Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palestina, äfven kalladt Heliga landet l. Förlofvade landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfattningen ligger P. ungefär mellan 31° och
33 1/2° n. br. samt mellan 34° 20’ och 36° 20’
ö. lgd från Greenw. och upptager en areal af
omkr. 29,000 qvkm. Namnets omfattning har varit
mycket olika på olika tider och är ännu icke med
bestämda gränser fixerad. Enligt dess ofvan gifna
hebreiska härledning betydde P. ursprungligen blott
filistéernas område, d. v. s. kuststräckan från Jafa
i n. till Gassa i s. (så hos Herodotos och Josephus),
men utsträcktes småningom öfver hela landet v. om
Jordan (så i allmänhet hos de klassiske författarna)
och slutligen äfven öfver Östjordanlandet i ofvan
angifna utsträckning. Så stort var dock aldrig det
egentliga israelitiska området. Öster om Jordan
gick detta icke längre söderut än till floden Arnôn
(nu Wâdi Môdjib), som utfaller midt på Döda hafvets
östra kust. Söder derom låg fiendelandet Moâb. I
n. var det stora Basan-området, n. om floden Jarmuk
(nu Sjerîat-el-Mandâr), som utfaller i Jordan straxt
s. om Genesaretsjön, icke i någon nämnvärd mån
bebodt af israeliter. Vester om Jordan var berget
Hermon (33° 20’ n. br.) den nordligaste punkten
af israelitiskt område, men vid kusten gick detta
icke högre upp i n. än till och med berget Karmel
(32° 50’), bortom hvilket det feniciska kustlandet
vidtog. – Geografiskt delar P. sig i tre tydligt
skilda områden: Jordandalen (Hebr. Kikkâr-hajjardên,
nu kallad El-ghôr, »insänkningen»), Östjordanlandet,
hvars mellersta och största del mellan Basân i n. och
Moâb i s. hette Gileâd, och Vestjordanlandet,
det gamla Kanaan, af hvilket norra delen ned till
berget Karmel hette Galiléen, mellersta och minsta
delen (mellan Karmel och floden Nahr-el-Audje,
straxt n. om Jafa) Samarien, och södra och största
delen ned till »Egypti bäck» (nu Wâdi-el-Arîsj)
Judéen. Dock betecknade dessa från makkabéernas tid
härrörande geografiska benämningar på P:s tre delar
icke några noggrant bestämda områden; särskildt var
gränsen i s. mot Edom (Idumaea) liksom P:s hela östra
gräns alltid fullkomligt obestämd. – Om Jordandalen
se Jordan. Östjordanlandet, en ännu skogrik och
fruktbar högslätt af 600 m. medelhöjd med enskilda
bergstoppar till nära 1,200 m., reser sig från
den djupa dalen i v. som en väldig, i några branta
afsatser delad mur, hvilken blott på två ställen
genombrytes af större floddalar, nämligen Jarmûk och
Jabbôk (nu Wâdi-Sérka). Äfven i ö. höjer sig platån,
ehuru i betydligt mindre grad, öfver den tämligen
högt belägna syriska öcknen. Vestjordanlandet,
som egentligen afses vid tal om P., genomskäres i
hela sin längd från n. till s. af en bred landrygg på
sådant sätt, att ungef. 3/4 af landets bredd falla
i v. och 1/4 ö. derom. Denna ås, som i allmänhet
är högst i Galiléen och lägst i Samarien. har en
medelhöjd af 450 m., men äfven enstaka toppar till
1,200 m. I öfre Galiléen (n. om udden Ras-en-nakûra)
gå åsens sluttningar i v. ända ned till hafvet,
lemnande en strandremsa af knappt 1 km. bredd, men
i nedre Galiléen vidgar sig låglandet vid kusten
till 5 à 10 km. bredd. I ö. och s. ö. sammanhänger
detta lågland med de stora, bördiga och historiskt
ryktbara slätterna
Sebulûn (nu Battôf) i n. och Megiddo-
l. Jezreelslätten (nu Merdj-ibn-Amîr) i s., hvilka
med en höjd af 60 till 120 m. utgöra den enda beqväma
vägen från kusten till Jordandalen. Söder om Karmel
utsträcker sig kustslätten, ständigt vidgande sig
mot s., ända ned till P:s södra gräns med vexlande
bredd af 12 till 20 km. Denna stora och bördiga slätt,
som genomskäres af några små kustfloder, har numera
icke något gemensamt namn, men på judarnas tid bar
den norra delen, mellan floderna Nahr-Sérka i n. och
Nahr-Rubîn (s. om Jafa) i s., det ryktbara namnet
Sarôn (»slätt»), medan den södra delen hette Sjefelâ
(»låglandet»). Mot ö. nedfaller landryggen i brantare
sluttningar mot Jordandalen med smärre vattendrag
(Nahr Djalûd och Wâdi el-Fâria i Samarien) och
smalare, tämligen fruktbara dalgångar inom Galiléen
och Samarien, medan deremot i Judéen åsen utbreder
sig åt ö. till ett vildt, kalt, vattenlöst bergland,
den fruktade »Juda öcken», som når ända fram till
Döda hafvets strand. Söder om det egentliga Judéen,
d. v. s. söder om den linie, som går från Medelhafvets
sydöstra hörn öfver Beêr-Saba till Döda hafvets
sydspets, öfvergå den palestinska landåsen och
Juda öcken i det likaledes bergiga och öckenlika
»sydlandet» (Nédjeb l. Darôma). – De förnämsta
bergen v. om Jordan äro Djebel Djerm (1,199 m.) i
öfre Galiléen jämte de historiskt bekanta Karmel,
Ebâl, Garissîm, Tabor och Oljoberget (jfr dessa
art.) samt ö. om Jordan Dj. Osja (»Hosea berg»)
s. om Wâdi-Sérka (1,100 m.) och Dj. Kafkafa (1,220
m.) n. ö. derom vid randen af syriska öcknen. Det
enda betydande vattensystemet är Jordan med sina
ofvan nämnda bifloder och de tre sjöarna Merôm,
Genesaret och Döda hafvet (se dessa ord). För öfrigt
eger P. både mellan landryggens vestra sluttningar
och ännu mer i Östjordanlandet flere goda källor,
och det är egentligen blott kuststräckan, som lider
af vattenbrist. Äfven varma källor finnas, såsom
El-hammâm, s. om staden Tiberias vid Genesaret,
och vid floden Sérka Ma’în ö. om Döda hafvet
samt dessutom en hel mängd från äldre tider
härrörande murade cisterner till regnvattnets
uppsamlande jämte lemningar af dyrbara romerska
vattenledningar. I klimatiskt hänseende delar P. sig
i fyra zoner: låglandet vid kusten, höglandet,
Jordandalen och östjordanska högslätten. Inom den
första zonen är årets medeltemperatur nära 20°
C. med vexling mellan 10° och 35°, regnmängden
betydligt mindre och skörden två veckor tidigare än
i höglandet. Apelsiner, citroner och meloner odlas i
stor skala; palmer finnas, men bära ingen frukt. I
höglandet är medeltemperaturen omkr. 17°, men med
större afstånd mellan maxima och minima, då snö och
frost, ehuru af kort varaktighet, förekomma hvarje
vinter. Här trifvas fikon, oliver och vinrankan
förträffligt. Jordandalen hör till jordens hetaste
trakter, med en medeltemperatur af 25° och maxima
af 45°. I det mindre kända Östjordanlandet är
medeltemperaturen något lägre och vexlingarna större
än i höglandet v. om floden. Den, som skrifver dessa
rader, observerade en Decembernatt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
