Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Puke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derunder (osäkert är, om det skedde på förrädiskt vis)
falla i händerna på Karl Knutsson.
Beröfvadt sin anförare, led hans folk derefter ett svårt
nederlag, och sjelf fördes P. till Stockholm,
ställdes der till rätta inför drotsen och
aflifvades genom halshuggning i början af år 1437.
K. H. K.
1. Puke, Johan, revolutionsman, född på
Gotland 1726, var 1744 sergeant vid artilleriet,
men trädde efter erhållen permission i holländsk
krigstjenst, der han i grefve J. L. Hård, som
var öfverste i holländska armén, fann en gynnare,
genom hvars inflytande han befordrades till kapten.
Å denna befordran fästes dock vid P:s återkomst
till Sverige intet afseende, utan han förblef der
underofficer vid artilleriet. Detta förtröt honom
icke litet, och det blef icke svårt för grefve Hård
att förmå honom till deltagande i den sammansvärjning,
som 1756 uppgjordes för åstadkommande af en
förändring i svenska regeringssättet, och i hvilken
han blef en af de kraftigaste och djerfvaste
deltagarna. Då sammansvärjningen upptäcktes,
kunde P. icke ens genom tortyr förmås att uppgifva
Hårds deltagande deri. Han yppade denna sak, först
då han fått veta, att Hård satt sig i säkerhet. (Om
P:s torterande se »Handl. rör. Skandinaviens hist.»,
4:de d., 1817.) Efter rikets ständers kommissions
dom afrättades P. å Riddarholmen d. 23 Juli 1756.
Med orubbligt lugn gick han döden till mötes.
P. O. Bm.
2. Puke, Johan, grefve, sjöhjelte, ämbetsman, den
förres son, föddes i Karlskrona d. 27 Febr. 1751,
blef 1762 inskrifven vid dervarande sjömanshus och
gjorde flere resor å handelsfartyg till franska,
spanska, italienska, engelska och norska hamnar.
Vid hemkomsten anställdes han 1765 såsom
kofferdikarl vid flottan, blef 1767 arklimästare och
1769 konstapel, men gick 1770 först i holländsk och
sedermera i engelsk tjenst samt gjorde vidsträckta
sjöresor till 1774, då han återkom till
Karlskrona. Han blef 1777 löjtnant vid flottan,
men gick efter erhållen permission 1778 i
fransk tjenst, utmärkte sig vid flere tillfällen
och befordrades vid hemkomsten 1783 till kapten vid
örlogsflottan. 1784 afgick han till Vestindien,
för att taga ön S:t Barthélemy i besittning
för svenska kronan. Befordrad till major 1785
deltog han, såsom chef å fregatten »Fröja», i slaget
vid Hogland 1788 och, såsom öfverstelöjtnant och
chef å linieskeppet »Dristigheten», i slaget vid
Öland 1789. Efter att hafva avancerat till öfverste
(1793) och konteramiral (1794) utnämndes han 1801
till högste befälhafvare vid örlogsflottan; 1802
blef han vice-amiral och 1803 befälhafvande amiral
i Karlskrona, 1808 amiral och 1809 öfveramiral.
I Juli s. å. erhöll han öfverbefälet öfver
expeditionen till Norrbotten, som slutades med slaget
vid Ratan d. 20 Aug. och utföll till mera heder
för flottan än för armén. År 1812 erhöll han
öfverstyrelsen vid embarkeringsförberedelserna i
de särskilda hamnarna, blef s. å. generalamiral och
statsråd samt 1813 generaladjutant för flottorna.
S. å. förordnades han att å rikets vestra kust
ombesörja sjöförsvaret och leda flottans
operationer, hvilket äfven skedde följande året
mot Norge. P. tog 1815 afsked från statsrådsämbetet
och afled i Karlskrona d. 21 April 1816. I den af
amiralen grefve B. von Platen författade
minnesteckningen öfver P. (i Krigsvet. akad:s handl.)
yttras, att denne såsom befälhafvare med ett
oöfvervinneligt lugn i alla faror och händelser
förenade den skicklighet, den rådighet i beslut,
den hastighet i utförandet, som bilda den rätte
sjömannen – egenskaper, i hvilka alla samtida
tillerkänt honom första rummet. P. erhöll
adlig värdighet 1797 (då han antog namnet af Puke),
friherrlig 1809 (då han ånyo kallade sig endast Puke)
och greflig 1814. Af hans 3 söner var den äldste,
Johan Karl (f. 1795, d. 1847 såsom öfverste för
Lifgardet till häst), under åren 1827–31 förste
direktör vid K. M:ts hofkapell och spektakler. Med
den yngste, Folke Magnus (f. 1797, konteramiral och
chef för Förvaltningen af sjöärendena 1852), utdog
P:s ätt på svärdssidan 1857. P. O. Bm.
Pukkila [hårdt k], kapell under Borgå socken,
Finland. Areal 161 qvkm. Befolkningen finsk. 2,047
personer (1885). A. G. F.
Puktörne. Se Ononis.
Pulang (Fr. poulan), insats i kortspel (»pullan»).
Pulcheria, dotter af den östromerske kejsaren
Arcadius och syster till kejsar Theodosius II,
blef år 414 e. Kr., vid omkr. femton års ålder,
upphöjd till Augusta och regent jämte sin broder. I
nära 40 år, eller till sin död, 453, utöfvade hon
i sjelfva verket styrelsen öfver det östromerska
riket. Sitt lif inrättade hon nästan till likhet med
en nunnas och egnade sig åt gudaktighetsöfningar,
men på samma gång handhade hon med klokhet och kraft
regeringsärendena. Efter Theodosius’ död, 450, gaf hon
sin hand åt Marcianus, som öfverlefde henne några år.
R. Tdh.
Pulci [-tji], namn på tre italienska skalder,
hvilka voro nästan jämnåriga bröder och tillhörde
en urgammal adelsslägt samt lefde vid medicéernas
hof i Florens, men om hvilkas lefnadsöden i öfrigt
man intet känner. – 1. Bernardo P., den äldste,
öfversatte Virgilius’ »Bucolica» (1481) och skref
sjelf idyller m. m. – 2. Luca P., f. 1431, besjöng på
ottave rime samma tornering som Poliziano (se denne)
och författade derjämte den mytologiska herdedikten
Driadeo d’amore (1479), Epistole eroiche (de äldsta
heroider på italienska) samt riddare-epopén Ciriffo
calvaneo, en blandning af allvar och lustigheter,
hedniskt och kristet, öfverdrifna äfventyr och
gäckeri. – 3. Luigi P., f. 1431, d. 1487, förtrogen
vän till Lorenzo di Medici och Poliziano, vann ett
berömdt namn genom sitt romantisk-komiska epos Il
Morgante maggiore (1481, flere uppl.), i 28 sånger
på ottave rime. Dikten, hvars hufvudpersoner äro
Roland och hans vapendragare jätten Morgante, rör sig
kring paladinernas strider mot sarasenerna, hvarjämte
Haimonsbarnen och andra (äfven keltiska) sagor äro
inflätade. Tonen är nästan genomgående ironisk och
parodierande: det tyckes som om P. velat gifva de
italienska versromanerna ett dråpslag, liknande det
som Cervantes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
