Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rankhet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rantzau, slott. Se Barmbeck.
Rantzau, en af de äldsta, rikaste och mest utbredda
adelsslägterna i Holstein, leder sina anor tillbaka
till 11:te årh. och räknade år 1600 omkr. 120 manliga
medlemmar samt egde mer än 100 gods. – 1. Johan R.,
född d. 12 Nov. 1492, drog 1514 till Spanien, Italien
och Heliga landet, der han slogs till riddare,
och blef efter sin hemkomst 1517 hofmästare för
prins Kristian (sedermera konung Kristian III)
samt var denne följaktig till riksdagen i Worms,
der han vanns för lutherska läran. Såsom rådsherre
hos hertig Fredrik (sedermera konung Fredrik I)
undertecknade R. 1522 förlikningen i Bordesholm,
tillrådde honom s. å. att emottaga danska kronan
och stod sedan i spetsen för hans här, först vid
Köpenhamns belägring och sedermera mot Sören
Norby i Skåne. Lika troget medverkade R. till
Kristian III:s upphöjande på tronen, i det han
slog Skeppar Klement i Nörrejylland 1534, segrade
vid Öxnebjerg på Fyen 1535 och slutligen tvang
Köpenhamn att kapitulera. Han blef derpå ståthållare i
hertigdömena Slesvig och Holstein och arbetade der för
reformationens genomförande, åtföljde konungen 1538
till det protestantiska furstemötet i Braunschweig
och afslöt i Speier 1544 förlikning med kejsar Karl
V. Då han likväl s. å. bestämdt afstyrkte Kristian
III:s plan att dela hertigdömena med sina halfbroder
och i stället föreslog att införa ärftlighet eller
ock lägga Slesvig under danska kronan, föll han i
onåd och afsade sig sina ämbeten. Deremot erhöll han
1559 öfverbefälet i kriget mot ditmarskerna samt
visade lika mycken skicklighet och kraft i striden
som mildhet efter segern. Han dog d. 12 Sept. 1565. –
2. Melchior R., f. omkr. 1490, d. 1539, omtalas under
Fredrik I såsom marsk i Holstein och blef år 1533
hofmarskalk hos konung Kristian III. Han var dennes
förnämste rådgifvare, en särdeles duglig underhandlare
och kraftig främjare af reformationen. – 3. Henrik
R., född d. 11 Mars 1526, son af R. 1, blef år 1556
ståthållare i Slesvig och Holstein och omintetgjorde
der 1559 hertig Adolfs plan att för egen räkning
eröfra Ditmarsken. År 1570 var han fredsunderhandlare
i Stettin. R. var känd öfver hela Europa för sin
rikedom och försträckte flere gånger penninglån åt
furstliga personer. Han egde dessutom en ovanligt
stor bildning, hvilken förskaffade honom tillnamnet
»den lärde», skref sjelf flere arbeten på latin,
bl. a. en skildring af kriget mot Ditmarsken (1570,
under psevdon. Cilicius Cimber), och hängaf sig
med mycken ifver åt astrologien. Han brefvexlade med
många af Europas vetenskapsmän, samlade ett stort
bibliotek och prydde sina gårdar, i synnerhet slottet
Breitenburg, med taflor och statyer. Derjämte byggde
han vägar och broar, anlade hvarjehanda fabriker
o. s. v. Död d. 1 Jan. 1599.– 4. Daniel R., f. 1529,
erhöll sin krigiska utbildning 1550–55 i kejsar Karl
V:s här uti Italien och utmärkte sig 1559 i kriget
mot ditmarskerna. Ännu större namnkunnighet vann R.
i Nordiska sjuårskriget, der han redan 1563 anförde
en afdelning af hären, och 1565 fick
öfverbefälet och segrade vid Axtorna mot en
öfverlägsen svensk här under Hästesko. I Nov. 1567
gjorde R. ett mycket djerft tåg genom Holveden
in i Östergötland, der han härjade och levererade
en rad smärre träffningar, bl. a. vid Kungs-Norrby
d. 15 Jan. 1568, hvarefter han gjorde ett mästerligt
återtåg genom Småland till Halland, medförande stort
krigsbyte. Vid belägringen af Varberg träffades han af
en kanonkula från fästningen och dog d. 11 Nov. 1569. –
5. Gert R., f. 1558. den föregåendes son, följde sin
fader såsom ståthållare i hertigdömena samt utmärkte
sig i Kalmarkriget (1611–13). Efter slaget vid Lutter
am Barenberge (1626) fick han befälet öfver danska
hären. Död 1627. – 6. Frants R., f. omkr. 1600, den
föregåendes brorson, blef ståthållare i hertigdömena
1627 och dansk rikshofmästare 1632 samt förlofvad
med Kristian IV:s dotter Anna Katarina. Han
drunknade d. 5 Nov. 1632, då han om aftonen gick
öfver slottsbron vid Rosenborg. – 7. Josias R.,
f. 1609, sonsons son till R. 1., utmärkte sig först
i svensk krigstjenst 1632–35, sedermera i fransk
och blef 1645 fransk marskalk. Genom sin skönhet och
sitt älskvärda sätt vann han stor ynnest hos damerna,
särskildt hos drottning Anna, och påstås t, o. m. vara
fader åt Ludvig XIV. Efter hand fick han 60 sår och
förlorade en arm, ett ben och ett öga. Död i Paris
d. 14 Sept. 1650. – 8. Kristian R., f. 1614, son till
R. 5, blef 1648 ståthållare i hertigdömena och 1650
tysk riksgrefve (jfr Rantzau, grefskap). År 1661 blef
han preses i danska statskollegiet (förste minister),
men dog redan 1663. Hans son Ditlev R., f. 1644,
d. 1697, blef 1686 ståthållare i hertigdömena och 1671
tillika dansk länsgrefve. – 9 och 10. Jörgen R.,
f. 1642, och hans broder Johan R., f. 1650, vunno
båda utmärkelse under spanska tronföljdskriget såsom
öfverstar vid det danska rytteri (hjelptrupper),
som stod under Marlborough. Johan dog i Bruxelles
1708. Jörgen kommenderade danska trupperna i
slaget vid Helsingborg (1710). Han dog 1711. –
11. Schack Karl, grefve R.-Ascheberg, f. 1717,
blef 1756 generalmajor, men erhöll straxt derpå
sitt afsked. Han for då till Danzig och användes
vid de hemliga underhandlingarna med Ryssland 1762,
ehuru utan resultat, hvarefter han blef en bitter
rysshatare. Han bosatte sig derpå i Holstein ock
gjorde der Struensees bekantskap, återkallades 1766
till hofvet och blef 1767 chef för norska hären,
men förvisades snart till Holstein, hvarest han förde
ett utsväfvande och förargelseväckande lif. År 1770
fick han tillfälle att å nyo närma sig konungahuset,
under dess vistelse i Holstein, följde med till
Köpenhamn och var der Struensee behjelplig att
störta grefve Bernstorff, men då hans ärelystnad icke
tillfredsställdes af den nye maktinnehafvaren, inlät
han sig i sammansvärjningen mot honom och företog
d. 17 Jan. 1772 personligen fängslandet af drottning
Karolina Matilda. Till belöning utnämndes han till
preses i Krigskollegiet och medlem af geheimerådet,
men blef efter ett års förlopp afskedad. Han förde
derefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
