Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Piccinni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till ett antal af 1,300, men icke allt är lika
godt. Han blef nämligen alltmer maniererad, hvilket
icke hindrade, att samtiden beundrade honom för
natursanning och grundlig kunskap. Han utförde stick
efter franska och främmande konstnärer samt utgaf
äfven sådana af egen uppfinning. Till hans märkligaste
arbeten hör en samling af 78 blad, färdiga och samlade
1738, bekanta under titeln Impostures innocentes,
i hvilka han på ett förvillande sätt eftergjort äldre
konstnärers olika manér, i synnerhet Rembrandts. –
3. Pieter P., kopparstickare, som lefde sin första tid
i Amsterdam, åtföljde Peter den store till Ryssland
1697. Bland hans stick märkes såsom det förnämsta det,
som framställer Slaget vid Poltava.
Piccinni [pittji’nni], Nicola, italiensk
operakomponist, f. 1728 i Bari i konungariket Neapel,
kom vid fjorton års ålder till konservatoriet San
Onofrio i Neapel, hvarest den berömde Leo och senare
Durante blefvo hans lärare. 1754 debuterade han såsom
dramatisk komponist i Neapel med Le donne dispettose
och skref sedermera ett stort antal operor, dels
komiska, dels tragiska (man uppgifver deras antal
till öfver 100). 1756 gifte han sig med en sin elev,
sångerskan Vincenza Sibilla, som han dock ej vidare
tillät att beträda scenen. En nästan exempellös
framgång hade 1760 i Rom hans komiska opera Cecchina,
ovvero La buona figliuola, som sedan gjorde furore
på Europas flesta scener. Men 1773 läto de ombytlige
romarna sin favoritkomponist falla för den honom
underlägsne Anfossi, hvilket så grep den nervöse P.,
att han lemnade Rom under löfte att aldrig återvända
dit. På inbjudan af drottning Marie Antoinette
öfverflyttade han med hustru och barn 1776 till
Paris, der han fick ett årsanslag af 6,000 fr. och
fri bostad. Han erhöll nu i uppdrag att komponera
operan Roland (1778) till en af Marmontel bearbetad
text och hade med denna en afgjord framgång, trots
alla intriger. Under dessa år inföll nämligen den i
musikhistorien anmärkningsvärda striden mellan P. och
Glucks anhängare (»piccinnister» och »gluckister»; se
Gluck), i hvilken P. sjelf dock förhöll sig passiv,
såsom varande en godmodig man af en för intriger
främmande natur. Sina största triumfer i Paris vann
han såsom direktör för den italienska trupp, som
inkallats för att omvexlande med den franska spela
på stora operan derstädes. Der uppfördes hans mest
berömda italienska operor: utom ofvannämnda Cecchina
Le finte gemelle, La buona figliuola maritata och Il
vago disprezzato, i hvilka tvånget af ett främmande
språk icke förlamat hans fantasi. För att täfla
med Gluck komponerade P. enligt uppdrag Iphigénie
en Tauride, men blef senare färdig med detta sitt
verk, som blef ganska kallt emottaget (1781). Bland
hans öfriga franska operor må nämnas Atys, Didon
och Le faux Lord, den sistnämnda (»Den föregifne
lorden» 1798), liksom »Roland» (1781), gifven äfven i
Stockholm, der utaf P:s italienska operor uppförts La
schiava (»Den sköna slafvinnan» 1783), och Cecchina
(»Sophie eller Den dygdiga landtflickan» 1788). –
Efter Glucks afresa från Paris erhöll P. en ny rival i
Sacchini, men hyste lika litet ovilja eller afund
mot denne som mot den andre, hvarom bäst vittnar
hans vackra loftal vid Sacchinis begrafningsfest
1786. 1784 blef P. professor vid École royale de chant
et de déclamation (ur hvilken sedan konservatoriet
framgick), men förlorade denna anställning genom
revolutionen och återvände hastigt till Neapel,
der han först emottogs med utmärkelse, men snart
nog på grund af sina republikanska åsigter föll i
onåd vid hofvet. 1798 återkommen till Paris, såg
han all sin egendom försåld eller skingrad; till
och med hans partitur voro afyttrade. Han erhöll
5,000 fr. såsom ersättning för sina förluster
samt dessutom en pension, hvarjämte en sjette
inspektorsbefattning vid konservatoriet inrättades
för hans räkning. Derigenom blefvo hans senaste
lefnadsår tämligen bekymmerfria. Han afled i Passy
vid Paris 1800. – Utom operor skref P. äfven några
oratorier, psalmer och andra kyrkostycken. Han är
mest berömd för den utveckling och rikare omvexling,
som han förlänade finalerna i sina operor, men ock för
omgestaltningen af arian, som han ofta gaf rondoartad
form. I melodisk uppfinningsförmåga och karakteristisk
behandling af orkesterns resurser stod han på sin
tid bland de allra främste. – P:s andre son, Lodovico
(Louis) P. (f. 1766, d. i Passy 1827), var äfvenledes
operakomponist och hade 1796–1802 anställning som
förste sångmästare vid k. teatern i Stockholm, der
under de åren några af hans stycken äfven uppfördes.
Piccolo, Ital., musikt., liten. – Flauto p. l. blott
piccolo, »piccolaflöjt», liten flöjt, oktavflöjt
(se Flöjt). – Violino p., halfstor fiol.
Piccolomini, italiensk slägt från Rom, kom i 14:de
årh. till Siena. En medlem af slägten blef 1458 påfve
med namnet Pius II. Han lät sitt slägtnamn öfvergå
till sina systerbarn, af familj en Todeschini,
och denna ätt bildade flere linier, bland hvilka
märkes hertigarnas af Amalfi, som blef riksfurstlig i
Tyskland och der utslocknade 1757. – 1. Enea Silvio
Bartolomeo P., påfve. Se Pius II. – 2. Francesco
Todeschini-P., påfve, den föregåendes systerson. Se
Pius III. – 3. Ottavio P., »furst P.», hertig af
Amalfi, härförare, föddes i Florens d. 11 Nov. 1599
och härstammade i tredje led från Pius II:s syster
Caterina. Han började sin bana såsom spansk
pikenerare och var 1618 ryttmästare i den kavalleritrupp,
hvarmed Dampierre skyndade Österrike till hjelp
mot Böhmen. 1625 följde P. med 1,000 kyrassierer
Pappenheim till Italien och förvärfvade sig öfverstes
grad. 1627 var han chef för Wallenstein lifgarde samt
deltog under Wallensteins, Collaltos och Tillys befäl
i en mängd drabbningar. I slaget vid Lützen (1632)
stod han på venstra flygeln och utgjorde mål för det
svenska kavalleriets första anfall. Då de kejserlige
utrymt slagfältet, stannade P. ensam qvar der med sitt
kavalleri och angrep fienden sju gånger, hvarvid han
fick sex sår och förlorade fem hästar. Trots den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
