Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pretor betydde hos de gamle romarna ursprungligen förman eller anförare - Pretoria, hufvudstad i Syd-afrikanska republiken (Transvaal) - Pretorianer. De romerske fältherrarna plägade, åtminstone från den yngre Scipios tid, ofta hafva till ett slags lifvakt och ordonnanskår en utom legionerna ställd prætoria cohors, till hvilken hörde både fotfolk och rytteri - Preuss, Johann David Erdmann - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prefekt 1), då desse voro borta från staden, och
kunde äfven få kommando i fält. Ämbetet skulle
tillhöra patricierna, men efter år 337 f. Kr. var
det öppet äfven för plebejer. Omkr. slutet af det
första puniska kriget, sannolikt år 243 (eller 241),
tillsattes två pretorer; den ene af dem, hvilkens
ställning var förnämligare, skållades stadspretorn
(praetor urbanus) och hade att utöfva rättskipningen
i civilmål mellan medborgare, hvaremot den andre,
främlingspretorn (praetor peregrinus), dömde i mål,
der en främling var part. Lottkastning bestämde i
regeln hvilken af de två skulle hafva det ena eller
andra uppdraget. Främlingspretorn användes äfven
för verksamhet utom staden, vid hvilka tillfällen
stadspretorn öfvertog hans vanliga bestyr. Under
tiden mellan det första och det andra puniska
kriget – årtalet uppgifves än till 237, än omkr. 10
år senare, hvilket synes sannolikare – ökades
pretorernas antal till 4, af hvilka 2 skulle
vara ståthållare i de två nybildade provinserna,
Sicilien och Sardinien jämte Corsica, och år 197
f. Kr. tillkommo ytterligare 2, afsedda att utöfva
ståthållareskapet i de båda spanska provinserna. År
149 f. Kr., då de ständiga brottmålsdomstolarna
(quaestiones perpetuae) inrättades, fingo alla sex
pretorerna sin verksamhet i Rom, två såsom rättskipare
i civilmål, liksom förut, och de fyra öfrige såsom
ordförande hvar i sin domstol. Sulla ökade antalet
både af domstolar och af pretorer; de senare blefvo
8, och för vissa domstolar förordnades en särskild
ordförande (judex). Under Caesar vexlade antalet
pretorer emellan 10 och 16, under Augustus emellan
10 och 12. Sedermera synes 16 hafva varit det normala
antalet, det högsta 18. Med rättskipningen i särskilda
brottmål fingo pretorerna naturligtvis allt mindre
att skaffa, i samma mån stadsprefekten, senaten och
ytterst kejsaren utöfvade domsrätt. Deremot var åt dem
efter år 22 f. Kr. uppdraget att ordna de offentliga
festspelen, af hvilka förut särskildt de apollinariska
föranstaltats genom stadspretorn. Dessutom sattes
under kejsaretiden vissa pretorer att förvalta
skattkammaren (praetores aerarti). Om pretorernas
bidrag till lagstiftningen se Edikt. Sedan
det blifvit bestämdt, att pretorerna under sitt
ämbetsår skulle qvarstanna i Rom, skickades de
efter detsamma till provinserna såsom ståthållare
(propraetores). Under kejsaretiden förvaltades de
kejserliga provinserna af en legatus caesaris pro
praetore (d. v. s. med rang af pretor), i det att
kejsaren sjelf skulle gälla såsom den egentlige
ståthållaren (pro consule). – Den lagbestämda
åldern för att blifva pretor var 40 år. Valen
skedde i centuriatkomitierna. Efter Tiberius’ tid
utnämnde senaten pretorer. Såsom tecken af sin
ämbetsvärdighet hade en pretor den purpurbrämade
togan och den kuruliska stolen samt i Rom 2, i
provinserna 6 liktorer med fasces. För öfrigt finner
man titeln pretor använd i flere italiska samhällen
för att beteckna den högste öfverhetspersonen.
R. Tdh.
Pretoria, hufvudstad i Syd-afrikanska republiken
(Transvaal), ligger på södra sluttningen af
Magalies-berge samt hade 1881 en folkmängd
af 1,550 hvita och 1,350 svarta, oberäknadt en
militärstyrka af 842 man reguliera trupper och
700 frivilliga, af hvilka emellertid större delen
tillhörde P:s innevånare.
Pretorianer (Lat. praetoriani). De romerske fältherrarna
plägade, åtminstone från den yngre Scipios tid, ofta
hafva till ett slags lifvakt och ordonnanskår en utom
legionerna ställd praetoria cohors, till hvilken hörde
både fotfolk och rytteri. Stående sådana kårer synas
hafva börjat upprättas af Antonius och Octavianus. Den
senare gaf inrättningen stadga, i det han bildade
nio pretoriska kohorter, hvar och en om 1,000 man,
utom en rytteriafdelning (turma, 30 man). Under
Tiberius förlades alla dessa kohorter, hvilka längre
fram synas hafva varit tio, i ett befäst läger med
kaserner invid Rom, och en kohort bestridde dagliga
vakten vid det kejserliga palatset. Pretoriangardet
hade högre sold och kortare tjenstetid än öfriga
trupper. Det rekryterades först uteslutande från
Italien, sedan äfven från provinserna. Stundom
räknades dit äfven gendarmerikåren, 3, sedan 4
stadskohorter. Pretorianernas gynnade ställning och
tjenstgöringen i eller vid hufvudstaden gjorde dem
till en makt i staten, hvarför också befälhafvaren,
praefectus praetorio (se Prefekt 1), blef en
af de mest betydande män i samhället. Kejsarna
sökte ofta, särskildt genom frikostiga gåfvor,
vinna dem för sig, och deraf blef följden att de
tillställde upprepade militärrevolutioner samt
till- och afsatte kejsare. Deras fräckhet nådde sin
höjdpunkt, då de enligt uppgift 193 e. Kr. utbjödo
kejsaretronen, på auktion (se Didius Julianus).
Septimius Severus lät sedan för att qväsa deras
öfvermod upplösa dem och bilda ett nytt garde af
andra soldater. Konstantin den store afskaffade
slutligen helt och hållet pretoriangardet i
Rom. – Ordet pretorianer har i senare tider
stundom brukats för att beteckna soldater eller
trupper med särskild maktställning, af hvilka
ärelystna män och herskare vetat begagna sig.
R. Tdh.
Preuss [pröjs], Johann David Erdmann, tysk
historieskrifvare, f. i Landsberg a. d. Warthe 1785,
var 1816–60 lärare i tyska språket, historia och
geografi vid Friedrich-Wilhelms-institutet i Berlin
och sedan 1841 derjämte preussisk historiograf samt
afled 1868. Han skildrade i synnerhet Fredrik den
stores historia, bl. a. i Friedrich der grosse. Eine
lebensgeschichte (4 dlr text och 5 dlr urkunder,
1832–34), samt utgaf Fredriks »Oeuvres» (30 dlr,
1846–57).
Preussen [prö’jsen], konungarike i norra. Europa,
största staten i Tyska riket, upptager nästan hela
norra Tyskland mellan 49° 7’ och 55° 54’ n. br. samt
5° 52’ och 22° 53,5 ö. lgd fr. Greenw. Det
bildar en tämligen sammanhängande landmassa,
som dock omsluter ett antal mindre stater (de
båda storhertigdömena Mecklenburg, de fria städerna
Lybeck, Hamburg och Bremen, storhertigdömet Oldenburg,
hertigdömena Braunschweig och Anhalt, furstendömena
Schwarzburg-Sondershausen, Lippe, Schaumburg-Lippe
och Waldeck, Oberhessen – en del af storhertigdömet
Hessen – samt delar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
