Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Preussen, konungarike i norra Europa, största staten i Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro försvinnande få i Schleswig-Holstein,
Pommern och Brandenburg. Judarna äro talrikast
i Berlin (4,8 proc.), Posen (3,3 proc., i staden
Posen 10,7 proc.) och Hessen-Nassau (2,6 proc.,
i Frankfurt 9,3 proc.). Fri religionsövning
är medgifven alla bekännelser, och åtnjutandet
af medborgerliga rättigheter är oberoende af
religionen. Den evangeliska eller protestantiska
statskyrkan i P. består af en union af lutheraner
och kalvinister, åstadkommen genom påtryckning af
konung Fredrik Vilhelm III 1817 (se Evangeliska
unionen 2) och hvilande på den förutsättningen att
skiljaktigheterna i de båda bekännelsernas läror
icke lägga något hinder i vägen för fullständig
gemenskap i gudstjenst och sakrament eller i
utöfvandet af församlingsrättigheterna. Kyrkan får
sjelf bestämma sin förvaltning och sjelf stifta
sina lagar, för så vidt de inskränka sig till rent
kyrkliga frågor. De, som af samvetsskäl kände sig
ur stånd att ingå i unionen, blefvo separatister
eller gammal-lutheraner (se d. o.). Men den stora
massan af protestanter (85 proc.) tillhör den unerade
kyrkan, hvars högsta myndighet är det 1850 inrättade
»oberkirchenrath» i Berlin, ett kollegium, som lyder
direkt under konungen såsom »summus episcopus». I
hvarje provins finnes ett likaledes kollegialt
organiseradt konsistorium, hvars ordförande
kallas generalsuperintendent. Under konsistorierna
subordinerar de olika församlingarnas presterskap,
men bland detta utnämnas några personer att såsom
superintendenter (i Schleswig-Holstein »pröpste»)
hafva den närmaste uppsigten öfver presterna inom ett
mindre område (»kirchenkreis»). Församlingspresterna
tillsättas af konsistorierna, hvarvid dock
församlingen eger en inskränkt valrätt. – I de
nyförvärfvade provinserna är unionen ej införd, ehuru
församlingarna äro ordnade på ungefär samma sätt som
i de gamla. Högsta tillsynen öfver deras kyrkliga
förhållanden utöfvas af samma institutioner som före
1866: i Hannover det lutherska »landeskonsistorium»
och det reformerta konsistorium (i Aurich), i
Frankfurt a. M. det lutherska och det reformerta
konsistorium, i Nassau det evangel. konsistorium (i
Wiesbaden), i regeringsområdet Kassel det förenade
evangel. konsistorium (i Kassel), i Schleswig-Holstein
det evangel. lutherska konsistorium, hvilka lyda
direkt under kultusministern. För den kyrkliga
sjelfstyrelsen finnes i de nio gamla provinserna i
församlingen ett kyrkoråd (»gemeindekirchenrath»,
i Westfalen och Rhenprovinsen »presbyterie»),
som består af kyrkoherden (»pfarrer») såsom
ordförande samt 4–12 af församlingen valda
medlemmar. I större församlingar finnas valda
kyrkofullmäktige (»gemeindevertretung»); i mindre
fattas besluten på kyrkostämma. Alla församlingar i
en »kirchenkreis» representeras af kretssynoden, som
hålles en gång om året och består af superintendenten
såsom ordförande, alla kyrkoherdarna samt dubbelt så
många af församlingarna valda ombud. Provinssynoden
består af ombud för kretssynoderna och några af
konungen utnämnda medlemmar samt ett ombud för
provinsuniversitetets evangel.-teologiska
fakultet. Slutligen finnes en för alla de nio
provinserna gemensam generalsynod, som på konungens
kallelse samlas hvart sjette år och består af
generalsuperintendenterna och 6 af universitetens
evangel.-teologiska fakulteter valda ombud samt
30 af konungen utnämnda medlemmar. De af general-
och provinssynoderna antagna kyrkolagar skola
godkännas af konungen. – I de nya provinserna finnes
en liknande synodalförfattning, för hvardera af de
båda protestantiska kyrkorna. – Den katolska kyrkans
organisation i P., grundad på en bulla af 1821, är
densamma, som gäller för hela den katolska delen af
kristenheten. I spetsen for dess styrelse står påfven
jämte den påfliga kurian. Under honom handhafves
kyrkoförvaltningen af de båda ärkebiskoparna i Köln
och Gnesen-Posen. Dem underordnade äro de öfrige
biskoparna, så vida de icke blifvit af påfven
undantagna (eximerade) från den ärkebiskopliga
uppsigten och lyda direkt under påfven, hvilket är
fallet med furstbiskopen af Breslau samt biskoparna
af Ermland, Hildesheim och Osnabrück. De öfrige
biskoparna äro de i Kulm, Münster, Paderborn,
Trier, Fulda och Limburg, de båda sistnämnde
suffraganbiskopar under ärkebiskopen af Freiburg
i Baden. Biskoparna väljas af domkapitlen, men
konungen kan utesluta misshagliga kandidater,
och de skola aflägga trohetsed till honom. Om
regeringens strid, den s. k. kulturkampen, mot den
katolska kyrkans anspråk samt om de s. k. majlagarna
se nedan (Historia). Alla rom. katolska andliga
ordnar i P. äro undertryckta med undantag af dem,
som till en del eller helt och hållet egna sig
åt sjukvård. – Åt dissenters, såsom baptister,
mennoniter (13,072 pers. 1880), mähriska bröder,
meddelar staten rätt att bilda församlingar,
hvarigenom dem tillförsäkras skydd. – Judarna
tillhöra hufvudsakligen stadsbefolkningen. De
bilda i allmänhet fria synagogförsamlingar, men i
Hannover finnes ett israelitiskt konsistorium och i
Kassel ett »landesrabbinat».
Undervisningsväsende.
Folkbildningen är allmän. Af skolpligtiga barn
(6–14 år) förmår endast ett försvinnande fåtal
undandraga sig undervisning, hvarför numera i
medeltal endast 2 proc. (i många trakter ej ens 0,2
proc.) af de årligen i hären inställde rekryterna
sakna all skolbildning. Ogynsammast är förhållandet
i de östra provinserna. Folk- och elementarskolor
äro med få undantag offentliga anstalter och stå
närmast under skolföreståndare eller skoldeputationer
och i andra hand under kretsskolinspektörer, men
den högre ledningen af folkskoleväsendet i hvarje
regeringsområde handhafves af dettas styrelse. Antalet
offentliga folkskolor 1882 var 33,040, i hvilka
4,339,729 barn undervisades af 59,917 lärare och
lärarinnor. I privatskolor erhöllo omkr. 120,000
barn undervisning. Fortsättnings-, afton- och
söndagsskolor, som dels äro obligatoriska, dels
frivilliga och i fall af behof åtnjuta statsunderstöd,
finnas i alla delar af landet. Hela kostnaden
för de offentliga folkskolorna uppgick 1878 till
101 mill. mark, deraf 66,27 proc. härrörde från
kommunerna, 12,85 proc. från de i folkskolorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
