- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1187-1188

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nola ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Nola, Giovanni da (egentl. Giov. Merliano), italiensk
bildhuggare, f. i Neapel 1488, d. derst. 1558, var
en af de främste representanterna för lokalskolan
i Neapel, hvilken hufvudsakligen utmärkte sig för
sin dekorativa talang och förmågan att i sina verk
på ett lyckligt sätt förena det arkitektoniska
och figurliga. Äfven i denna art af konst var
N. framstående, och ett af hans bästa verk är
ett altare i kyrkan Monteoliveto (1524), hvilket
tydligt visar inflytande från Andrea Sansovino
och hans sätt att komponera ett sådant altare, med
stoder och reliefer inom en stor väggarkitektur,
utstyrd med all dekorativ lyx. Hufvudfigurerna
äro madonnan med ett gråtande barn i en nisch
samt S. Andreas och S. Hieronymus på hvardera
sidan. I relief framställas de under, hvilka
tillskrifvas S. Francesco di Paola. Figurerna äro
dock underligt sökta i sina ställningar och tyda
på en mästare, hvilken redan står på öfvergång till
barocken. N. var nämligen i saknad af verkligt djup
känsla för det sant lefvande uttrycket, likasom
äfven af klart medvetande om konstens lagar och
gränser, ehuru han ej sällan lyfte sig öfver det
vanliga måttet genom sina försök med ständigt nya
motiv. Bäst är han i porträttbilder, i byster eller
stoder på grafvårdar. Hans förnämsta relief är en
Grafläggning i kyrkan S. Maria delle Grazie i Neapel.
C. R. N.

Nolcken, von, svensk och rysk-finsk friherrlig ätt,
inkom från Westfalen till Sverige på Karl IX:s tid,
var derefter under ett århundrade bosatt på Ösel
(under hvilken tid denna ö år 1645 blef svensk
besittning), men återflyttade till Sverige med Erik
Mattias von N. (se N. 1), hvilken 1726 naturaliserades
som svensk adelsman och 1747 blef friherre. Ätten
utdog 1877 i Sverige på svärdssidan, men sedan 1787
är en gren af densamma bosatt i Livland, och denna
naturaliserades 1812 såsom rysk-finsk friherrlig ätt.

1. Nolcken, Erik Mattias von, friherre, diplomat, född
i Riga d. 24 Maj 1694, studerade i Upsala, anställdes
1716 i kansliet och fick 1719 åtfölja Lillienstedt
till fredskongressen på Åland. Han var 1720–30,
med ett kortare afbrott, kommissionssekreterare
vid preussiska hofvet samt blef 1730 regeringsråd i
Pommern. Under Cederhielms ambassad till Ryssland
(1725) hade N. på egen bekostnad uppehållit sig i
Petersburg med det resultat att han efter sin hemkomst
kunde lemna vigtiga upplysningar om förhållandena
i Ryssland. Vidare hade han 1726 varit i stånd att
inför Sekreta utskottet blotta den mellan Ryssland
och Preussen ingångna alliansen. Det var således
icke utan skäl som han 1738 fick afresa såsom envoyé
extraordinaire till ryska hofvet, ett uppdrag, som han
på ett mycket berömligt sätt fyllde under ovanligt
kinkiga omständigheter. Att genom förbindelser med
nya aspiranter till makten i tsarriket och i nödfall
genom krig återförvärfva åt Sverige de förlorade
Östersjöprovinserna blef vid samma tid det till makten
trädande hattpartiets hufvudsyfte. N. sökte derför
till en början vinna kejsarinnan Annas
gunstling Biron genom löfte om att denne skulle
såsom hertig af Kurland kunna räkna på Sveriges
understöd. Sedan Anna dött samt Biron, hvilken blifvit
förmyndare för efterträdaren, Ivan VI, efter ett par
veckor störtats af Münnich och den späde tsarens
moder, prinsessan Anna, närmade N. sig tsar Peters
dotter Elisabet, som, uppmuntrad af Frankrike,
traktade efter tronen (1740). Slutet blef att
Sverige förklarade Ryssland krig (d. 28 Juli 1741),
men icke vann motsedd framgång, hvaremot Elisabet på
egen hand verkställde troninkräktningen (d. 25 Nov.
s. å.) och derefter undandrog sig uppfyllandet af de
sväfvande och endast muntliga löften, som N. lyckats
aflocka henne till Sveriges fördel. Dels redan före,
dels efter sin hemkomst till Sverige, någon tid
innan krigsförklaringen utfärdades, hade N. lemnat
noggranna underrättelser om den politiska situationen
i Ryssland och om detta rikes gränsförsvar mot
Finland, men afstyrkt att bygga några vidare planer
på missnöjet i Ryssland. Det vardt sedermera hans
lott dels att i Febr. 1742 anträda en fruktlös
resa öfver Torneå till Moskva för att söka under
bemedling af Frankrikes sändebud vid ryska hofvet
bana väg för en fredsunderhandling, dels att efter
långvariga och svåra förhandlingar slutligen,
jämte riksrådet Cedercreutz, underskrifva freden
i Åbo (1743). N. blef 1743 vice och 1744 ordin.
statssekreterare vid utrikesexpeditionen, 1747
hofkansler och friherre samt 1750 president i Göta
hofrätt. Han dog i Stockholm d. 18 Okt. 1755. Att
N., som gjort sina diplomatiska lärospån under
Arvid Horns styrelsetid och allt framgent behöll
sympatier för mösspartiet, likväl efter hattarnas
seger (1738) fick qvarstanna på den vigtiga posten
såsom sändebud vid ryska hofvet visar hvilken hög
tanke man hyste om hans redbarhet och om hans
skicklighet som diplomat. Hans efterlemnade papper
(24 band och fasciklar, förvarade på Jordberga i
Skåne samt ordnade 1880) innehålla, utom samlingar af
officiella och enskilda brefvexlingar, äfven dagboks-
och andra anteckningar från hans beskickningar
samt en icke afslutad utförlig uppsats från 1751,
hvilken kan anses såsom hans politiska memoarer. –
Två af N:s söner, friherrarna Gustaf Adam von Nolcken
(f. i Stralsund d. 17 Sept. 1733, d. i London 1813)
och Johan Fredrik von Nolcken (f. i Stralsund d. 20
Dec. 1737, d. i Stockholm d. 22 Febr. 1809), voro
äfven diplomater. Den förre var 1763–92 Sveriges
representant vid storbritanniska hofvet, sedan 1787
med titeln »ministre plénipotentiaire», den senare
var envoyé extraordinaire vid ryska hofvet 1773–88
och i Wien 1791–94.

2. Nolcken, Karl Adam von, friherre, godsegare,
den föregåendes sonsons son, född d. 20 Juli 1811
på Jordberga i Kellstorps socken, Malmöhus län,
död derstädes d. 3 Sept. 1857, studerade flere
år i Köpenhamn under H. N. Clausens ledning och
åren 1830–34 i Upsala, der han var inackorderad
i E. G. Geijers hus. Efter en kurs vid Nonnens
landtbruksinstitut å Degeberg (1835–36) egnade han
sig åt förbättring och försköning af sitt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0600.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free