- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
793-794

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Redhibition ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

icke med säkerhet uppgifvas, enär alla uppgifter
saknas för flere år och flere landskap. De
uppbördssummor, som finnas i räkenskaperna, bilda
en slutsiffra på 280,000 lod eller 17,500 lödiga
mark (motsv. 364,000 kr. i vår tids mynt, oafsedt
penningevärdets fall), men man vet ej hur pass stor
del detta är af hela bytet.

6) Karl X Gustafs reduktion, den
s. k. fjerdepartsräfsten. De stora förläningar,
som Gustaf Vasas efterträdare skänkte till adeln, i
synnerhet den högre, medförde kanske än större
faror än kyrkans stora gods under medeltiden. Genom
dessa gåfvor minskades åter kronans inkomster, så
att de ej svarade emot hennes behof, och, hvad än
värre var, genom dem hotades den svenska allmogens
frihet. Det var nämligen ej blott enstaka gods, som
bortgåfvos, utan hela socknar. Länsinnehafvaren
erhöll visserligen genom gåfvan af en eller flere
socknar icke eganderätten till jorden, men rätt att
uppbära kronans skatter från området. Han blef sålunda
ett slags förman för sockenboarna och ville gerna
betrakta dem såsom sina undersåtar. Å andra sidan
måste naturligtvis de ofrälse ståndens bördor växa,
när adeln ryckte åt sig allt större delar af kronans
fasta inkomster. Tillståndet blef slutligen odrägligt,
och lifliga protester höjdes af de ofrälse redan under
drottning Kristinas regering, men utan att leda till
någon följd. Karl X Gustaf ansåg sig dock böra ingripa
för att råda bot på förhållandena. På riksdagen
i Stockholm 1655 föreslog han en reduktion. Efter
häftiga strider måste adeln medgifva en sådan, och
följande beslut fattades: alla gods på omistande orter
(se Förbjudna orter), som bortgifvits efter Gustaf
Adolfs död, skulle indragas; alla allodialförläningar
skulle förvandlas till Norrköpings besluts gods
(se d. o.), d. v. s. möjlighet bereddes kronan att
återfå förläningarna, när den förste innehafvarens
manliga ätt utslocknat, äfven om föreningsbrefvet
stadgade annorlunda; alla expektansbref skulle
upphäfvas, hvadan det missbruk försvann att man
bortgaf successionen till en förläning, sedan
dess innehafvares ätt utslocknat, och hvarigenom
dess slutliga återfall till kronan ytterligare
uppskjutits; en fjerdedel af alla förläningar,
som bortgifvits efter Gustaf Adolfs död, skulle
hemfalla till kronan, hvilken sistnämnda bestämmelse
var anledningen till namnet fjerdepartsräfst. Den
25 Juni 1655 utfärdade konungen en »stadga angående
godsen och deras reduktion», och d. 9 Juli utnämndes
kommissarier till reduktionens verkställande (se
Reduktionskollegium). Arbetet fortgick med rask fart
under år 1655 och förra delen af 1656, ehuru väl
det framkallade mycket missnöje och äfven motstånd
bland dem, som blefvo lidande genom beslutet. Men
snart blefvo hindren så stora, att reduktionsverket
hämmades. Hit hörde rent kamerala hinder, bristande
uträkningar i Kammarkollegium o. dyl., men i främsta
rummet den penningeförlägenhet, hvari krigen försatte
konungen, och hvilken tvang honom att pantsätta
kronogods och
t. o. m. äfven fjerdeparten. Derigenom afstannade
nästan hela reduktionen. Räntan af de gods, som
reducerades under Karl X:s regering, steg till
77,988 dal. smt. Under de första åren af Karl XI:s
förmyndareregering fortsattes reduktionen icke utan
fart. Så reducerades 1662 för öfver 6,000 dal. smt och
1663 nära 8,000 dal. smt ränta. Men derpå afmattades
den alltmer, under det att regeringen frikostigt
utdelade nya förläningar. Reduktionen behandlades
som en ståndsfråga för adeln, hvilket tillräckligt
förklarar, att den nästan kom att afstanna. Men vid
1672 års riksdag, då Karl XI blef myndig, beslöts dess
fortsättande, och konungens personliga ingripande gaf
den nytt lif. Ifrån början af 1673 till slutet af 1680
återkallades, ehuru krigen förorsakade många hinder,
4,389 hemman med 203,010 dal. smt ränta. Efter denna
tid undanskymdes Reduktionskollegiets verksamhet af
Karl XI:s fullständigare reduktion, och 1682 befriades
kollegiet från sin befattning med fjerdeparternas
reducerande. För öfrigt fortfor den äldre reduktionen
vid sidan af den yngre ända till 1687.

7) Karl XI:s reduktion. Den föregående reduktionen
hade aldrig vunnit de ofrälse ståndens verkliga
erkännande, enär den var alltför litet omfattande. Den
kunde icke häller tillfredsställa kronans behof,
hvilka i synnerhet efter krigen på 1670-talet
oafvisligt kräfde en större jordindragning. En sådan
blef äfven besluten på riksdagen 1680 samt sedermera
gång på gång ytterligare utvidgad genom beslut vid
andra riksdagar. – a) 1680 års reduktionsbeslut. Denna
gång utgick förslaget från de ofrälse stånden,
först från bönderna, och blef efter revolutionslika
stormar inom adeln bifallet af detta stånds två
lägre klasser, men icke af den första (grefvarna
och friherrarna). Den lägre adeln hoppades dervid
att få behålla sina obetydliga län. Enligt 1680 års
riksdagsbeslut skulle till kronan återgå med 1681 års
ränta alla gref- och friherreskap, alla kungsgårdar,
sätes- och ladugårdar samt alla Norrköpings besluts
gods och lifstidsfriheter, som gåfvo mer än 600
dal. smt i årlig ränta. Ingen preskriptionstid
skulle gälla för denna reduktion. Slutligen blefvo
alla de eröfrade provinserna förklarade reduktionen
underkastade. – Adeln fick sjelf välja medlemmar
i den reduktionskommission (se d. o.), som skulle
verkställa besluten. Ehuru i riksdagsbeslutet fanns en
försäkran att någon ytterligare reduktion icke skulle
för framtiden ifrågakomma, dröjde det ej längre än
till följande riksdag, förr än reduktionsfrågan åter
kom före. – b) 1682 års reduktionsbeslut. De ofrälse
stånden yrkade 1682 på reduktionens utvidgande;
de ville, att äfven 600-dalers-godsen skulle
indragas. Adeln motsatte sig häftigt förslaget,
men måste slutligen så till vida gifva efter, att
de erkände konungens rätt att återtaga och gifva
förläningar. I öfverensstämmelse dermed uppsattes
riksdagens beslut, hvarigenom reduktionen helt
och hållet förklarades såsom konungens ensak. Karl
XI begagnade sig deraf på det sättet att han lät
indraga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:07:33 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0403.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free