- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
501-502

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Påsk. 1. Judarnas påsk - Påsk. 2. Den kristna påsken - Påsk. 3. Tidpunkten för den kristna påskens infallande och sättet att bestämma densamma

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

första och den sjunde dagen högtidlighöllos såsom
sabbatsdagar med helig sammankomst och hvila från
arbete (2 Mos. 12–13; 3 Mos. 23; 4 Mos. 28: 5;
5 Mos. 16). Numera fira judarna påskfesten med
iakttagande af budet om osyradt bröd och förbudet
mot syradt bröd samt med särskild husandakt på
första och andra påskaftonen. – 2. Den kristna
påsken
. Liksom påsken var israeliternas främsta
fest, har den ock af ålder utgjort den förnämsta
bland de kristna högtiderna, på samma gång som
den äfven är den äldsta. Jesu uppståndelse från
de döde, denna för hela kristenheten betydelserika
och fröjdefulla tilldragelse, är föremålet för de
kristnes påskfirande. De förste judekristne fortforo
till en början att med mycken noggranhet fira den
judiska påsken (jfr Ap. gern. 18: 21), på samma gång
som de dock dertill anknöto firandet af de vid denna
högtid fästa kristliga minnena. Somliga bibehöllo
det judiska bruket att äta påskalammet d. 14 Nisan,
hvaremot andra i stället fastade samma dag till
kl. 3 e. m. och sedan höllo kärleksmåltid jämte
nattvard. I förra fallet firades den s. k. korsets
påsk
d. 15:de Nisan och uppståndelsens påsk
d. 17:de. I senare fallet åter egnades d. 14:de
Nisan till minnet af Kristi död och d. 16:de åt
minnet af hans uppståndelse. Påskdagen kunde sålunda
i alla händelser infalla på hvilken veckodag som
hälst. Det omisskänneligt judiska i detta påskfirande
väckte emellertid anstöt hos de hedningkristna
församlingarna och framkallade en märklig strid
mellan församlingarna i Mindre Asien å ena sidan och
den vesterländska kyrkan, särskildt den romerska, å
den andra. Den vesterländska kyrkan förkastade på det
bestämdaste såväl ätandet af påskalammet som firandet
af påsken på en bestämd månadsdag. Derjämte ville hon,
att Långfredagen skulle såsom sorgedag utmärkas genom
fullständigt fastande (jejunia plena), hvadan det
genom kärleksmåltid och nattvardsfirande betecknade
slutet af qvadragesimalfastan framflyttades till
sjelfva påskdagen. När den åldrige Johannislärjungen
och biskopen i Smyrna Polycarpus omkr. 160 besökte
den romerske biskopen Anicetus i Rom, möttes han
der af olikheten mellan det mindre-asiatiska och
det romerska firandet af påsken. Anicetus tillät
icke dess mindre Polycarpus att i sjelfva Rom fira
påsken efter den mindre-asiatiska ordningen. En af
Anicetus’ efterträdare på Roms biskopsstol, Victor,
var dock ej lika medgörlig. Han uppställde år 196
såsom en oeftergiflig fordran för kyrkogemenskap,
att äfven Österlandet skulle iakttaga den romerska
ordningen med hänsyn till påskfirandet. Efter
åtskilliga stridigheter afgjordes frågan på
första ekumeniska mötet i Nicaea, år 325, hvarvid
den romerska uppfattningen blef den segrande. I
öfverensstämmelse dermed skulle påsken alltid firas
på bestämda veckodagar, så att uppståndelsens fest
alltid inföll på en söndag (se nedan). Ett ringa fåtal
fasthöll dock en tid envist vid den mindre-asiatiska
seden och bildade ett särskildt parti under namnet
»qvartodecimaner» (af Lat. quartus decimus, den
14:de) eller »tessareskaidekatiter»
(Grek. tessareskaidekatites, som firar den 14:de
dagen).

I likhet med hvad som var fallet med julens och
pingstens högtider firades påsken ursprungligen i
flere dagar med predikan och gudstjenst. I Sverige
firades fyra påskhelgdagar ända till 1741, då en
k. förordning (af d. 11 Nov.) utkom med påbud, att
tredjedag påsk skulle betraktas som sockendag. Denna
förordning upphäfdes dock två år derefter. De fyra
helgdagarna qvarstodo fortfarande ända till d. 4
Nov. 1772, då ett k. bref påbjöd afskaffandet
af tredje- och fjerdedag påsk. På påskaftonen
och påskdagen tillätes enl. k. br. af d. 14 Juni
1820 inga skådespels uppförande, lika litet som på
julaftonen och juldagen samt på pingstaftonen och
pingstdagen. Kyrkolagens stadgande (kap. 14 § 2)
att bröllop ej få hållas på första dag jul och pingst
gäller äfven om påskdagen.

3. Tidpunkten för den kristna påskens infallande och
sättet att bestämma densamma
. Som ofvan är nämndt,
fastställdes på det nicenska kyrkomötet (år 325)
grundsatsen att uppståndelsens fest skulle firas
på en söndag, nämligen den första söndagen efter
påskfullmånen, samt, om denna inträffade på en
söndag, på nästfoljande söndag. Med påskfullmånen
l. påskterminen (terminus paschalis) förstås då den
fullmåne, som inträffar d. 21 Mars eller närmast
efter detta datum, d. v. s. den första fullmånen
efter vårdagjämningen. Emellertid visade det sig
besvärligt att för hvarje år på astronomisk väg
bestämma påskfullmånen, och derför upprättades tid
efter annan påsktabeller, som omfattade ett större
eller mindre antal år, och hvilka erhöllos medelst
mer eller mindre noggranna cykliska beräkningar. Den
första kända påsktabellen uppgjordes af Hippolytos
för åren 222–333 med tillhjelp af en 16-årig
cykel. Sedermera konstruerades andra tabeller, för
hvilka cykler af 84, 95 och 532 år användes. Då
emellertid olika tabeller stundom angåfvo olika
påskterminer samt ej samma speciella föreskrifter
gällde hos latinerna och hos alexandrinerna, uppstodo
derigenom många stridigheter, hvilka varade ända till
Karl den stores tid, då den särskildt af Dionysius
Exiguus förordade s. k. alexandrinska 19-åriga cykeln
allmänt antogs äfven i Vesterlandet. Derigenom kunde
påskfullmånen bestämmas, så snart gyllentalet (se
d. o.) var gifvet, och denna metod användes ända till
den gregorianska kalenderreformen, då vid beräkningen
gyllentalen ersattes af epakter (se d. o.). Med
kännedom om söndagsbokstafven (se d. o.) kan derefter
påskdagens datum utan svårighet bestämmas. Ett ännu
vigare sätt att direkt beräkna påskdagens datum är
angifvet af Gauss (1800) och tillgår sålunda. Man
dividerar årtalet med 19, 4 och 7 samt kallar de
efter divisionen erhållna resterna i ordning a, b, c;
vidare dividerar nian 19 a + m (der m är ett tal,
hvars betydelse här nedan förklaras) med 30 och kallar
den här erhållna resten d. Slutligen dividerar man
2b + 4c + 6d + n (der n är ett tal af samma slag
som m) med 7 och kallar resten e.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:14:26 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0257.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free