- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1249-1250

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nord-Amerikas Förenta Stater (United states of America), Förenta staterna l. Nord-amerikanska unionen, den stora förbundsrepubliken i Nord-Amerika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en blodig batalj vid Bull Run (29–30 Aug. 1862),
öfvergick Potomac, och hotade Washington. Han blef
emellertid af Mac-Clellan besegrad vid Antietam
(d. 16–17 Sept. s. å.), hvarefter han åter drog sig
tillbaka öfver Potomac och intog en stark ställning
vid Fredericksburg. Då Mac-Clellan ej begagnade
sin seger, lemnades befälet öfver unionstrupperna
till Burnside, men denne blef vid Fredericksburg
(d. 13 Dec. s. å.) i grund slagen af Lee. Befälet
öfver Potomac-armén öfvergick då till Hooker. Denne
började 1863 års fälttåg med en öfvergång af floden
Rapidan, men blef af Lee besegrad vid Chancellorsville
(Maj). Lee inträngde då i Maryland och Pennsylvania,
med samma följd som året förut. General Meade,
Hookers efterträdare i befälet öfver unionsarmén,
tvang Lee efter blodiga strider vid Gettysburg (Juli
1863) till återtåg. Äfven på andra håll mätte nord-
och syd-staterna sina krafter. Unionens härförare
intogo Kentucky och Tennessee; amiral Faragut
forcerade Mississippis mynning, och general Butler
tvang New Orleans att kapitulera. Striden vid nedre
Mississippi koncentrerade sig sedan kring det starkt
befästa Vicksburg, som efter en lång belägring
eröfrades af general Grant (d. 4 Juli 1863). Dessa
samtida händelser, slaget vid Gettysburg och
Vicksburgs eröfring, bilda vändpunkten i kriget, som
af nordstaterna fördes med växande energi och med
utstakadt mål: slafveriets afskaffande och rebellernas
nederlag. Lincoln, drifven af abolitionisterna,
lemnade snart sin moderata ståndpunkt och utgaf (d. 22
Sept. 1862) en proklamation, hvari förklarades, att
slafveriet d. 1 Jan. 1863 skulle vara afskaffadt i de
stater, som affallit från unionen. Vid presidentvalet
i Nov. 1864 segrade Lincoln öfver sin motkandidat
Mac-Clellan, uppställd af dem, som hade motvilja
mot kriget och sympati för södern. I Mars 1864
blef Grant öfverbefälhafvare öfver unionens alla
trupper. Han öfvergick Rapidan samt trängde Lee
mot Richmond och Petersburg, der de konfedererade
intogo fasta positioner. Under tiden ryckte Sherman
med en annan unionsarmé in i Georgia, bemäktigade
sig sydstaternas arsenaler och intog slutligen det
vid hafvet liggande Savannah. I Jan. 1865 gick
han vidare mot norr genom Nord- och Syd-Carolina
och inföll i Virginia för att understödja Grant. I
slutet af Mars var Lee fullständigt innesluten vid
Petersburg och Richmond. Sjelf sträckte han gevär
för Grant vid Appomattox-Courthouse (d. 9 April
1865). Hans underbefälhafvare J. E. Johnston måste
i samma månad gifva sig åt Sherman.

Några dagar efter Lees kapitulation blef Lincoln
mördad på teatern i Washington (d. 14 April), och
vice presidenten Andrew Johnson (1865–69) trädde
i spetsen för regeringen. Genom sin snart visade
efterlåtenhet mot rebellerna samt sin brist på
klokhet och takt kom denne snart i öppen strid med
kongressens republikanska majoritet och anklagades
till sist för högförräderi samt blef med knapp nöd
frikänd. Pacificeringen inom republiken fortgick
emellertid, och sydstaternas ställning
bestämdes genom en s. k. rekonstruktionsbill (1867),
som innehöll vilkoren för deras återupptagande
i unionen. Först 1870 var unionens enhet
återställd. Sedan Johnson lemnat presidentstolen,
intogs hans plats af general Ulysses Simpson
Grant
(1869–77). Man kan om hans åtta presidentår
sanningsenligt säga, att presidenten Grant under dem
förlorade den ära, som generalen vunnit. Republikens
yttre ställning var visserligen lysande och befästes
mer och mer. Redan straxt efter det borgerliga
krigets slut hade unionen tvungit kejsar Napoleon
att draga sina trupper från Mejico och uppgifva
tanken att hålla vid lif ett kejsaredöme invid
republikens gränser. 1867 ökades Förenta staternas
område genom köp från Ryssland af territoriet
Alaska. 1872 dömde en internationel skiljedomstol i
Genève England att till Förenta staterna utbetala
en summa af 15,5 mill. doll. såsom ersättning
för den skada republiken lidit under kriget
genom sydstaternas i England utrustade kapare (se
Alabamafrågan). Äfven en annan strid med England (om
tolkningen af en art. i Oregongränsfördraget 1846)
afgjordes till unionens förmån genom kejsarens af
Tyskland skiljedom 1872. Förenta staternas inre
förhållanden deremot voro under dessa år i många
afseenden olyckliga. I södern stördes ofta lugnet
genom oroligheter, som voro följder af kriget
och slafemancipationen samt förvärrades genom de
maktegandes tillvägagående. Ekonomiska kriser utbröto
såsom följder af svindleri och öfverspekulation;
och i synnerhet södern led under trycket af ett
förderfligt skyddstullssystem, som blifvit landet
pålagdt till förmån för de norra staternas stora
industriidkare. Men framförallt annat förstördes
och vanärades republiken genom den korruption, som
alltmer ohöljd visade sig inom det offentliga lifvet
bland skarorna af yrkespolitici och rofgiriga
ämbetsmän. Främst i denna korruption stodo ledarna för det
herskande republikanska partiet, som brukade sin makt
till sin och sina vänners fördel. I deras händer var
presidenten sjelf endast ett viljelöst verktyg, utan
vilja och kraft att råda bot för ett ondt, som alltmer
upprörde nationen. Afskaffandet af denna korruption,
i synnerhet reformen inom ämbetsmannaståndet,
har blifvit den amerikanska unionens stora inre
fråga och har sysselsatt de män, som efter Grants
tillbakaträdande styrt republiken såsom presidenter,
republikanerna Rutherford Birchard Hayes (1877–81),
James Abraham Garfield (1881, död genom lönmord d. 19
Sept. s. å.) och Chester Allan Arthur (1881–85). Det
är icke den enda. Den ekonomiska frågan står här
likasom i Europa på dagordningen. Arbetarerörelserna
antaga allt större proportioner, och det
socialdemokratiska elementet har vunnit en styrka,
som hos mången väcker farhågor för samhällets inre
lugn. Med det republikanska partiets och nordens välde
är det emellertid tillsvidare slut. Den reaktionära
strömningen mot dess öfvergrepp förskaffade slutligen
seger åt det demokratiska partiet, och d. 4 Mars 1885
intog dess kandidat Stephen Grover Cleveland (född d.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0631.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free