- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 12. Nådemedlen - Pontifikat /
1453-1454

(1888) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarexpeditioner. 1. Nordpolsexpeditioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kusten, 1,947 m. höjd), och något norr derom lyckades
Robert E. Peary och Chr. Maigaard 1886 att öfver
isen tillryggalägga omkr. 180 km. samt nå en höjd
af 2,250 m. 1888 vandrade norrmannen Fr. Nansen
med 5 i följe från östkusten på 46 dagar tvärs öfver
inlandsisen till Godthaab (d. 3 Okt.). – Grönlands
östkust, der i äldre tider så många expeditioner
förgäfves sökt den gamla Österbygden, utforskades
1820 under en färd i eskimoisk »qvinnobåt» af
W. A. Graah till 65° 15’ n. br. På samma sätt
färdades G. Holm 1884–85 till 65° 37’ n. br.,
der han öfvervintrade vid Angmagsalik, en koloni
af hedniska grönländare. Östkusten mellan 70° och
72° hade Scoresby undersökt 1822. Följande året
utförde Clavering och Sabine sina pendelförsök på
kuststräckan norr härom och kartlade densamma till 76°
n. br.; och 1869–70 öfvervintrade i dessa trakter den
andra tyska nordpolsexpeditionen, under K. Koldewey,
hvilken enligt Petermanns anvisning skulle söka
det »öppna polarhafvet» mellan Spetsbergen och
Grönland. Företaget misslyckades fullständigt i detta
afseende, men riktade geografien genom undersökning
af Grönlands östkust upp till 77° n. br. och genom
upptäckten af den djupt in i landet gående Frans
Josefs fjord samt är i öfrigt märklig genom den
äfventyrliga färd, som det krossade skeppet »Hansas»
besättning ofrivilligt fick göra på ett isflak ända
till Grönlands sydspets. Hydrografiska undersökningar
i Danmarkssundet mellan Island och Grönland hafva
utförts 1879 af danske kaptenen Mourier, men
endast Nordenskiöld (1883) har lyckats att med
fartyg uppnå Grönlands östkust s. om polcirkeln. –
Parrys resa till Spetsbergen och norr derom är redan
omnämnd. Forskningarna i dessa trakter fortsattes af
Keilhau (1827), Sven Lovén (1837), den stora franska
expeditionen med »La Recherche» (1838 och 1839); men
från och med året 1858 kan man räkna en ny aera ej
blott för kännedomen af Spetsbergen och omgifvande
haf, utan för polarforskningen i allmänhet. Det
var då, som Torell och Nordenskiöld utförde den
första svenska polarexpeditionen. Föregående
expeditioner hade visserligen hemfört i flere
afseenden vigtiga vetenskapliga resultat, dock
företrädesvis på det rent geografiska området. De
svenska expeditionerna åter satte i främsta rummet
såsom sitt mål att utföra en allsidig och systematisk
naturvetenskaplig undersökning af arktiska nejder,
hvaremot framträngandet till en hög nordlig breddgrad
sattes först i andra rummet. Denna plan har blifvit
fullföljd af ett stort antal svenska och finska
vetenskapsmän under nya Spetsbergsexpeditioner,
1861 under befäl af Torell samt 1864, 1868 och
1872–73 under befäl af Nordenskiöld. 1868 nådde
man den nordligaste breddgrad (81° 39’), som med
fartyg blifvit hunnen på östra half klotet, och
1872–73 öfvervintrade man närmare mot polen (79°
53’) än någon annan i gamla verldens polartrakter. –
Ytterligare bidrag till Spetsbergens topografi och
naturkännedom hafva lemnats af den första tyska
polarexpeditionen (1868), v. Heuglin och Zeil (1870),
den norska nordhafsexpeditionen (1877 och 1878),
A. G. Nathorst och G. De Geer (1882) samt af den
svenska polarstationen vid Kap Thordsen (1882–83)
och åtskilliga norska fångstskeppare, hvilka man
bl. a. har att tacka för upptäckten af en del öar
n. ö. om Spetsbergsarkipelagen. Dessa skeppares
otaliga resor hafva vidare lemnat upplysningar om
isförhållandena i hafvet mellan Spetsbergen och
Novaja Zemlja, hvilket dessutom gjorts till föremål
för undersökningar af ej mindre än fyra holländska
sjöexpeditioner (1878–81). – Kartläggningen af
den sistnämnda ön utfördes under F. P. von Lütkes
fyra expeditioner (1821–24) och Pachtussovs tvänne
resor (1832–35), hvarjämte K. E. von Baer 1837 der
utförde naturhistoriska undersökningar, men genom
sitt yttrande om Karahafvet såsom polarbäckenets
»iskällare» länge afskräckte från alla forskningar
i dessa trakter. En helt annan erfarenhet vanns
emellertid, sedan 1868 norska skeppare börjat bedrifva
fångst vid Novaja Zemlja. Redan 1870 lyckades det
E. H. Johannesen att kringsegla hela dubbelön,
och Karahafvet befanns vid flere tillfällen helt
och hållet isfritt. Tankarna på nordostpassagens
utförbarhet började derför å nyo uppdyka, men den
österrikisk-ungerska expeditionen under Weyprecht
och Payer, som 1872 först utgick för att söka den,
misslyckades deri fullkomligt. Ångaren »Tegetthoff»
inneslöts af is nära Novaja Zemljas nordspets och
drefs norr ut, tills man d. 31 Okt. 1873 stannade vid
en dittills okänd kust, som erhöll namnet Frans Josefs
land och på våren 1874 under slädfärder undersöktes
upp till 82° 5’ n. br. I öppna båtar skedde samma år
återfärden till Novaja Zemlja. En lysande framgång
var deremot förbehållen de svenska expeditionerna
till dessa trakter under Nordenskiöld. Såväl 1875 som
1876 nådde han öfver Karahafvet Jenisejs mynning och
föranleddes genom den derunder vunna erfarenheten till
tron på nordostpassagens utförbarhet. En detaljerad
plan till en expedition i det asiatiska Ishafvet
inlemnades i Juli 1877 till konung Oskar II, hvilken
jämte den bekante mecenaten Oskar Dickson i Göteborg
och den ryske köpmannen Alexander Sibiriakov lofvat
bestrida kostnaderna för företaget. För expeditionen
inköptes själfångstångaren »Vega», hvilken vid
örlogsvarfvet i Karlskrona utrustades på svenska
statens bekostnad. Befäl och manskap utgjordes af
frivilliga från svenska flottan, hvilkas aflöning
äfven till större delen bestreds af offentliga
medel. Till chef å »Vega» utsågs löjtnant Louis
Palander;
såsom sekond tjenstgjorde löjtnant
E. C. Brusewitz. Den vetenskapliga staben bestod
af docenten F. R. Kjellman, botanist, fil. d:r
A. Stuxberg, zoolog, med. kand. E. Almqvist, läkare,
italienske löjtnanten G. Bove, hydrograf, danske
löjtnanten A. Hovgaard, meteorolog och magnetiker,
samt finske löjtnanten O. Nordqvist, biträdande zoolog
och tolk. Den 22 Juni 1878 lemnade »Vega» Karlskrona
och ankom, efter korta besök i Köpenhamn och Göteborg,
d. 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:31 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfal/0733.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free