- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 11. Militärkonventioner - Nådaval /
1275-1276

(1887) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 7. Nordenskiöld, Nils Gustaf - 8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vistades bortåt två år. N. afled i
Helsingfors d. 21 Febr. 1866.
C. P. S.

8. Nordenskiöld, Nils Adolf Erik, friherre,
vetenskapsman, forskningsresande, den föregåendes
son, föddes i Helsingfors d. 18 Nov. 1832. Efter
att hafva åtnjutit undervisning dels i hemmet,
dels vid Borgå gymnasium, blef N. 1849 student i
Helsingfors och 1853 kandidat samt 1855 licentiat i
matematisk-fysiska fakulteten derstädes. Redan innan
han aflade studentexamen, hade han under faderns
ledning börjat idka mineralogiska studier, hvilka
sedermera fortsattes vid universitetet och under resor
till Finlands vigtigaste mineralfyndorter. Hösten
1853 följde han sin fader på en mineralogisk
resa till Ural, under hvilken rika samlingar
gjordes, företrädesvis vid de demijdovska jern-
och koppargrufvorna vid Tagilsk. Efter återkomsten
till Helsingfors, våren 1854, började han sitt
vetenskapliga författareskap med offentliggörande
af åtskilliga smärre mineralogiska och kemiska
afhandlingar (i »Finska Vetenskapssocietetens acta»)
samt utgaf, tillsammans med A. E. Nyländer, Finlands
mollusker
(1856). Under tiden hade han blifvit utsedd
till kurator (1855) för matematisk-fysiska fakulteten
och utnämnts till e. o. bergskonduktör (s. å.), från hvilka båda
befattningar han emellertid afskedades s.
å. Orsaken dertill var, att han deltagit i en
kamratfest, der man höll en del skämtsamma,
på den samtida europeiska politiken anspelande
tal. Generalguvernören grefve v. Berg tog detta till
förevändning för att bestraffa de redan förut
misshaglige festdeltagarna. N. reste då
till Berlin, der han uppehöll sig en del
af året 1856 under fortsatta studier. Följande år
ämnade han, efter erhållet stipendium, företaga
en ny studieresa, men bevistade dessförinnan årets
promotion i Helsingfors, vid hvilken han kreerades
till såväl filos. magister (primus) som
filos. doktor (ultimus). Dervid inträffade en
händelse, som blef betydelsefull för N:s följande
bana. Vid en afskedsfest för en till promotionen
inbjuden deputation från de svenska universiteten
höll han nämligen ett tal för Finlands minnen och
hopp, om hvilket han sjelf yttrat, att det »gick i
den under festernas lopp rådande tonen, kanske något
mer pointeradt än de andras, som fått oantastade
drunkna i glömskans sjö», och dessutom utsade han vid
samma tillfälle en protest mot det olämpliga sätt,
hvarpå prof. Fr. Cygnaeus sökte borttaga verkan af
de alltför djerfva orden. Vid valet mellan att
lemna landet eller att göra ett slags afbön, som med
anledning häraf förelades honom, bestämde han sig för
det förra och afreste på sommaren 1857 till Stockholm,
der han fortsatte sina mineralogiska studier
vid Naturhistoriska riksmuseets mineralkabinett,
hvars intendent, prof. Mosander, mottog honom med
synnerlig välvilja. Efter dennes död kallades
han d. 8 Dec. 1858 till professor och intendent vid
naturhistoriska riksmuseets mineralogiska afdelning,
hvilken befattning han ännu (1887) innehar.

Samma år, som N. utnämndes till professor, hade han
tagit första steget på det verksamhetsfält, inom
hvilket han sedermera blifvit
verldsberömd. Han gjorde nämligen 1858 sin första
ishafsexpedition, såsom deltagare i O. M. Torells
första färd till Spetsbergen. Under denna besöktes
fjordarna på landets vestra kust, och bland de
fynd, som derunder gjordes, böra särskildt nämnas
växtförsteningar från tertiärtiden, de första,
som anträffats på Spetsbergen. År 1861 utgick
en ny svensk expedition till Spetsbergen, äfven
denna gång under Torells befäl. I densamma deltog
N. såsom den vetenskaplige ledarens närmaste
man ombord å expeditionens ena fartyg, skonerten
»AEolus». En grundlig naturhistorisk undersökning
af stora delar af Spetsbergen utfördes under denna
färd. Deremot måste man öfvergifva planen att från
landets nordligaste kust framtränga mot norr med
båtar dragna på slädar af hundar, ty expeditionen
hölls länge instängd af is i Treurenberg bay. Efter
befrielsen derifrån deltog N. med Torell i tvenne
båtfärder till Nordostlandet, under hvilka dettas
norra och vestra kuster kartlades. Resultaten af
de geografiska och geologiska forskningar, som
N. derunder utförde, nedlade han i Geografisk och
geognostisk beskrifning öfver nordöstra delarne af
Spetsbergen och Hinlopen Strait
(Vet.-akad:s handl.,
1863). För att fullborda en under 1861 års färd
påbörjad gradmätning å Spetsbergen utgick år 1864
en ny arktisk expedition från Sverige, denna gång
under N:s befäl. Den förberedande undersökningen
till det föreslagna gradmätningsnätet blef derunder
fullständigt slutförd, södra delen af Spetsbergen
kartlades och nya bidrag insamlades till kännedom om
ögruppens flora och fauna. Expeditionens vetenskapliga
resultat offentliggjordes i Utkast till Spetsbergens
geologi, Anteckningar till Spetsbergens geografi
och
Förberedande undersökningar rörande utförbarheten af
en gradmätning på Spetsbergen
(alla i Vet.-akad:s
handl., 1866; de båda sistnämnda tillsammans med
N. C. Dunér). De dittills utförda svenska arktiska
expeditionerna hade väsentligen bekostats af svenska
staten. Men då nu intet vidare offentligt bidrag
var att hoppas, och N. ville fortsätta Spetsbergens
vetenskapliga utforskning och särskildt upptaga
det försök, som gjorts 1864, att med fartyg
uppnå en hög nordlig breddgrad, vände han sig
till dåv. landshöfdingen grefve A. Ehrensvärd,
på hvars initiativ medel för ändamålet insamlades
i Göteborg. Grosshandlaren Oskar Dickson i Göteborg
började då utöfningen af det storartade mecenatskap,
som oupplösligt förenat hans namn med N:s. Sålunda
möjliggjordes 1868 års expedition med jernångfartyget
»Sofia», å hvilken frih. F. W. von Otter var
fartygschef. Denna expedition är berömd företrädesvis
derigenom att på henne nåddes d. 19 Sept. 1868
den högsta nordliga latitud, 81° 39’, som dittills
blifvit hunnen med fartyg, och hvilken ännu icke
inom den gamla hemisferen blifvit öfverträffad. Ett
nytt försök att tränga norr ut afbröts derigenom att
expeditionens fartyg d. 4 Okt. under storm vid 81°
n. br. kastades mot ett isberg och dervid fick en så
svår läcka, att man endast med nöd kunde nå tillbaka
till Spetsbergen. Sedan skadan der

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:29 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfak/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free