Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Regress ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven grunderna för konstslöjd och ornamentik. Detta
framgår deraf att Hårleman 1745 slöt kontrakt med
honom att mot årlig lön gå de svenska sidenfabrikerna
tillhanda »med mönster och patronritning samt
fasoners projekterande». Efter sin återkomst vid samma
tid blef R. dessutom mycket sökt som teckningslärare,
i hvilken egenskap han sedan tjenstgjorde hos
den kungl. familjen, utförde en del gravyrer samt
sysselsattes af drottning Lovisa Ulrika och Tessin,
den tidens förnämsta mecenater. Derjämte erhöll
han offentligt understöd för att i gravyrkonsten
undervisa två lärjungar; den ene af dem var den sedan
såsom kopparstickare framstående Per Floding. –
För arkitektur- och konststudier företog han 1755
i sällskap med J. Pasch en resa till Frankrike
och Italien under sexton månader. Han uppehöll sig
derunder ett halfår i Rom. Hemkommen blef han nämnd
till hofintendent, och då vidtog den verksammaste
delen af hans lif. Han upptogs dels af en mängd
inredningar och dekorationer å de k. slotten,
dels af tillsynen öfver k. husgerådskammaren
och hoflivréerna. Samtidigt utförde han äfven
åtskilliga ritningar till enskilda boningshus och
herregårdar, gaf förslag till möbler, åkdon, tyger
m. m. och var öfver hufvud samtidens mest anlitade
ornamentist. – Då hans forna lärjunge uppsteg på
tronen, fick R. helt naturligt flere vedermälen
af hans bevågenhet. Så blef han en af riddarna af
Vasaorden vid dennas instiftande (1772), erhöll flere
uppdrag vid omdaningen af Gripsholms slott under samma
årtionde, uppgjorde ritningarna till Johannes’ nya
kyrka, högtidligt grundlagd 1783, men aldrig utförd,
o. s. v. Först 1789 erhöll R. på begäran afsked från
sin hofintendentsbefattning. Han afled i Stockholm
d. 19 Maj 1793. – R:s arkitektoniska verk äro tämligen
få och jämförelsevis mindre betydande. De mest kända
äro Philipsenska huset vid Adolf Fredriks torg i
Stockholm, uppfördt för direktör P. Suther, Österby
och Väsby i Up-land. Det senaste är hans vackraste och
mest helgjutna skapelse i denna väg. Deremot anlitades
han så mycket mer såsom dekoratör af rum. Bland
hans förnämsta arbeten af detta slag må nämnas
biblioteket och naturaliekabinettet å Drottningholm,
Gustaf III:s runda salong å Gripsholm (färdig 1779)
samt åtskilliga praktrum å Stockholms slott. Hans
konstnärssmak i dessa verk är måttfull och klar,
om än ej synnerligen djerf eller fantasirik. Mot
rococons öfverdrifter var han på sin vakt, och i
hans senare dekorationer råder den enklare stil,
som i Frankrike fått namn af Louis XVI, ehuru i
sjelfva verket äldre än denne monarks regering. –
Såsom gravör var han äfven efter sin hemkomst från
Paris verksam. Så utförde han en samling profiler och
planer efter Hårleman, åtskilliga porträtt, Heureux
assemblage (ett karikaturblad), bokmärken, antika
byggnader från Rom, graverade 1787–89. o. s. v. -rn.
Rehnsköld (skref sig Rehnschiöldt), Karl Gustaf,
grefve, fältherre, föddes i Greifswald d. 6
Aug. 1651. Hans fader var Gerdt Antoniison
Rewenbringk, naturaliserad 1639 såsom
svensk adelsman under namnet Rehnsköld samt slutligen
rikskammarråd och regeringsråd i Pommern. Efter vid
Lunds universitet idkade studier under »S. Pufendorfs
inseende och private information» blef R. 1673
fänrik vid Värmlands regemente och 1674 löjtnant
vid Enkedrottningens lifregemente till häst samt
transporterades 1675 till löjtnant vid Uplands
regemente och följande år med samma grad till
gardet. Det danska kriget gaf honom tillfälle att
ådagalägga tapperhet och militärisk duglighet. Han
deltog med utmärkelse i slagen vid Halmstad,
Lund och Landskrona, avancerade hastigt och var
redan 1677 öfverstelöjtnant vid Enkedrottningens
lifregemente till häst. 1689 blef R. öfverste
för Tyska lifregementet till fots och kommendant i
Landskrona. Hans militära intresse förmådde honom 1691
att gå i holländsk krigstjenst, och under Vilhelms
af Oranien befäl deltog han flere år i det krig, som
vid denna tid utkämpades i Nederländerna. Under sin
frånvaro 1693 utnämnd till öfverste vid Norra skånska
regementet till häst, blef han efter sin återkomst
till Sverige 1696 generalmajor, 1698 generallöjtnant
och guvernör i Skåne samt upphöjdes d. 8 Juli s. å. i
friherrligt stånd (ej introd.). Det nordiska krigets
utbrott erbjöd honom nya tillfällen till krigisk
utmärkelse. Han var utan tvifvel under krigets första
nio år Karl XII:s högstbetrodde militäre rådgifvare,
utan att det derföre kan sägas, att han gjorde allt
för att egga en kunglig krigslystnad, som till sin
allmänna riktning icke lät sig bestämmas af främmande
inflytelser. Vid landstigningen på Själland 1700 förde
R. venstra flygeln, följde på hösten sin konung till
Livland och var den, som i slaget vid Narva faktiskt
förde högsta befälet. 1701 var han med vid öfvergången
öfver Düna, och 1702 förde han i slaget vid Klissov
svenskarnas högra flygel. De följande åren, hvarunder
R. 1703 utnämndes till general af kavalleriet,
opererade han vanligen för sig sjelf i vestra Polen,
indref kontributioner, passade på konung August
och skyddade Storpolens svenskvänliga adel mot dess
sachsiska fiender. I början af 1706 stod han i Posen,
der han hotades af ett kombineradt anfall af konung
August och dennes general Schulenburg. Fiendens
plan att alldeles krossa svenskarna omintetgjordes
genom slaget vid Fraustadt, som (d. 3 Febr. 1706)
utkämpades mellan R. och Schulenburg, och som var
en af svenskarnas vackraste bedrifter under Karl
XII:s krig. Af sin konung rönte R. alltid mycket
erkännande. I Dec. 1705 upphöjdes han till kungligt
råd samt blef d. 3 Febr. 1706 fältmarskalk och d. 21
Juni s. å. grefve. Sin framgång synes han icke hafva
burit med jämnmod. Han beskrifven från denna tid såsom
alltmer sjelfkär, häftig och öfvermodig, och hans
inflytande på Karl XII har säkert icke alltid varit
det bästa. En olika uppfattning af kriget invecklade
R. i en strid med Piper, som slutade med personlig
ovänskap. Sedan fred med konung August blifvit sluten
och svenska hären hvilat ut i det rika Sachsen, bröt
Karl XII upp för att utkämpa striden med tsar Peter.
R. var naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
