Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ptolemais ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lemnat bidrag till denna förenings ekonomiska
utveckling. Publicistklubbens egen kassatillgång var
vid 1889 års början något öfver 8,000 kr.
Publicistmöten, sammanträden mellan svenska
tidningsmän och skriftställare från rikets
olika delar, hafva sedan slutet af 1860-talet
med få års mellanrum återkommit och pläga vara
förlagda till sommartiden samt upptaga tre, fyra
dagar, delade mellan förhandlingar, samqväm och
Utflygter. Det första mötet hölls i Stockholm 1868
under L. J. Hiertas ordförandeskap, det andra
i Göteborg 1869, det tredje i Stockholm 1871,
det fjerde i Örebro 1874, det femte i Linköping
1876, det sjette i Jönköping 1878, det sjunde i
Kristianstad 1881, det åttonde i Stockholm 1884,
det nionde i Stockholm 1886. Ordförande vid
2:dra–9:de mötena voro L. J. Hierta, A. Sohlman,
A. Gumaelius, K. F. Ridderstad, S. A. Hedlund,
C. Chr. P. Herslow (jämte A. Gumaelius), H.
Wieselgren, S. A. Hedin. Förhandlingarna hafva berört
frågor om tryckfrihetslagen och dess tillämpning,
pressens ekonomiska angelägenheter, tidningarnas
redaktioner, deras förhållande inbördes och till
myndigheterna o. s. v. Största resultaten hafva dervid
vunnits i fråga om de ekonomiska angelägenheterna och
tidningarnas förhållande till myndigheterna. Dock
torde publicistmötenas egentliga betydelse ligga i
det personliga umgänge mellan pressens män, hvilket
de främjat. Deltagarnas antal har vexlat mellan ett
knappt trettiotal (i Kristianstad) och ett par hundra
(i Stockholm). Äfven tidningsmän från brödralanden
hafva såsom gäster deltagit i mötena. Protokoll
äro utgifna fr. o. m. Örebromötet, vid hvilket i
öfrigt en sammanfattande redogörelse gafs för de
tre föregående. Nästa möte är bestämdt att hållas i
Göteborg 1889.
Publik (Lat. publicus, offentlig, allmän, af populus,
folket). 1. Offentlig, allmän, som är tillgänglig för
allmänheten. – 2. Den stora allmänheten; läsarekrets;
åskådare-, åhörarekrets vid en offentlig föreställning
(publikum).
Publikan (Lat. publicanus) kallades hos forntidens
romare en förpaktare af statens inkomster eller
en entreprenör af offentliga arbeten. Romarna hade
nämligen för sed att till den högstbjudande öfverlåta
uppbörden af statsinkomsterna, äfvensom utförandet af
arbeten för statens räkning. Till följd deraf egnade
sig många inom samhället åt entreprenörsverksamhet,
och stora bolag af publicani bildades. Det var
i synnerhet riddareståndets medlemmar, som drefvo
dylika affärer. För provinserna blefvo publikanerna
ett plågoris. De utsögo nämligen innevånarna så
mycket hänsynslösare, som ståthållarna af fruktan
för de mäktiga bolagens inflytande i Rom, särskildt
vid valen, icke blott sågo genom fingrarna med
deras rofferier, utan ock, långt ifrån att skydda
provinsbefolkningens intressen, gåfvo sitt stöd åt
de romerske affärsmännen. Publikanerna blefvo derför
allmänt hatade, och sjelfva namnet blef en beteckning
för sådana, som visade en orättfärdig vinningslystnad,
så att Livius kunde med fog yttra (45: 17), att der
en publikan finnes, der är den offentliga rätten
maktlös och bundsförvandternas
frihet tillintetgjord. – Med de i Nya test. omtalade
publikanerna menas sannolikt antingen underordnade
tjenstemän åt bolagen eller (stundom infödda)
förpaktare af inkomster, som icke inflöto till
romerska staten, utan till något samhälle eller någon
kommun i en provins. R. Tdh.
Publikation (af Lat. publicare,
offentliggöra). 1. Offentliggörande, utgifvande
af en skrift; den utgifna skriften. – 2. Bringande
till allmän kännedom af lagar, förordningar, stadgar
eller andra af K. M:t eller underordnadt ämbetsverk
gifna föreskrifter eller meddelanden, hvilka skola
tjena till allmän efterrättelse, eller hvilkas
offentliggörande är af vigt för allmänheten. Denna
publikation sker dels genom uppläsande i kyrkorna,
dels genom »Svensk författningssamling»,
hvilken sprides till ämbetsverk, domare och till
rikets församlingar, för att i kyrkorna hållas
församlingsboarna tillhanda. Lagars och allmänna
föreskrifters publikation sker i K. M:ts namn (jfr
R. O. § 81) eller till följd af K. M:ts befallning
genom hofrätter, kollegier eller andra publika
verk. Publikationen har betydelse dels såsom vilkor
för medborgares skyldighet att ställa sig lagar och
föreskrifter till efterrättelse, dels i och för den
tid, från hvilken denna lydnadspligt skall inträda. I
detta afseende är genom k. cirk. till K. Mt:s
befallningshafvande af d. 2 April 1833 stadgadt,
att de författningar, i hvilka icke någon viss tid
blifvit utsatt, från hvilken de komma att gälla, skola
från den dag, då deras uppläsning blifvit börjad i
socknens kyrka, lända till efterrättelse inom samma
socken. Sättet för lagars publikation är i andra land
bestämdt i lagstiftningsväg, medan det i Sverige är
en fråga, som konungen allena afgör, derest icke i
den kungjorda lagen något derom särskildt är stadgadt
(se Kungörelse). H. L. R.
Publikum. Se Publik.
Publilius, namn på en fomromersk slägt. –
Volero P. genomdref 471 f. Kr. såsom folktribun,
att plebejiska ämbetsmän skulle väljas i
tribusforsamlingarna. – Quintus P. Philo, konsul,
diktator och, först bland plebejerna, pretor (337
f. Kr.), kämpade med framgång mot samniter och
latiner. År 339 genomdref han i egenskap af konsul
tre lagar, nämligen om giltigheten af plebiscita,
om skyldighet för patres (förmodligen de patriciske
senatorerna) att på förhand godkänna beslut af
centurieförsamlingarna och om tillförsäkrande åt
plebejerna af den ena censorsplatsen. – Publilia var
M. Ciceros andra maka, hvilken längre fram blef
skild från honom. – P. Porfirius Optatianus
skref en lofsång öfver Konstantin den store,
ett konststycke i ord- och verssammanställning.
R. Tdh.
Publilius Syrus, född i Antiochia, var slaf, men
frigafs af sin husbonde på grund af sina goda gåfvor
och egenskaper. Sedan han skaffat sig tillräcklig
bildning, började han skrifva och uppföra mimiska
skådespel i Italiens städer och uppträdde i Rom
i täflan med Laberius 45 f. Kr., hvarvid han af
Caesar erhöll priset. Han utmärkte sig genom
goda sedemålningar, rent språk och en viss poetisk
hållning. Särskildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
