Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Retz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundradetals barn lockades att falla offer för hans skändliga
begär eller hemska öfvertro. Med anledning deraf
dömdes R. i Okt. 1440 af domstolen i Nantes till
bålet. Marskalken af R. har stått modell till
Barbe-Bleue (»Blåskägg») i Perraults bekanta saga.
Kj.
Retz [räss]. 1. Albert de Gondi, kallad marskalken
af R., född af en ädel familj i Florens 1522,
kom med sina föräldrar 1547 till franska hofvet,
der han genom Katarinas af Medici gunst blef
kammarherre. Genom gifte fick han 1565 baroniet
Retz (i depart. Loire-Inférieure) och vann 1573
marskalksstafven. Han deltog i hugenottkrigen och
stod högt i gunst hos Henrik III, som han åtföljt
till Polen. Efter dennes död (1589) slöt han
sig till Henrik IV. Död 1602. – 2. Jean François
Paul de Gondi, känd under benämningen kardinalen
af R., den föregåendes brorson, född d. 20
Sept. 1613 (icke d. 3 Okt. 1614; såsom vanligen
uppgifves), bestämdes för det andliga ståndet,
för hvilket han alldeles saknade sinne. Efter en i
utsväfningar tillbragt ungdom kastade han sig in i
de politiska intrigernas hvirfvel, ådrog sig genom
sin Histoire de la conjuration de Fiesque (1632)
Richelieus misstankar såsom »en farlig talang»
och lyckades först efter Richelieus död (1642)
få den eftersträfvade platsen som koadjutor åt
ärkebiskopen af Paris. Såsom predikant utöfvade han
redan sedan längre tid tillbaka ett stort inflytande
på folket. Drifven af ärelystnad, riktade han
t. o. m. från predikstolen skarpa anfall på Mazarin
och hofvet; och i de oroligheter, som kallas Fronden,
fann han sin rätta atmosfer. »Koadjutorn» blef nu en
lika farlig som oberäknelig makt i staten. Efter den
tillfälliga försoningen emellan partierna i Ruel
(April 1649) vidmakthöll han jäsningen i Paris,
men öfvergick, då han icke kunde draga jämt med
Condé, på hofvets sida emot denne. Då emellertid
Mazarin motarbetade hans planer på kardinalshatten,
slog han åter om, utverkade Condés befrielse ur
fångenskap och bearbetade opinionen emot Mazarin,
så att denne måste fly ur landet (Febr. 1651). I
Sept. 1651 vardt han kardinal; men hans ränker förde
honom slutligen, sedan han genom sin förnyade söndring
med Condé förspillt folkgunsten, i Vincennes’ fängelse
(Dec. 1652). Flyttad till ett lindrigare fängelse, i
Nantes (1654), lyckades han komma undan till Spanien
och Rom, hvarefter han för att undvika Ludvig XIV:s
polis måste genomirra halfva Europa. Vid Mazarins
död (1661) erhöll han tillåtelse att återvända samt
uppgaf sina anspråk på ärkebiskopsdömet Paris. Han
fick nu stora prestgäll (abbotstiftet S:t Denis),
blef Ludvigs trogne anhängare och gjorde honom stora
tjenster, såsom då han utverkade, att konklaven tre
gånger afgjorde påfvevalet i Ludvigs intresse. Men
han lefde nu för det mesta i tillbakadragenhet
på sina gods, der han i vänners och beundrares
krets arbetade på sina berömda Mémoires (utg.,
ofullständigt, 1717 i 6 bd, fullständigt 1837;
ny uppl. 1872, af Feillet). R. dog i Paris d. 24
Aug. 1679. Hans senaste biograf är Chantelauze
(1878). Kj.
1. Retzius, Anders Jahan, naturforskare, föddes i
Kristianstad d. 3 Okt. 1742 och tillhörde en gammal
prestslägt, som tagit sig namnet R. (urspr. Ressius)
efter sjön Ressen i Odensvi, Kalmar län. Han
studerade 1758–59 vid Lunds universitet, men
ekonomiska svårigheter nödgade honom att derefter en
tid egna sig åt apotekareyrket. Han öfvergaf snart
detsamma, studerade å nyo i Lund och utnämndes
1764 till docent i kemi i Lund samt promoverades
1766 till filos. doktor, hvarvid han innehade andra
hedersrummet (ultimus). 1767 blef han docent
äfven i naturalhistorien. 1768–72 vistades
han i Stockholm såsom auskultant i Bergskollegium
och fick vid samma tid uppdrag att utarbeta en svensk
farmakologi, hvilken utgafs 1769 (Korrt begrepp
af grunderna till Pharmacien). Återkommen
till Lund, efter att under sin frånvaro 1771 hafva
utnämnts till adjunkt i naturalhistorien, stiftade
han Fysiografiska sällskapet derstädes och ingöt nytt
lif och intresse för naturvetenskaperna. 1777
utnämndes R. till e. o. och 1781 till ord. professor
i survivance efter E. G. Lidbeck, och sedan denne
erhållit ständig tjenstledighet, tillträdde han
1795 professuren i naturalhistoria och ekonomi,
hvarjämte det 1798 uppdrogs åt honom att föreläsa
i kemi. Till Lunds universitet skänkte R. 1805
en mängd forntida stenredskap och öfverlät till
detsamma 1811 sina dyrbara samlingar af naturalier,
»en gåfva, som gör honom till en af detta
universitets största enskilda välgörare». 1812
erhöll han ständig tjenstledighet, men fortfor ändock
att hafva inseendet öfver botaniska trädgården. Död
i Stockholm d. 6 Okt. 1821. R. var en mycket
lärd man och en framstående forskare inom många
områden af naturvetenskaperna. Linné skall
hafva satt stort värde på honom och
ansett honom för en af sina yppersta lärjungar.
Han skydde inga uppoffringar för sin vetenskap och
förstod att genom medverkan af resande i främmande
land förskaffa sig det material han behöfde för
sina vetenskapliga arbeten. Bland dessa märkas
utom en mängd akademiska disputationer och i
lärda sällskaps skrifter intagna afhandlingar:
Inledning till djurriket (1772), Observationes
botanicae (fol.; tryckt i Leipzig 1778–91),
Florae Scandinaviae prodromus (2 bd, 1779;
2:dra uppl, 1795), Lectiones publicae de vermibus
intestinalibus (1784), Försök till mineralrikets
uppställning (1795; tysk öfvers. 1798), Faunae
Sueciae a Linné inchoatae pars I (Leipzig 1800),
Försök till en flora oeconomica (2 dlr 1806–07).
R. var den förste, som fäste uppmärksamheten vid de
märkvärdiga zoologiska fynden i Skånes torfmossar.
Vetenskapsakademien valde honom 1782 till sin
ledamot och lät 1842 slå en medalj öfver honom.
Han var dessutom ledamot af Vet. o. vitt. samh. i
Göteborg (1778) och Landtbruksakademien (1812) samt en
mängd utländska lärda samfund. Efter R. uppkallade
Thunberg växtslägtet Retzia. – En broder till R:s
farfader adlades med namnet Rosenstolpe (se denne).
R. T-dt.
2. Retzius, Lorens Kristofer, prest, framstående
predikant med lindrig lutning åt den herrnhutiska
riktningen, den föregåendes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
