Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rhea Silvia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphäfde den förut medgifna fria flodfarten. Först
1830, till följd af skilsmässan mellan Belgien och
Nederländerna, blef den nederländska regeringen böjd
för eftergifter, och ett flodfartsreglemente kom
1831 till stånd, som gjorde flodfarten på R. ända
till hafvet fri för alla fartyg, som tillhörde
strandstaterna vid R. samt vid bifloderna, men
lade en måttlig tariff på främmande fartyg samt
tillsatte en centralkommission och 4 inspektörer
samt tulldomstolar för afgörande af stridiga
flodfartsangelägenheter. Först 1869 borttogos
alla tullar, och floden öppnades utan några
inskränkningar. Vården om flodloppet och flodfarten är
uppdragen åt en centralkommission, som sammanträder i
Mannheim. Flodloppet har under detta årh. i hög grad
förbättrats, i det stora summor hvarje år utgifvas
för ändamålet. Rymliga flodhamnar hafva anlagts
utmed floden; 24 af dem ligga inom Tyska riket och
8 i Nederländerna. I merkantilt hänseende är R. den
vigtigaste floden i Europa. Den flyter genom land
med talrik befolkning och den lifligaste industri,
mynnar ut i ett af de lifligast befarna haf på jorden
midt emot Storbritannien samt står genom segelbara
bifloder i förbindelse med det inre af Tyskland,
Frankrike, Belgien och Nederländerna samt genom
Ludvigskanalen med Donau, genom Rhen–Rhône-kanalen
och Rhen–Marne-kanalen, som båda gå till Strassburg,
med mellersta och södra Frankrike, hvarjämte många
jernvägslinier följa dess stränder eller utgå från
dem. Införandet af ångan som drifkraft har åstadkommit
en ofantlig ökning af flodtrafiken. Den första ångbåt
gick på Rhen 1817. 1883 hemmahörde i flodområdet ej
mindre än 2,713 fartyg, deraf 199 ångbåtar, som gå
dels på R., dels på dess bifloder och de sjöar, som
tillhöra flodområdet. Ångbåtarna hafva i synnerhet
framkallat en liflig turisttrafik, och antalet resande
utgör nu 1-2 mill. årligen. Floden är farbar utan
afbrott från Basel till mynningen. Ofvanför Speier
kunna endast jämförelsevis små fartyg gå, men nedanför
denna stad kunna fartyg om 500–600 tons utan svårighet
gå med last. Mellan Basel och Strassburg är djupet
stundom ej mer än 1 m., mellan Strassburg och Mainz
vexlar det mellan 1,5 och 7,5 m., men nedanför Mainz
är det ingenstädes mindre än 3 m. Det djupaste stället
(23 m.) är midt emot Lorelei-klippan; vid Düsseldorf
är djupet 16 m. Före byggandet af jernvägar funnos
nedanför Basel inga permanenta broar öfver R., men
nu gå jernvägståg öfver floden på ett dussin olika
ställen i Tyskland och Nederländerna.
Laxfiskena i R., hufvudsakligen mellan Bacharach
och S:t Goar, hafva länge åtnjutit ryktbarhet,
men afkastningen har betydligt minskats efter
ångbåtarnas ankomst. Dessutom fångas stör, nejonögon,
gädda och karp. Något guld nedföres från Alperna och
Schwarzwald, men i så ringa mängd, att afkastningen ej
lönar arbetet. R:s och flere dess bifloders stränder
äro hemorten för de berömda rhenska vinerna (se
Rhen-viner).
Den långa raden af gamla och blomstrande städer långs
R:s stränder vittnar om flodens
stora vigt. De förnämsta af dessa äro inom Tyskland
Strassburg (som dock ligger ett stycke från R.),
Speier, Mannheirn, Worms, Mainz, Koblenz, Bonn,
Köln, Düsseldorf och Wesel. Utom Tyskland äro
Basel i Schweiz samt Arnhem, Utrecht och Leiden i
Nederländerna de enda större rhenstäderna.
I politiskt hänseende har R. alltid spelat en stor
rol. Mellan germanerna och romarna utgjorde R. i
200 år ett bållverk. Augustus och hans efterträdare
uppförde skansar vid R., och en stor del af de
romerska legionerna låg beständigt i garnison
der. Under denna tid gjorde den venstra l. romerska
stranden jättelika framsteg i civilisation. De
underbara romerska fornlemningarna vid Trier
och annanstädes, de romerska vägarna, broarna och
aqvedukterna bära tydligen vittne om de fördelar
Rhentrakterna skördade af det romerska väldet. Denna
romerska civilisation uppslukades emellertid af
den germanska folkvandringens vågor. Under Karl den
store, hvars förnämsta residens var Aachen, började
Rhendalens kultur åter uppblomstra, och resultaten
kunna ännu skönjas i de storartade byggnadsverken
från denna period. Vid delningen af Karl den stores
rike (843) bildade R. gräns mellan Tyskland och
Lothringen, men 870 kom floden helt och hållet inom
Tyskland. I nära 800 år var förhållandet så, och
Tyska rikets gräns sammanföll mer eller mindre med
Rhunelinien. Westfaliska freden gaf en del af venstra
Rhenstranden åt Frankrike genom att åt detta land
öfverlemna Elsass, och genom freden i Rijswijk (1697)
bestämdes R. som gräns mellan Tyskland och Frankrike
från Basel till trakten af Germersheim. Fransmännens
önskningsmål var att få hela R. som gräns och
Gallien återstäldt till den utsträckning det hade
på Caesars tid. Detta ideal förverkligades 1801,
när hela venstra Rhenstranden från Basel till
Emmerich afträddes till Frankrike. Wienkongressen
(1814–15) återgaf åt Tyskland nedre Rhendalen;
men tyskarna ville hafva mera (»Sie sollen ihn
nicht haben, den freien deutschen Rhein» hette
det med afseende på fransmännen) och genom Elsas’
och Lothringens återförening med Tyskland (1871)
blef R. ännu en gång »Tysklands flod, icke Tysklands
gräns». I krigshistorien har R. alltifrån den tid
(år 55 f. Kr.), då Caesar i närheten af nuv. Koblenz
slog sin ryktbara pålbrygga öfver floden, spelat en
framstående rol. Den utgör nu Tysklands vigtigaste
försvarslinie mot vester, och dess betydelse i detta
afseende var ännu större, innan Tyskland förvärfvade
sig den starka vestgräns, som det för närvarande
eger. Rhenliniens betydelse ökas ytterligare genom
en rad starka fästningar: Neu-Breisach, Strassburg,
Rastatt, Mainz, Koblenz, Köln och Wesel.
Rhenanus, Beatus, tysk humanist, f. i Schlettstadt
(Elsass) 1485, d. i Strassburg 1547, studerade vid
Paris’ universitet och knöt i Basel vänskap med den
berömde Erasmus, hvars samlade skrifter han sedermera
redigerade (i 8 bd. 1540–41). Rh. utmärkte sig såsom
en omsorgsfull häfdaforskare i arbetet Rerum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
