- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
373-374

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ormarna ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

2,300 innev., nästan alla af svenskt ursprung
(se Eibofolke).

Ormtungefamiljen, bot. Se Ophioglossaae.

Ormulum. Se Orrmulum.

Ormus (Hormus), fordom ryktbar stad pä ön
Jerun vid Persiens södra kust, i det efter staden
uppkallade, 45–80 km. breda Ormus-sundet mellan
Persiska viken och Oman-viken, endast 9 km. s. om
Bender-Abbasi. Ön är en vegetationslös klippmassa
af 33 qvkm. areal, hvars beboeliga del bildar en
5,5 km. läng och 3,7 km. bred, med salt mättad
slätt. Staden O. låg ursprungligen på den motliggande
kusten och omnämnes af Alexander den stores amiral
Nearchos. Anfallna af tatarerna, flyttade dess
innevånare omkr. år 1300 till ön Jerun och anlade
den nya staden O., som snart vann oerhörda rikedomar,
emedan den genom sitt fullständiga herravälde öfver
sundet beherskade Irans samt Eufrat-Tigris-landens
handel med Indien. I Sept. 1507 gjorde Albuquerque på
sin färd till Indien ön skattskyldig under Portugal,
och 1515 tog han den i besittning samt lät starkt
befästa densamma. Portugiserna gällde derefter som
herrar vid Persiska viken och på Indiska oceanen
öfver hufvud, och O. betraktades som en stapelplats
för Orientens rikedomar. 1622 eröfrades staden af
sjah Abbas i Persien med engelsmännens hjelp och
förstördes. I midten af 17:de årh. kom ön till imamen
af Maskat, men tillhör nu åter Persien. Den har nu
knappt 300 innev.

Ormusd (af Fornbaktr. Ahura-mazda, egentl. »högvis
herskare»). Pers. mytol., i Zoroasters dualistiska
religionslära det godas personifierade princip
(i motsats till Ahriman). O. är ljusets och
helighetens gud, verldens och lifvets skapare. Han
skyddar de fromme och sannfärdige samt regerar
jorden såväl i första verldsåldern som ock sedan
jorden luttrad återuppstått ur förstörelsen. Se
vidare Zoroaster.

Ormvråken. Se Vråkslägtet.

Ormätaren. Se Glasögonormslägtet.

Ormöarna. Se Columbretes.

Ormödlorna, gräfslårna l. gröfödlorna,
Scincidae, zool., bilda en familj inom ödlornas
ordning (Sauria) och kräldjurens klass. Hit höra
öfver 300 arter, fördelade på alla verldsdelar
(till minsta antalet på Europa och talrikast på
Australien). Genom sin långsträckta, ormlika kropp
och benens förkrympning stå de på öfvergång till
ormarna. Hufvudet är täckt af plåtar och kroppen med
likstora, taktegelformigt och i sneda rader ordnade
fjäll. Sidoveck saknas. Tänderna sitta på käkens
sida; tungan är tvåspetsad eller inskuren, helt och
hållet eller delvis betäckt med fjäll. Ögonlocken
äro väl utvecklade. Skänkelporer saknas. Benen
äro små eller rudimentära och i sistnämnda fall
dolda under huden. Dithörande arter vistas på torra,
sandiga och steniga trakter samt gräfva sig med stor
hastighet ned i lös mark. Af slägtena må nämnas
skinkslägtet, Scincus, jordslåslägtet, Seps (med
jordslån, se d. o.) och ormslåslägtet, Anguis.
C. R. S

Ormöga. 1. Bot. Se Rifva. – 2. Zool. Se Lacertidae.

Ormörnslägtet, Circaëtus, zool., hör till familjen
falkartade roffoglar (Falconidae) inom foglarnas
klass. Näbben är krökt från roten, med raka kanter,
stark hake och smala, tvärställda näsborrar. Vingarna
äro breda, räcka nästan till stjertspetsen och hafva
fjerde pennan längst. Stjerten är af medellängd,
bred och tvär. Tarsen är framtill fjäderklädd,
baktill nätlikt delad och längre än mellantån, som
medelst hud är förenad med yttertån. Dit hör
ormörnen, C. gallicus, som blir 70 cm. lång. Han
är ofvan mörkbrun (på hufvudet och bakhalsen
matt brun), med ljusare fjäderkanter. Pannan,
kinderna och strupen äro hvitaktiga, kräfvan
ljusbrun, öfriga undre delar hvita, med glesa,
ljusbruna tvärfläckar, näbben blåsvart, vaxhuden
och fötterna ljusblå. Denna fogel tillhör Europas
sydligaste delar, vestra Asien och norra Afrika samt
vistas i stora, ensliga skogar. I sitt lefnadssätt
påminner han mycket om ormvråken. Egendomligt är,
att han är afundsjuk mot sina likar och slås med
dem om rof. Detta utgöres förnämligast af ormar
äfvensom af ödlor och grodor, men också af andra
små kallblodiga och varmblodiga djur. Arten är
mycket skicklig i att fånga ormar, så att den har
föga eller intet att befara äfven af de farligaste.
C. R. S.

Ornament (Lat. ornamentum, af ornare, pryda) kallas
i vidsträcktare bemärkelse en sådan prydnad, som
ej eger sjelfständig betydelse, utan finnes till –
åtminstone för tanken – endast i förening med det
föremål, som skall prydas. I inskränktare, ehuru
tämligen sväfvande, bemärkelse plägar ordet beteckna
sådana prydnadsmönster, för hvilka den naturliga
förebilden ej omedelbart låter uppvisa sig, t. ex. en
à la grècque, en kartusch i motsats till ett blad, en
blomma, ett lejonhufvud o. s. v. Ornamenten hafva sin
hufvudsakligaste användning inom arkitekturen, den
yttre eller inre, samt konstslöjden. – Med afseende på
utföringssättet skiljer man mellan två hufvudarter
af ornering: den plastiska l.
relief-orneringen och plan- l. yt-orneringen. Den förra grundar
sig på modelleringens teknik: ornamenten höja sig
öfver det prydda föremålets yta och verka i hufvudsak
genom omvexlingen af ljus och skugga, ehuru målning
ej behöfver saknas. De åstadkommas medelst skulptur
i trä, sten, metall, medelst gjutning, pressning,
drifning m. m. På visst sätt måste till denna grupp
hänföras äfven starkt fördjupade ornament, t. ex. i
glas slipade figurer. Med relief-orneringen
öfverensstämmer för öfrigt till sin verkan
det slags målning (företrädesvis enfärgad),
som afser att imitera upphöjdt arbete, t. ex. i
takdekorationer. Plan-orneringen grundar sig på
målning och teckning samt verkar genom omvexlingen af
färger eller olika toner af samma färg. Anspråkslösast
framträder den, då tonerna äro endast tvänne, t. ex. å
vanligt damastduktyg, vid gravering i metall eller å
nielloarbeten. Rikare visar den sig i regeln å målade
vägg- och takdekorationer, å tapeter, väfnader och
sömnader. Den utgör den vanliga prydnaden å keramiska
föremål, liksom å

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free