Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oceanien är den först af Malte Brun och Lesson införda och sedermera tämligen allmänt antagna benämningen på samtliga i Stilla hafvet kringspridda öar och ögrupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
citroner, apelsiner, korteligen nästan alla ett tropiskt
klimats nyttiga växter. Medan Nya Guinea täflar med
Molukkerna i afseende på vegetationens rikedom och
mångfald, aftager den senare mot ö., så att Tahiti
har blott omkr. 800 arter, Paumotu knappt 100 och
Påskön endast några och 20 olika arter. Vegetationen
är öfvervägande indisk, och denna karakter behåller
den ända till de östligaste öarna, hvilka dock ligga
närmare Amerika. Samma lag gäller i det hela äfven
för utbredningen af djurverlden. Anmärkningsvärd
är fattigdomen på landtdäggdjur. Utom på Nya Guinea
funno européerna vid sitt första besök endast svin,
hund och råtta och icke ens dessa på alla öar. Rikare
äro fogelfaunan och hafsfaunan. Ormar, mest ofarliga,
träffar man endast på de vestra öarna; krokodiler
finnas endast längst i v. O:s befolkning tillhör
tvänne olika raser: de svarta krushåriga papua
(på de vestligaste öarna), hvilka anses som den
ursprungliga befolkningen, samt de till den malajiska
rasen hörande polynesierna (polynesiska malajerna),
hvilka åter sönderfalla i tre grupper: melanesierna,
hvilka hafva mera krusigt hår, betydligt mörkare hy
och lägre breddindex än de öfrige polynesierna och
derigenom stå närmare papua, de egentliga polynesierna
samt mikronesierna, hvilka anses hafva uppstått genom
en blandning af polynesier och papua. Polynesierna
anses härstamma från sydöstra Asien, hvarifrån de
redan tidigt synas hafva utbredt sig öfver Indiska
arkipelagen och derifrån förts allt längre mot
ö. De hafva en ståtlig, t. o. m. atletisk gestalt,
med regelbundna anletsdrag, höghvälfd panna, något
framspringande kindkotor, små, svarta, sällan bruna,
lifliga ögon. Näsan är betydligt större och mer
framstående än hos de egentlige malajerna och närmar
sig i många fall örnnäsa (liksom hos papua); håret är
slätt, groft, med anlag för krusning, af svart färg,
med en anstrykning i blått, mera sällan rödaktigt
eller lingult, sannolikt en följd af dess betning med
korallkalk. Näringen är företrädesvis vegetabilisk. Af
Piper methysticum beredes en stark rusdryck,
kava. Drägten är inskränkt till det minsta möjliga
(en gördel omkring lifvet, hvilken hos de vuxna
qvinnorna sträcker sig öfver knäna). Deras förnämsta
prydnad är tatueringen, som i större eller mindre grad
användes på alla öar och särskildt på Marquesasöarna
nått en hög fulländning. Genom beröringen med
européer, och i synnerhet sedan polynesierna omvändts
till kristendomen, har tatueringen börjat blifva
mindre allmän, liksom deras kulturförhållanden
i öfrigt mycket förändrats. Deras sinlighet är
utomordentligt stor och förhållandet mellan könen
var i hög grad osedligt, hvilket bl. a. framgår
deraf att fostbrödralag medförde qvinnogemenskap,
och barnamord voro kanske ingenstädes så vanliga som
bland polynesierna. Qvinnorna intogo i allmänhet en
ganska framstående plats i samhället, ehuru polygami
var gängse. Kannibalism i sin råaste form var allmänt
utbredd. Tjufnad och lögn gent emot främlingar
betraktades ej som brott. I intellektuell hänseende
stå polynesierna tämligen högt, ehuru de ej faktiskt
nått någon synnerligen hög kulturgrad. Bland
deras husgerådssaker må särskildt framhållas deras
prydligt arbetade täcken, nätta korgar samt snidade
kokosnötskal. Egendomliga äro deras af en trädstam
förfärdigade båtar, hvilka, för att ej kantra, äro
försedda med utliggare. Deras verktyg och vapen
(klubba och spjut) voro förfärdigade af hårdt trä och
fiskben samt på Nya Zeeland af sten. Samhället var
deladt i adel (som egde politiska rättigheter), menige
man och slafvar. Ursprungligen var samhället deladt i
små kommuner eller byar under en höfding. Havaii och
Sällskaps-öarna bildade ett slags konungariken. De
religiösa åskådningarna voro tämligen utvecklade,
och antalet gudar var mycket stort. Öfverallt fanns
en rikedom på religiösa sägner och traditioner
om stammarnas märkliga vandringar. Bokstafsskrift
saknades, och endast på Påskön har man funnit ett
slags hieroglyfer. Hos alla öboarna fanns tro på
ett lif efter detta. Af särskild betydelse för
uppfattningen af polynesiernas religiösa lif
är tabu (ordet betyder »tecken», »kännemärke»),
hvarmed betecknades, att vissa föremål voro tagna i
besittning och bevakade af andar samt derför heliga
och oantastliga antingen för beständigt eller endast
för viss tid. Då tabulagarna äro utbredda öfver
hela O., ligger deri ett vigtigt bevis för ett
ursprungligt sammanhang mellan dess bebyggare. –
Till sitt utseende afvika melanesierna betydligt från
polynesierna, men deras kultur har starkt påverkats
af dem, och både med hänsyn till politiska och
religiösa tillstånd, näringssätt, handaslöjd och seder
öfverensstämma de väsentligen med polynesierna. Dock
träffar man icke obetydliga afvikelser. Så är
tatueringen af gröfre art och verkställes icke såsom
hos polynesierna genom styng, utan inristas med skarpa
musselskal; i st. f. kavadrycken, som är okänd för
melanesierna (utom för Vitiöborna) begagnas tobak
som njutningsmedel liksom hos malajerna; bågen,
som är sällsynt i Polynesien, begagnas öfverallt,
och tillverkning af lerkärl är en allmän färdighet,
som märkligt nog ej öfvas i Polynesien. Barnamord och
kannibalism voro förr mycket vanliga, och dertill
kom den upprörande seden att döda de personer, som
genom ålderdom eller sjuklighet blifvit onyttiga
för samhället. Allmänt utbredt är det grymma
bruket att enkan följer sin man i döden. Någon adel
finnes icke såsom i Polynesien, utan folket bildar
ett enda stånd. Slafvarna äro liksom i Polynesien
krigsfångar. – Mikronesierna likna polynesier eller
papua, alltefter som de bo längre i ö. eller v. Så
hafva Palauöborna svart, krusigt hår, förenadt i
tofsar, äfvensom den papuanska böjda, nästan judiska
näsan, som man finner här och der äfven på Marshall-
och Gilbert-öarna. Men om ock mikronesierna i sitt
yttre närma sig melanesierna, höra de dock till språk,
seder och borgerliga inrättningar otvifvelaktigt till
polynesierna. För öfrigt gäller om dem, liksom om
de öfrige oceanierna, att efter européernas ditkomst
den inhemska befolkningen är i stark minskning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
