Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungen Harald Hårdråde, äktade svenske konungen
Filip. – 2. O. Håkansson. Se Olof, norska konungar 8.
Olof Basatömer, ärkebiskop i Upsala 1219–34, var
en slägting till konung Erik Eriksson och hade före
sin upphöjelse på ärkebiskopsstolen varit biskop i
Strengnäs. Påfliga bref angående honom och hans stift
visa huru det romerska inflytandet och det romerska
kyrkosystemets utveckling i Sverige fortgingo. Han
synes hafva varit en vän af cistersiens-orden, men
deremot icke gynsamt stämd mot de vid denna tid i
Sverige invandrande predikaremunkarna (dominikanerna).
J. P.
Olof Bengtsson, krigare, f. 1608, tjenstgjorde
vid finska regementen och blef 1646 utnämnd till
kommendant på Keksholms fästning. Under Karl X
Gustafs ryska krig vann han der rykte såsom en af
sin tids tappraste officerare. Natten mellan d. 2
och d. 3 Juli 1656 omringade en betydlig rysk styrka
fästet, hvars besättning utgjordes af endast omkr. 200
man. O. tillbakavisade uppmaningen att gifva sig och
försvarade sig med den största ståndaktighet, tills
slutligen öfverbefälhafvåren för trupperna i Finland,
G. A. Lewenhaupt, kom slottet till undsättning,
hvarefter ryssarna d. 26 Sept. aftågade. O. adlades
1662 med namnet Granatenburg. Död 1679.
M. G. S.
Olof den vise (Lat. Olavus sapiens), ärkebiskop
i Upsala, var son af rådsherren Björn Nilsson
(Näf). Sedan han såsom kanik 1314 valts till
ärkebiskop, reste han till Lund och lät viga
sig af ärkebiskopen Esger derstädes, mot hvilken
undergifvenhet domkapitlet i Upsala dock inlade
protest. Sitt pallium erhöll han först 1319 af påfven
Johannes XXII mot en dryg lösesumma, som sammansköts
af alla stiften i riket. Död d. 13 Mars 1332.
Olof Haraldsson, dansk prins, son af Harald Kesja
och sonson till Erik Ejegod, var den ende af Haralds
många söner, som undgick farbrodern Erik Emunes
förföljelser, i det han flydde till ett nunnekloster
och derefter till Sverige 1135. Under den derpå
följande konungen, Erik Lam, uppträdde O. 1138 i Skåne
och lät utropa sig till konung, slog ärkebiskop Eskil
och intog Lund samt drog 1139 till Själland, der han
först besegrades af biskopen i Roskilde, Ricco, men
sedan öfverföll och dräpte denne vid Arresö. O. blef
derför bannlyst af påfven och kämpade ännu några
år med föga framgång mot Erik. Han stupade i Skåne
1141. E. Ebg.
Olof På, isländsk höfding, född år 945, var son af
Höskuld och en irländsk konungadotter Maelkorka, som
tidigt bortröfvats och kommit i träldom. Namnet På
(Isl. pá = påfogel) fick han för sitt ståtliga
utseende. År 963 drog O. till Norge, der han
upptogs i Harald Gråfälls hird, och besökte derifrån
Irland. Han återvände år 965 till Island, äktade Egil
Skallagrimssons dotter Thorgerd och bosatte sig på
gården Hjarðarholt (se d. o.). O. hade sonen Kjartan
och systern Hallgerd, som gifte sig med Gunnar på
Hliðarendi. Död 1006. E. Ebg.
Olofsborg. 1. (Olsborg) Slott på en brant klippa vid
sjön Bullaren, Bohus län,
uppbyggdes af svenske väpnaren Nils Ragvaldsson, som der
förrädiskt öfverfölls julnatten 1504 af höfvitsmannen
på Bohus, Otto Rud, hvarvid slottet förstördes. Det
uppbyggdes åter, och Gustaf I inlade der en besättning
1524, men vid Kristian II:s försök att återtaga sina
riken blef det åter förstördt. (C. G. Styffe). –
2. Se Nyslott.
Olofsholm, Sankt. Se Akergarn.
Olof Skötkonung. Se Olof, svenska konungar, 3.
Olofsson, Hans, vitter författare, var borgmästare i
Linköping, blef sedan lagförare öfver några härad i
Östergötland samt dog mellan 1635 och 1644. Han är
bekant genom Een lijten andeligh tragoedia om the
tree wijsa män aff Österlanden (1635), en mycket
naiv, men i öfrigt tämligen klumpig och opoetisk
dramatisering af den bibliska berättelsen, samt
Historisk relation om konung Christierns grymma
tyrannij (1644), utgifven efter förf:s död och
öfversedd af E. Schroderus, egentligen ett rimmadt
sammandrag af hvad Hvitfeld har att förtälja
derom. O. efterlemnade äfven en handskrifven
förklaring öfver stadslagen. -rn.
Olof Trätälja hette enligt sägnen, sådan den
förekommer hos Snorre Sturlasson, en son af
Upsalakonungen Ingjald Illråde. Oförmögen att efter
faderns död hålla stånd mot den uppretade folkviljan
och mot Ivar Vidfamnes anfall på sveaväldet, drog han
sig undan till Värmland, der han vann ett nytt rike
genom att bryta bygd vid Klarelfven. Men folkmängden
blef för stor, och hungersnöd inträffade. Man
företog sig då att innebränna konungen på hans gård
vid Vänern, troende sig derigenom tillika blidka
Oden. O. T. hade äktat en dotter till konung Harald
Guldtand i Solöarna i Norge, Solveg eller Sölva, och
upp till en af hans söner med henne, Halfdan Hvitben,
hvilken blef konung i Solöarna, leddes sedermera
genom fyra led Harald Hårfagres ättartal.
Olona, flod i norra Italien, upprinner i prov. Como,
n. om Varese, flyter i sydöstlig riktning till Milano,
der den uppgår i kanalnätet Naviglio grande och
Naviglio di Pavia, uppträder åter vid Binasco och
förenar sig vid San Zenone med Po.
Olonets [alå’-], guvernement i norra Ryssland,
begränsadt i v. af Finland, i n. af Archangel, i
ö. af Vologda och i s. af Novgorod, S:t Petersburg
och sjön Ladoga. Areal 148,760 qvkm. Omkr. 330,000
innev., till större delen ryssar; 50,000 äro kareler
och några tusen tjuder. Nordvestra delen tillhör i
orografiskt och geologiskt hänseende Finland; den är
bergig, genomdragen af en mängd åsar, gående från
n. v. till s. ö. Det öfriga guvernementet är en
mot s. sluttande slätt. Den geologiska byggnaden
är mycket olika. Granit, syenit och diorit,
betäckta med laurentiska metamorfiska skiffrar,
förekomma i stor utsträckning i n. v. Nära Onega
äro de öfverlagrade med devonisk sandsten och
kalksten. Det hela är betäckt med stora, bäddar af
kross-stenslera, bottenmoränen, som det stora islagret
under istiden qvarlemnade. Hela området bär spår från
isperioden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
