit uppkalladt. Hans betydande samlingar af
svenska fornsaker, hvilka ega ett förhöjdt värde
derigenom att de tjenat som original till de flesta
afbildningarna i »Skandinaviska nordens urinvånare», äro
nu förenade med Lunds universitets historiska museum.

Nilsson, Sven (N. i Österslöf), riksdagsman, föddes
i Kiaby socken, Villands härad af Kristianstads
län, d. 15 Nov. 1813, arbetade i yngre år i
skomakareyrket, likasom hans fader, men återfinnes
1843 såsom gårdsbrukare i Ifvetofta, der fadern köpt
ett hemman, samt bebodde och skötte slutligen, från
1861 till sin död, ett hemman i Österslöf, som han
sjelf inköpt. Redan såsom ung skomakare läste han på
fristunder alla böcker, som han kunde komma öfver,
och särskildt blef lagbokens studium honom kärt. Först
vid 34 års ålder fick
han lära räkna och skrifva. Han blef derefter en
anlitad sakförare åt ortens allmoge och mycket
använd i kommunala värf samt valdes 1862 till
riksdagsman. Äfven vid den sista ståndsriksdagen
(1865–66) representerade han sin hembygd, Villands
härad, och var derefter, under förnyade omval, dess
ombud i Andra kammaren. Han var den förste, som inom
den nya representationen väckte fråga om
försvarsväsendets ordnande på nya grunder, och han visade
sig dervid ega så säker kännedom om den gällande
arméorganisationens historia och detaljer, att man
kallade honom »den lille generalen i Österslöf»
samt fann honom sjelfskrifven till en plats i de
särskilda utskott, som tillsattes för försvarsfrågans
utredning 1869, 1871 och 1875. 1868 tillhörde N. ett
särskildt utskott för frågan om besparingar i den
civila administrationen, satt 1870 och 1872–76 i
konstitutionsutskottet samt valdes 1870 och 1871 till
statsrevisor. Med landtmannapartiet röstade N. icke
alltid. Sjuklighet hindrade honom att uppresa till
1877 års riksdag, och d. 28 Apr. 1877 afled han
i Österslöf.

Nilsson, Per (N. i Espö), riksdagsman, bibliofil,
föddes d. 12 Maj 1816 i Grönby socken af Vemmenhögs
härad, Malmöhus län. Han uppväxte i jordbrukarens
yrke, egde och dref 1840–42 Rydeholms väderqvarn
i Anderslöfs socken, men egnade sig från sistn. år
åter åt landtbruk, sedan 1856 å ett hemman i Espö. En
stark håg för boklig idrott, i förening med goda
naturliga gåfvor, lät honom förvärfva på egen hand en
bildning vida utöfver den hos landtmannen vanliga,
och hans egenskaper i öfrigt gjorde honom väl egnad
att blifva en offentlig man. Också erhöll N. icke
blott flere allmänna uppdrag i hemorten, såsom
ledamotskap af Malmöhus läns landsting alltsedan de
nya kommunalförordningarnas införande (1862), utan
ock från 1853 till sin död alltjämt förtroendet att
bevista riksmötena. Han var fullmäktig i bondeståndet
för Torna och Bara härad vid riksdagen 1853–54,
för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härad vid de tre
följande riksdagarna samt för Herrestads, Ljunits
och Vemmenhögs härad vid den sista ståndsriksdagen
(1865–66). Sedan 1867 var han ledamot af Andra
kammaren för Vemmenhögs härad. Vid 1856–58 års
riksdag tillhörde han bevillningsutskottet och
derefter, från 1859, statsutskottet till 1871
års lagtima riksdag, då han öfverflyttades till
konstitutionsutskottet. 1857, 1868 och 1869 utsågs han
till statsrevisor och var 1860–63 ledamot af styrelsen
för riksbankens afdelningskontor i Malmö. N. hyste
ett varmt intresse för kulturfrågor och statslifvets
lugna framåtskridande i demokratisk riktning. Bland
landtmannapartiets hänsynslösaste förkämpar
räknades icke denne humane forskare. Han afled i
Espö d. 3 Dec. 1879, efterlemnande ett bibliotek om
3,000 bd samt vackra samlingar af mynt och nordiska
fornsaker. I Skånes fornminnesförenings tidskrift,
årg. 1871, finnes en uppsats af N. om Gamla seder och
bruk bland allmogen inom Vemmenhögs härad vid början
af 19:de seklet.
År 1879 utgaf han en Förteckning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0573.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free