Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Otterån ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till det gamla Tyska rikets upplösning fortfor den
romerska kejsarevärdigheten att tilldelas Tysklands
konungar. Rikets inre styrelse skötte O. med biträde
af de af honom tillsatte biskoparna, ett exempel,
som följdes af hans närmaste efterträdare. Mot detta
regeringssystem svarade metoden att genom anläggning
af biskopsstift (Magdeburg m. fl.) vidmakthålla
eröfringarna på vendernas område. Äfven i Danmark
skänkte O. sitt stöd åt kristendomen, stadfäste
d. 26 Juni 965 inrättningen af de tre äldsta
biskopsstiften på Jylland och gaf dem åtskilliga
privilegier. O. afled i Memleben d. 7 Maj 973. Redan
samtida hedrade honom med namnet »den store», och
sjelf bemödade han sig om att i allt efterlikna Karl
den store. – 2. O. II, f. 955, den föregåendes och
Adelheids son, kröntes redan under faderns lifstid,
d. 26 Maj 961, till tysk konung och, d. 25 Dec. 967,
till romersk kejsare samt öfvertog efter faderns död,
973, styrelsen. Straxt i början af sin regering råkade
han i strid med sin kusin hertig Henrik af Bajern
och de med denne förbundne biskopen af Freising
samt hertigarna Boleslav af Böhmen och Mjesko af
Polen. Striden, som slutade 977, var för O. så mycket
svårare, som han samtidigt (974) låg i strid med
konung Harald Blåtand i Danmark (O. brände Dannevirke
och skall hafva framträngt ända till Limfjorden)
och hotades af uppror i Lothringen. Sistnämnda land
måste O. 978 med vapenmakt försvara mot Frankrike (se
Lothar, fransk konung). Sedan han derpå återställt
ordningen i Rom, der Crescentius fördrifvit påfven
Benedikt VII, eröfrade han flere af de grekiska
besittningarna i södra Italien och angrep de
sicilianske sarasenerna, som der nästan utan motstånd
utbredde sitt välde. Han tillfogade sarasenerna,
Juli 982, ett nederlag nära Cotrone i Kalabrien;
men segern vändes genom de kejserliges oförsigtighet
i ett förkrossande nederlag, hvarur kejsaren kunde
rädda sig endast genom att med sin häst störta sig
i hafvet och simmande uppnå ett fartyg. Man beslöt
emellertid å riksdagen i Verona, der hans 3-årige son
valdes till hans efterträdare, att fortsätta fejden
mot sarasenerna, men O. afled före dess förnyade
utbrott, i Rom d. 7 Dec. 983. O. var förmäld med den
grekiska prinsessan Theofano (död d. 15 Juni 991). –
3. O. III, den föregåendes och Theofanos son, f. 980,
kröntes d. 25 Dec. 983 till tysk konung. Han fick en
ytterst omsorgsfull, klassisk uppfostran under ledning
af biskop Bernward, och under hans minderårighet
fördes styrelsen först af hans moder, sedermera af
hans farmoder. 995 blef O. myndig, drog mot Rom, der
Crescentius ryckt till sig makten, samt lät efter
Johannes XV:s död välja sin frände Brun till påfve
(Gregorius V) och kröntes af denne till kejsare d. 21
Maj 996. O. hade knappt lemnat Italien, då Crescentius
gjorde sig till herre i Rom, jagade bort Gregorius och
tillsatte en annan påfve, Johannes XVI. O. skyndade
till Rom, lät afrätta Crescentius (April 998) och
återinsätta Gregorius såsom påfve. När denne dog
(999), valde O. den ryktbare Gerbert (Sylvester II),
som varit hans lärare i grekiska och matematik, till
Gregorius’ efterträdare. O., som genom sin grekiska
börd och sin uppfostran kände sig dragen till Rom,
hyste fantastiska drömmar om ett nytt romerskt
verldsrike samt tycktes ämna Rom till sitt residens
och hela sitt rikes hufvudstad. Han afled i Paterno,
nära Viterbo, d. 23 Jan. 1002. – 4. O. IV, den
sachsiske hertigen Henrik Lejonets och Matildas
af England son, tillhörde welfernas frejdade
ätt och föddes 1174. Han uppfostrades efter sin
faders aktsförklaring (1180), efter hvilken tid han
kallades O. af Braunschweig, vid sin morbroder Richard
Lejonhjertas hof samt växte upp till en djerf och
tapper, men lidelsefull och rå soldat. Han deltog
i sin morbroders krig mot konung Filip August af
Frankrike samt fick för sitt välförhållande grefskapet
Poitou och hertigdömet Aqvitanien. Den 12 Juli 1198
valdes han af welfiska partiet till tysk konung, sedan
det hohenstaufenska redan d. 5 April s. å. utsett
Filip af Schwaben. I den emellan de bägge medtäflarna
upplågande striden låg O. under, och 1207 måste han
fly till England. Men sedan Otto af Wittelsbach 1208
mördat Filip, erkändes O. allmänt såsom konung och
kröntes af påfven Innocentius III d. 4 Okt. 1209 till
romersk kejsare. Men då han bröt sina till påfven
gifna löften (om investiturrätt m. m.) och ville
göra sina kejserliga rättigheter gällande, lyste
denne honom i bann (Nov. 1210) samt förklarade (1212)
den mördade Filips brorson Fredrik II för Tysklands
rätte konung. O. sökte med vapenmakt uppehålla
sin ställning, men drog det kortare strået. Hans
derigenom skadade anseende sjönk ännu mer, då han
1214 vid Bouvines blef slagen af den franske konungen,
som han angripit i förening med sin morbroder engelske
konungen Johan utan land. Efter Fredrik II:s kröning i
Aachen (1215), drog O. sig tillbaka till sina arfland
(Braunschweig). Död på Harzburg d. 19 Maj 1218. O. var
förmäld först (sedan 1212) med Beatrix, dotter af hans
forne medtäflare Filip af Schwaben, och sedermera
med Maria, hertig Henrik IV:s af Brabant dotter.
Otto I (O. Fredrik Ludvig), konung af Grekland,
föddes i Salzburg d. 1 Juni 1815. Hans fader,
dåv. kronprinsen af Bajern, sedermera (1825) konung
Ludvig I, omfattade med varmt deltagande grekernas
frihetskamp ända från dess början (1821). Sedan
befrielseverket i Grekland fullbordats (1829), men den
växande anarkien derstädes framkallat de europeiska
makternas beslut att sätta en vesterländsk prins
till den nyskapade grekiska statens öfverhufvud,
blef O. omsider, d. 7 Maj 1832, utsedd dertill
genom ett fördrag i London, hvarefter den grekiska
nationalförsamlingen d. 8 Aug. s. å. gaf sitt
bifall till valet. O. antog d. 5 Okt. titeln
»hellenernas konung» och ankom d. 30 Jan. 1833 till
Grekland, ledsagad af ett regentskapsråd, som skötte
styrelsen, tills han sjelf d. 1 Juni 1835 öfvertog
regeringen. Huru landets öden gestaltade sig under
det svaga, ehuru välmenande och rättrådiga, hägnet
af denne personligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
