Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l. ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan, bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande literatur, som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och literaturen, sp. 872) - Rabbling, metallurg. Se Puddling - Rabdomanti, den förmenta konsten att upptäcka i jorden dolda ting medelst slagruta - Rabdophora. Se Graptoliter - 1. Rabe, Gustaf Reinhold Daniel - 2. Rabe, Alida Kristina - Rabelais, François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
epokgörande verksamhet. För judarna, särskildt dem
af germansk härkomst, hafva hans öfversättningar af
bibelns böcker varit af samma genomgripande betydelse
som Luthers för den protestantiska kristenheten,
och för öfrigt gaf Mendelssohn åt hela den judiska
literaturen en ny riktning af den mest djupgående och
fruktbärande art. Inom en jämförelsevis kort tidrymd
ändrade denna literatur karakter och innehåll, form
och språk. I slutet af 18:de årh. började tyskan
rivalisera med hebreiskan som den judiska kulturens
bärare, och i våra dagar har en hel mängd strängt
vetenskapliga arbeten på de judiska studiernas område
skritvits på tyska, franska och italienska, om ock
större delen af den rabbinska literaturen ännu håller
fast vid sitt modersmål. Af de män, som samtidigt med
och närmast efter Mendelssohn verkade i hans anda, må
nämnas den mångsidigt bildade, för folkundervisningen
entusiastiskt verksamme Hartwig Wessely (1725–1805),
Salomo Pappenheim (1740–1814) och Isak Satanow
(1732–1805). Som betydande talmud-forskare utmärkte
sig i slutet af 18:de årh. Elia Wilna (1727–97),
Jesaja Berlin i Breslau (d. 1799) och Salomo Kohn i
Fürth (d. 1819). I vårt årh. är det hufvudsakligen
Salomo Rapoport och Leopold Zunz (se desse), som
gått i spetsen för den judiska forskningens
utveckling i strängt vetenskaplig och kritisk
riktning. Af andra framstående författare på det
judiska området, språkforskare, exegeter, talmudister,
literatur-historiker och historieskrifvare må nämnas,
i Tyskland: Nachman Krochmal (1780–1840), Felix Lebrecht
(1800–76), Abraham Geiger, Moritz Levy, Isaak Jost
och Zacharias Frankel, i Frankrike Salomon Munk och
i Italien Samuele Luzzatto. I följd af deras och
andras sträfvande hafva de judiska studierna under
de bägge sista årtiondena vunnit en vetenskaplig
betydelse och en uppmärksamhet från den kristna
forskningens sida, som aldrig förr kommit dem till
del. Antalet af utmärkta vetenskapsmän på detta fält
är också derför större än någonsin. Af nu lefvande
framstående författare må nämnas historieskrifvarna
Grätz, Kayserling, Herzfeld, Kalman Schulmann, Josef
Derenbourg, literaturforskarna Steinschneider,
L. Dukes, D. Hoffmann, D. Cassel, J. Fürst,
W. Bacher, som utgifvare af kritiska upplagor af
äldre värderik literatur Goldberg, S. Buber, Weiss,
Friedmann, Berliner, Löw, Silbermann, Neubauer,
kabbalisten Jellinek, bibelkritikern Kuenen,
talmudisterna Bloch, Wiesner, Schwab, Rabbinowicz,
lexikografen Levy m. fl. – Intresset för de judiska
studierna befordras i hög grad af ett förvånande stort
antal rent judiska tidskrifter, utgörande f. n. (utom
tidningar) 20 hebreiska, 24 tyska, 13 »judisk-tyska»,
14 engelska, 6 spanska och 3 eller 4 på hvart och ett
af franska, italienska, polska, ryska och ungerska
språken. – Af kristna lärde, som med framgång arbetat
på den judiska literaturens område, må bl. a. nämnas:
i 16:de–18:de årh., Reuchlin, de Lyra, Münster,
Surenhusius, Blasius Ugolinus,
Buxtorf, Vitringa, Reland och Wolff samt i vår
tid Delitzsch, Renan, Merx, Schürer, Wünsche,
Siegfried, Sträck o. a. Vid flere universitet, såsom
Jena, Breslau, Strassburg, Paris, äro särskilda
lärostolar inrättade för den judiska literaturen.
H. A.
Rabbling, metallurg. Se Puddling.
Rabdomanti (af Grek. rhabdos, staf, ocb manteia,
spådom), den förmenta konsten att upptäcka i jorden
dolda ting (malm, källor, nedgräfda skatter) medelst
slagruta.
Rabdophora. Se Graptoliter.
1. Rabe, Gustaf Reinhold Daniel, skolman, filolog,
läroboksförfattare, född på Velanda i Gerdhems
socken, Skara stift, d. 25 Jan. 1813, blef 1828
student i Upsala, 1836 filos. magister och 1837 docent
i estetik. 1841 blef han t. f. lektor i romersk
vältalighet och poesi vid Stockholms gymnasium,
1843 ordinarie lektor och 1853 rektor. Död i
Stockholm d. 7 Nov. 1870. – R:s författareverksamhet
var ganska omfattande och fruktbärande. Hans
Latinsk grammatik för skolor och gymnasier (1845;
5:te uppl. 1869), Latinsk grammatik för begynnare
(1849; 5:te uppl. 1870), Latinsk läsebok
(1849; 3:dje uppl. 1803), Latinska skriföfningar
(1851; 3:dje uppl. 1864) m. fl. voro på sin tid
allmänt brukade och ansedda. Frukterna af sina
filologiska, studier nedlade han hufvudsakligen i
sina rektorsprogram: Om oratio obliqua i latinet
(1855), Om klassicitet (1857), Om nordens äldsta
kultur (1865), Om de homeriska sångernas
förhållande till lifvet och bildningen (1868)
o. s. v. Dessutom offentliggjorde han flere
rent pedagogiska uppsatser i tidskrifter.
Särskildt må nämnas Om uppfostringsväsendet hos
Romarne (Vitt. hist. o. ant. akad:s handl., Ny
följd. IV 1864). Såsom högt ansedd lärare kallades
han till ledamot i åtskilliga komitéer för
undervisningsväsendet, var länge studiedirektor vid
lärarinneseminariet m. m. Med allvar, men också
med humanitet ifrade han for de klassiska studiernas
upprätthållande, mot mångläseriet i skolorna
och för betydelsen af det personliga elementet vid
undervisningen. Sedan 1862 var R. led. af
Vitt. hist. o. ant. akademien. -rn.
2. Rabe, Alida Kristina,
historiemålarinna, den förres halfsyster,
f. på Trehörningen i Fors socken,
Vestergötland, d. 18 Dec. 1825, utbildade
sig i Stockholm under Köhler och Södermark
samt uppehöll sig 1855–58 i Paris, der
hon tog lektioner för Tissier och Scheffer.
Efter att hafva tillbragt någon tid i hemlandet reste
hon 1863 ännu en gång till Paris och vistades
der en längre tid. Bekant blef hon genom några
kompositioner i större skala, Oidipus och Antigone,
Abrahams offer (Göteborgs museum) m. fl., i
hvilka hon ådagalade flitiga studier i sina lärares
riktning. Hon utförde äfven åtskilliga porträtt
och blef agré af Akademien för de fria konsterna.
Hon afled i Stockholm d. 9 Juli 1870.
-rn.
Rabelais [rabölä], François, fransk satirisk
författare, föddes i Chinon. Hans födelseår uppgifves
vanligen vara 1483, men torde böra sättas något senare
(1495?). R. erhöll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
