Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perspektivpump ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den nord-amerikanska unionens, med lagstiftningsmakten
uppdragen åt kongressen, som består af en senat
och en representantkammare och sammanträder
hvartannat år. Senatorerna väljas af jordinnehafvare
departementsvis, de deputerade genom allmänna val,
1 för hvarje 30,000-tal af befolkningen. Hvartannat
år nyvälj es 1/3 af kongressen. Ett permanent utskott
af 7 senatorer och 8 deputerade, hvilket väljes vid
slutet af hvarje session, öfvervakar styrelsen,
när kongressen ej är samlad. Presidenten väljes,
jämte 2 vice-presidenter, för 4 år och utöfvar
den verkställande makten genom ett kabinett af
5 ministrar. Presidenten utnämner prefekter i
departementen (departementos) och underprefekter i
provinserna (provincias); prefekterna utse guvernörer
i distrikten (distritos). Deputeradekammaren
kan anklaga presidenten för öfverträdelse af
konstitutionen; senaten är domare. Konstitutionen
stadgar absolut politisk frihet, men icke
religiös. Rättskipningen utöfvas af en högsta domstol
i Lima, af en öfverdomstol i hvarje departements
hufvudstad, af en domare i första instans i
provinserna och af fredsdomare i kommunerna. Landet
är indeladt i 19 departement. Hufvudstad är Lima. –
Statsinkomsterna härrörde före det olyckliga
kriget med Chile (1879–83) hufvudsakligen från
försäljningen af guano, som var regeringens monopol,
och till en mindre del af tullar. Direkta skatter
existerade ej. Öfver budgeten under de sista åren
saknas officiella uppgifter; men det är kändt, att
det finnes en stor årlig brist, enär inkomsterna af
guanoförsäljningen ej äro tillräckliga att betäcka
kostnaderna för de stora allmänna arbetena, särskildt
de dyrbara jernvägsanläggningarna, samt räntan
på den stora statsskulden. Den utländska skulden
uppgick 1886 med sedan 1875 upplupna obetalta räntor
till 252 mill. soles, den inländska konsoliderade
skulden till 27,8 mill. soles, hvarjämte oinlöst
pappersmynt var ute för närmare 90 mill. soles. –
Arméns styrka har för 1887–88 bestämts till 4,000
man, fördelad på 6 bataljoner infanteri, 2 regementen
kavalleri, 2 artilleribrigader å 3 batterier och 1
batteri mitraljöser. Dessutom finnes en polisstyrka
på 3,370 man. Flottan, som i början af 1870-talet
var den starkaste på Syd-Amerikas vestra kust,
dels förolyckades under kriget, dels togs af Chiles
nybyggda pansarbåtar, så att den nu består af endast
2 kryssare och ett par transportfartyg. – Republikens
vapen är en treklufven sköld; det högra af de båda
öfre fälten innehåller en lama i blått, det venstra
ett cinchonaträd i hvitt, det nedre ett ymnighetshorn
i rödt. Flaggan består af tre vertikala strimmor:
de båda yttersta röda, den inre hvit (på krigsflaggan
med vapnet).
Historia. De förste kände innevånarna i P. tillhörde
ursprungligen flere olika, i många stammar delade
indianfolk, som till sist uppgingo i inkas rike. Den
förnämsta folkstammen var de kejserliga inka, som
bebodde de två mellersta delarna af sierran från Cerro
Pascos bergsknut till Vilcanotas, ett afstånd af omkr.
600 km. Naturen är här storslagen. Hvarje zons alster
äro samlade i dalarna och på bergssluttningarna,
men de hinder naturen ställer mot landets uppodling
pröfva menniskans fintlighet till det yttersta och
skärpa hennes krafter till deras öfvervinnande. Jämte
inka bodde der fem andra stammar, som en gång talat
olika språk, hvilka nu, med undantag af några
i inkas gemensamma språk qvarlefvande ord, äro
förlorade. I sjön Titicacas bassäng fanns en annan
folkstam, af gammalt kallad colla, nu känd under
namnet aymara. Dess språk finnes qvar och liknar i
grammatiskt afseende inkas. Inom collas område, men
både i språk och utseende olik de andre innevånarna,
fanns en vild stam, uru, som bebodde vassbäddarna
och öarna i södra delen af sjön Titicaca. I trakten
n. om Cerro Pasco, som omfattar Maranhãos bassäng,
lefde många krigiska stammar, som talade ett språk,
hvilket inka kallade chinchaysuya. Den peruanska
kusten synes ursprungligen hafva varit bebodd af
en småväxt, plattnäst stam af fiskare, chango,
som utmärkte sig genom sitt milda och gästvänliga
sinnelag. Den kustbefolkning, som efterträdde denna,
var mer civiliserad. Den synes hafva bildat skilda
samhällen i de olika dalarna, hvart och ett under
en höfding. Dess bevattningsarbeten utvisa stor
omsorg och skicklighet, och hvarje användbar bit
af landet var upparbetad. Inka kallade detta folk
yunca. Det utdog snart och har lemnat rum för negrer
och kineser. Inkas politik gick ut på att tvinga
alla de underkufvade stammarna att antaga deras
språk. Detta, som af den äldste spanske grammatikern
kallades quichua, är derför ännu i allmänt bruk
i P:s bergstrakter. De vilde indianerna i bergen
norr ut tillhöra icke den peruanska folkfamiljen,
utan utgöra en del af den stora guarani-gruppen i
Amazonflodens bäcken.
Storartade ruiner af väldiga byggnader på flere
ställen i P. antyda, att der långt tillbaka i tiden
funnits mäktiga herskare, som kunde förfoga öfver
otaliga arbetare. Dessa arbeten äro ofulländade och
hänvisa derpå att den styrelse, som begynt dem, och
som måste hafva beherskat hela P., blifvit störtad. En
tid var landet sedermera splittradt mellan många
skilda stammar. Men småningom uppbyggde inka, det
mäktigaste och mest civiliserade folket, ett väldigt
rike, med Cuzco till utgångs- och medelpunkt. Detta
verk, som sannolikt upptog fem århundraden, var nyss
fulländadt, då spanjorerna i början af 1500-talet
upptäckte P. Vid denna tid sträckte sig inkas rike –
inka var namn på såväl fursten som folket – från
floden Ancasmayu n. om Quito till floden Maule i
södra Chile. Inka hade en statsreligion med ett
talrikt presterskap och ofta återkommande religiösa
fester. Skalderna bevarade i sina sånger historien och
traditionen. Vägar, vid hvilka posthus voro uppförda,
gingo öfver de vildaste bergskedjor och de ödsligaste
öcknar hundratals mil. Ett väl ordnadt jordbruk,
en god statsförvaltning och utarbetad statistik
utmärkte inkas styrelse. Byggnaderna visade en ovanlig
arbetsskicklighet. Äfven som metallarbetare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
