Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ragnarök, Nord. mytol., kallas de stora tilldragelser, genom hvilka åsagudarna och den nuvarande verldsordningens undergång framkallas samt hela den synliga skapelsen förstöres - Ragnfred Erikssön, norsk konung - Ragnhild den heliga är namnet på en svensk drottning från den äldre medeltiden - Ragnhildsdal. Se Rångedala - Ragnhildsholmen, holme i Göta elfs norra gren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
efterföljes af en treårig oaflåtlig fimbulvinter,
hvarunder det snöar från alla kanter, och solen
förlorar sin värmande kraft. Ulfven Skall uppslukar
solen och Hate månen. Hafvet kommer i uppror och
öfverstiger sina bräddar. Verldsasken Yggdrasil
råkar i brand, och jordens grundvalar bäfva. Då blåser
Hemdall af alla krafter i Gjallarhornet. Gudarna komma
till tings och rådslå. Oden rider till Mimes brunn
för att hemta råd. Emellertid hafva både Loke och
Fenresulfven slitit sina bojor; äfven Midgårdsormen
kommer upp ur det öfversvämmande hafvet. Då kommer
dödsskeppet Nagelfar loss. Loke styr skeppet, och
med honom följa alla Hels skaror. Jätten Rym kommer
österifrån, följd af alla rimtursarna. Fenresulfven
rusar fram med gapande käftar, så att öfverkäken rör
vid himlen och underkäken vid jorden. Midgårdsormen
sprutar etter öfver all luft och allt haf. Då remnar
himlahvalfvet, och ur skyn komma Muspels eldglänsande
söner ridande med Surt i spetsen. Alla dessa församla
sig på den åt alla håll hundramila slätten Vigrid,
dit äfven gudarna draga för att utkämpa den sista
striden. I spetsen för dessa rider Oden med guldhjelm
och fager brynja samt spjutet Gungne. Oden och
Fenresulfven kämpa mot hvarandra; ulfven uppslukar
Oden, men blir straxt dödad af Odens son Vidar. Tor
och Midgårdsormen varda hvarandras bane. Frö stupar
för Surt. Garm och Ty dräpa hvarandra, likaså Loke och
Hemdall. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden och
uppbränner hela verlden. Men ur den sammanstörtande
verldens grus uppspirar en ny skapelse, och en
ny tingens ordning inträder. Ur hafvet uppstiger
en ny, härligt grönskande jord, der åkrarna bära
osådda skördar. Den slocknade solen har födt en lika
fager dotter, som vandrar sin moders banor. Vidar,
Odens hämnare, och Vale, Balders hämnare, äro
vid lif, och dem har hvarken hafvet eller Surts
låga hämnat. De bo på Idaslätten, der Åsgård förr
legat. Äfven Tors söner Mode och Magne öfverlefva
Ragnarök, likaså Balder och Had, som återvända från
Hel, och Höne, som vänder tillbaka från Vanahem. Alla
dessa åser träffas på Idavallen, der de i gräset
återfinna gudarnas förlorade guldbrickor och samtala
om forna händelser. En ny guldålder inträder. Utom de
ofvannämnde gudarna har äfven ett menniskopar, Lif och
Lifthraser, hvilka tagit sin tillflykt till Hoddmimes
hult, undgått den allmänna förstörelsen, och från
dem härstammar ett nytt menniskoslägte. Slutligen
kommer den mäktige, onämnbare guden från ofvan,
han, som råder för allt, bilägger tvister, afkunnar
domar samt stiftar heliga och oföränderliga lagar för
det rättfärdiga och skuldlösa slägte, hvilket i evig
glädje bebor himlasalen Gimle, som är täckt med guld
och fagrare än solen. – Antagandet af gudarnas och
den nuvarande verldsordningens oundvikliga undergång
är en nödvändig följd af den dualism, som genomgår
hela den gamla gudaläran. Det är ock tydligt, att
Ragnaröksmyten kunnat uppstå, först sedan denna
gudalära redan nått sin högsta
utvecklingsgrad. I denna myts lära om en ny
himmel och en ny jord, der intet ondt finnes,
såg nordbon den sista afgörande lösningen på de
strider och de tvifvel, som äro oskiljaktiga
från den verld, hvari vi nu lefva; och Ragnarök
bildar en värdig afslutning af det väldiga
drama, som uppföres i den nordiska gudaverlden.
Th. W.
Ragnfred Erikssön, norsk konung, son af Erik Blodyx,
kom efter slaget på Fitje 961, jämte sina bröder, till
styrelsen i Norge efter Håkan den gode, men blef åter
fördrifven och flydde då till Orkenöarna, hvarifrån
han 966 med en flotta styrde till Söndmöre. Han
höll sig vintern öfver i Norge, men besegrades
af Håkon jarl i en blodig strid vid Dingenes
967 och lemnade jämte bröderna Norge för alltid.
Y. N.
Ragnhild den heliga är namnet på en svensk drottning
från den äldre medeltiden, antagligen Inge d. ä:s
gemål. Hon var af folkungaätten, säges det, bodde vid
Roxens strand och var konungen kär. Efter konungens
död (omkr. 1110) gjorde hon en resa med korsfarare
till Jerusalem. Röfvare öfverföllo henne och
afryckte hennes kläder, men en ängel steg ned af
himmelen och gaf henne andra. Hon lefde sedermera i
Vreta kloster och skall enligt några krönikor hafva
blifvit begrafven i »Telge» (Södertelge), hvars
skyddshelgon hon var, och der en källa bär hennes
namn. Äfven Söderköpings helsobrunn heter S:t Ragnilds
källa. Hon skall hafva varit moder till Inge d. ä:s
dotter Kristina. Krönikornas uppgifter om drottning
R. äro emellertid mycket osäkra och stridiga, ofta
bevisligen falska. Kj.
Ragnhildsdal. Se Rångedala.
Ragnhildsholmen (äldre form Ragnildarholm, men i
ett par handskrifter af Rimkrönikan från början af
1500-talet Nyklaborg, sannolikt en förvrängning af
Miklaborg, »den stora borgen»), holme i Göta elfs
norra gren midt emot nuv. Kastellgården, eller
det äldsta Konungahälla. På denna holme anlade
konung Håkan Håkansson till Konungahällas försvar
på 1250-talet ett fäste, hvilket tyckes hafva varit
mycket starkt. Hertig Erik Magnusson erhöll det 1304
jämte Konungahälla och en del af landet deromkring
i förläning af norske konungen Håkan V. Då det
vänskapliga förhållandet mellan hertigen och denne
brutits, sökte Håkan med våld 1308 återtaga borgen,
men misslyckades, hvarför han, för att minska dess
betydelse, lät anlägga Bohus på Bagaholmen längre
upp i elfven. 1309 uppgafs R. till konung Håkan, men
återtogs redan 1310 af hertig Erik, hvilken i enlighet
med vilkoren i Oslofreden (1310 l. 1311) efter
några år (sannolikt före 1315 och antagligen redan
1312) återlemnade borgen till Norge. Den ödelades
snart af eldsvåda, och stenen användes sannolikt för
Bohus. Under åren 1881–82 verkställdes af kamreraren
W. Berg på enskild persons bekostnad en noggrann
utgräfning och undersökning af ruinerna. Dervid
hittades en mängd mynt, vapen och föremål hörande
till klädseln, bohagsting, redskap och verktyg m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
