Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Porse var namnet på en gammal halländsk slägt - Porsena (Porsenna), Lars (Lar) - Porsgrund, norsk stad i Bratsbergs amt - Porslin utgör den tredje hufvudgruppen af de keramiska tillverkningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Porse var namnet på en gammal halländsk slägt, som i
vapnet förde 3 sjöblad, ställda 2 och 1. Dess mest
ryktbara medlemmar voro konungamördaren Nils Porse
och hertig Knut Porse (se denne). Slägten Ribbing
är troligen en sidogren af denna slägt. K. H. K.
Porsena (Porsenna), Lars (Lar), konung i Clusium
i Etrurien, berättas hafva år 508 f. Kr. anfallit
romarna för att återinsätta den af dem fördrifne
konung Tarquinius, men, intagen af beundran för
deras hjeltemod (se Cloelia, Horatius 3 och Mucius
1), afstått från sin föresats och medgifvit dem
fred på förmånliga vilkor. Berättelsen om P. är
så starkt uppblandad med saga och dikt, att man
har svårt att utleta hvad som i densamma må anses
historiskt. Dock antages numera, att P:s krigståg
mot Rom stått i samband med etruskernas försök att
bemäktiga sig väldet i de närgränsande trakterna,
ett försök, som underlättades genom Roms svaghet
efter Tarquinius’ fall. Att romarna måst köpa fred med
landafträdelse och annan förödmjukelse, kan betraktas
såsom säkert. Det synes hafva varit det nederlag,
som etruskerna sedermera ledo i Latium till följd
af den kumanske envåldskonungens ingripande, hvilket
gaf romarna tillfälle att afskudda sig beroendet af
den etruskiske konungen. R. Tdh.
Porsgrund, norsk stad i Bratsbergs amt på
ömse sidor om Skienselfvens utlopp i den lilla
Frierflorden. 3,614 innev. (1885). Trävaruhandel och
skeppsfart. Stadens flotta utgjordes år 1885 af 10
ångare om 2,670 tons och 80 segelfartyg om 33,256
tons. Mekanisk verkstad; tillverkning af porslin
och slipstenar. Y. N.
Porslin (T. porzellan, Fr. porcelaine, af
Ital. porcellana, som urspr. är namnet på den
s. k. »porslinssnäckan», af hvars hårda, glänsande
skal man fordom trodde, att det orientaliska
porslinet, det enda man då kände, var beredt)
utgör den tredje hufvudgruppen af de keramiska
tillverkningarna (se Keramik) och utmärker sig genom
det halfgenomskinliga, hårdbrända, i brottet nästan
forglasade godset. Dess hufvudsakliga beståndsdel är
kaolin (se d. o.). Vanligen är det öfverdraget med en
glasyr af i hufvudsak samma beståndsdelar som sjelfva
godset; dock förekommer äfven oglaseradt porslin,
särskildt såsom material för byster, statyetter och
liknande föremål. Detta kallas biscuit. En närstående
keramisk produkt är parian (se d. o.). En afart af
det egentliga, äkta porslinet är det lättsmälta,
naturliga porslinet, i hvilket jämte kaolin ingår
ben. Glasyren är här bly- och boraxhaltig. Till
porslinet räknas slutligen såsom en tredje klass
det lättsmälta, konstgjorda porslinet, vanligen
kalladt sèvresporslin, en tillverkning, som i
sjelfva verket är närmare beslägtad med glaset,
då den för porslinet egendomliga beståndsdelen
kaolin helt och hållet saknas, men som för öfrigt
med afseende på genomskinlighet och dekoration
har porslinets karakter. Båda dessa senare arter
pläga med ett gemensamt namn kallas fritt-porslin
(af Ital. fritta, T. fritte, en upphettad, degig,
men ej smält massa). I Sverige använder man, ehuru
oriktigt, ofta i dagligt tal
benämningen porslin om allt glaseradt lergods med
ljus bottenfärg, således äfven om den ogenomskinliga
porösa fajansen.
Tillverkningen af porslin var sedan långliga tider
tillbaka känd och öfvad i det aflägsna Österlandet,
i Kina och Japan (det engelska namnet på porslin är
också china). I Europa blefvo dessa tillverkningar,
som dittills endast i enstaka exemplar funnit
vägen till de rikes och förnämes skattkamrar,
allmännare kända först sedan holländarna, ungefär
i början af 1600-talet, öfvertagit den österländska
handeln. Det kinesiska och japanska porslinets goda
egenskaper, dess hårdhet och klang samt dess glänsande
färgprakt väckte allmän beundran. Genom de ostindiska
handelskompanier, som under 1600- och 1700-talet
upprättades i flere land, bl. a. äfven Sverige, ökades
införseln af s. k. ostindiskt (d. v. s. kinesiskt
eller japanskt) porslin, i en otrolig grad. Endast för
Sverige kunna de under ett årtionde införda pjeserna
räknas i milliontal. Det blef här t. o. m. rätt
vanligt, att man det ena året beställde sin
bordsservis med vapen, monogram och öfrig ornering
efter medsänd ritning och sedan fick hem den året
derpå med nästa fartyg. Detta förklarar huru en sådan
mängd af porslinspjeser med helt och hållet europeisk
ornering, men af österländsk tillverkning hos oss ännu
öfverallt anträffas. Exempelvis kunna nämnas bålar
med efterbildning af svenska bankosedlar o. dyl. –
Å andra sidan manade alstren af denna industri till
efterbildning i Europa, der dock den väsentligaste
förutsättningen för porslinstillverkning, kaolinleran,
ännu var okänd. Så uppstod på 1600-talet, med Delft
till hufvudort, den holländska fajans-industrien,
hvilken rörde sig med kinesisk-japanska former och
liknande ornering, och som i sin ordning mäktigt
inverkade på fajanstillverkningen i hela det öfriga
Europa (se Fajans). Så uppstod vidare vid slutet af
1600-talet det ofvannämnda franska fritt-porslinet,
Sèvres-fabrikens sedermera så berömda »porcellaine
à pâte-tendre», i hvilket ingingo soda, gips,
kalk, sand, gummiartade beståndsdelar o. s. v., men
ännu ej kaolin. Genom sin konstnärliga dekoration,
godsets mjuka, gräddlika glans, väl äfven genom sin
sällsynthet hafva »vieux sèvres»-tillverkningarna från
århundradets midt vunnit ett stort anseende. Liknande
fabrikat tillverkades äfven på åtskilliga andra
orter i Frankrike, och äfven i Sverige anställde
man vid den gamla Mariebergs-fabriken försök i samma
riktning. – Slutligen upptäcktes kaolinleran äfven i
Europa. Detta skedde genom Johann Friedrich Böttger
(se denne), apotekare, alkemist och guldmakare,
i tjenst hos August den starke af Sachsen. Det
första äkta naturliga porslinet tillverkades
af honom 1709, och Meissen blef Europas första,
egentliga porslinsfabriksort. Tillverkningssättet
hölls i början hemligt, men snart spred sig kännedomen
derom till andra håll. Kaolin upptäcktes flerestädes,
och det blef under 1700-talet ett mode att för nästan
hvarje hof anlägga en privilegierad porslinsfabrik. Så
uppstodo fabrikerna i Wien, Berlin, Fürstenberg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
