- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
807-808

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parma ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lönmördares dolk, öfvertog hans enka, Louise Marie
Bourbon, grefvens af Chambord syster, regeringen
för sin minderårige son, Robert. Denna begåfvade
qvinna sökte genom eftergifter och reformer blidka
befolkningen. Men när hon under kriget 1859 icke
efter folkets önskan anslöt sig till Sardinien emot
Österrike, utan förblef neutral, måste hon efter
Österrikarnas nederlag vid Magenta lemna landet
(d. 9 Juni). En provisorisk regering uppmanade Viktor
Emanuel att öfvertaga hertigdömets styrelse; och
sedan landet genom allmän folkomröstning uttalat
sig för en förening med Sardinien, följde P:s
införlifvande med det nya konungariket Italien
(d. 18 Mars 1860), i hvilket det bildar provinserna
Parma och Piacenza samt en del (Pontremoli) af
Massa-Carrara. – 2. Provins uti norra Italien, s. om
Po, landskapet Emilien, begränsas af Piacenza i v.,
Genova och Massa-Carrara i s. samt Reggio i ö. Areal
3,310 qvkm. 267,386 innev. (1881). Provinsen är i
s. ett bergland (Apenninerna), som i n. öfvergår
i Poslätten, och vattnas af Pos bifloder Ongina,
Taro, Parma och Enza. – 3. Hufvudstad i nämnda
provins, förr i hertigdömet P., ligger på slätten
vid floden Parma, vid jernvägen mellan Piacenza
och Modena samt den gamla Via Aemilia. 44,492
innev. (1881). Staden är omgifven af breda vallar,
hvilka användas som promenader och i s. omsluta
citadellet. Af stadens mer än 60 kyrkor är katedralen,
byggd i romansk-bysantinsk stil, den äldsta; dess
kupol innehåller Correggios berömda freskomålning
Marias himmelsfärd (nu mycket skadad af rök). Öster
om katedralen ligger kyrkan S. Giovanni Evangelista,
en vacker renaissancebyggnad af B. Zaccogni, med
fresker af Correggio. Kyrkan Madonna della Steccata,
P:s vackraste renaissancekyrka, byggd 1521–39 efter
Zaccognis ritningar, innehåller flere hertigars af
P. grafvar. Hertigliga palatset, vanligen kalladt La
Pilotta, en stor och oregelbunden grupp af byggnader,
hufvudsakligen härstammande från 16:de och 17:de årh.,
inrymmer konstakademien, ett värdefullt tafvelgalleri,
museum samt ett stort bibliotek (omkr. 200,000
bd). Den nyligen restaurerade Teatro Farnese (byggd
1618–28) hör äfven dit. Universitetet har tre
fakulteter (i juridik, medicin samt matematik och
naturvetenskaper) och omkr. 200 studenter. För öfrigt
har P. biskopligt seminarium, lyceum, gymnasium,
teknisk skola och landtbruksläroverk. Stadens industri
är inskränkt till tillverkning af väfnader af siden
och ylle, spetsar och strumpor, glas, majolika och
lergods samt papper. En betydande handel drifves
med spanmål, kreatur och mejeriprodukter. Den
efter staden uppkallade ostsorten (parmesanost)
tillverkas såväl i trakten af P. som i öfriga delar
af norra Italien. – P. är en urgammal stad, blef
183 f. Kr. en romersk koloni och fick under kejsar
Augustus namnet Colonia Julia Augusta. Grekerna i 6:te
årh. kallade den Chrysopolis (»den gyllene staden»),
och detta namn förvandlades i medeltidens krönikor
till Grisopolis. Under 11:te–13:de årh. styrdes
P. såsom republik af familjerna Rossi, Pallavicino,
Correggio och
Sanvitale. 1346 kom det till Milano och delade derefter
hufvudsakligen hertigdömet Milanos öden till 1512. Om
dess senare historia se hertigdömet P.

Parma, hertig af. Se Cambacérès.

Parmegianino [-medjaninå]. Se Mazzuoli 4.

Parmelia Fr., bot., lafslägte (jfr Lichenes), som
är typen för en egen grupp, Parmeliaceae, bland de
med lagerdelning försedda, bladformiga, gymnokarpa
lafvarna. Parmelia har platt utbredd, bladlik bål,
tätt fäst vid sitt underlag (träd, väggar eller
klippor och stenar). Apothecierna äro skålformiga,
sittande här och der å bålens yta. Flere arter äro
allmänna, t. ex. den gula vägglafven (P. parietina),
den gråa stenlafven (»stenmossan», P. saxatilis),
som användes till färgning, samt den i koncentriska,
buktiga band å släta klipphällar växande hvitaktiga
P. centrifuga. Många lafvar äro s. k. »färglafvar»,
emedan de innehålla rikligt med färgämnen, åt hvilka
genom olika betningsmedel kunna gifvas olika nyanser.
O. T. S.

Parmenides (Lat. Parmenides), grekisk filosof
från Elea i midten af 400-talet f. Kr., tillhörde
den eleatiska skolan (se Eleater) och var lärjunge
af dennas stiftare, Xenofanes, som hade uppträdt
mot den grekiska religionslärans polyteism och
framhållit gudomens enhet. P. gjorde deraf användning
på varat öfver hufvud samt gaf derigenom eleatismen
en mer allmänt filosofisk betydelse. »Varat är;
icke-varat är icke» framhöll han och kom derigenom
till det resultatet att ingenting mångfaldigt eller
rörligt, endast bestämningslös och oföränderlig
enhet finnes till. Men »nödgad af erfarenheten»,
som Aristoteles säger lärde han ock om naturen,
hvilken framställning dock torde böra anses som en
skildring af de dödliges meningar, ej af hvad han för
sin del ansåg sant. En historisk, trogen framställning
af de förra är den dock ej. P:s vigtigaste skrift
är lärodikten Peri fy’seos, hvaraf fragment finnas
i behåll. - En af Platons dialoger bär titeln
Parmenides. L. H. Å.

Parmenion (Lat. Parmenio), macedonsk fältherre och
statsman, utförde redan 356 f. Kr. segerrikt ett krig
mot illyrerna samt användes sedan af konung Filip II
i många vigtiga militära och politiska uppdrag. 337
sändes han tillika med Attalos och Amyntas
öfver till Asien för att bland dervarande greker
förbereda det tillämnade kriget mot Persien. Bland
de fältherrar, hvilka åtföljde Alexander till Asien,
intog P. genom ålder och rang utan fråga den främsta
platsen och förde befälet öfver det tungrustade
fotfolket (falangen). Hans son Filotas kommenderade
rytteriet. I slagen vid Granikos, Issos och Arbela
förde P. venstra flygeln, men beskylles för att
vid sistnämnda tillfälle icke hafva på ett fullt
nöjaktigt sätt utfört sitt värf. I förhållandet
mellan P. och Alexander synes hafva inträdt en viss
spänning, hvartill måhända bidragit, att P. vid
alla tillfällen yrkade på en försigtig krigföring
och äfven tillrådde antagandet af de fredsvilkor,
som gång efter annan erbjödos af konung Darius. Då
Alexander efter Mediens


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:24 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0410.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free