Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ribbing ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
R. var en synnerligt duglig ämbetsman och fick
också 1718 såsom »öfverordningsman» plats i den
nya förvaltning, hvarigenom Karl XII sökte skapa en
starkare centralisation. Till dessa »nyheter» var
dock R., liksom i allmänhet de svenske ämbetsmännen,
en afgjord fiende, och den byråkratiska oppositionen
blef den ej minst verksamma kraften vid enväldets
fall. Redan mot slutet af Karl XII:s regering hade
R. jämte några andra missnöjda (Fredenstierna,
Gyllencreutz m. fl.) uppgjort förslag till en ny
regeringsform. Konungens död gaf signalen till
dessa planers genomförande, och R. blef sjelfva
hufvudmannen för den »revolution», hvars resultat
blef frihetstidens statsskick. Han har derför
också med skäl räknats såsom den förnämste af de
s. k. »riksfäderna» från 1719. Redan d. 22 Dec. 1718
utnämndes R. till ordförande i kommissionen öfver
Görtz, och såsom sådan bär han i första hand ansvaret
för att denna domstol gjorde sig till ett verktyg
för den allmänna ovilja, som Görtz ådragit sig genom
sin andel i Karl XII:s förhatliga finansåtgärder och
ej mindre förhatliga nyheter i förvaltningen. I det
första anloppet mot enväldet hade dock R. ej någon
del, ty det utgick från krigsbefälet, som erkände
Ulrika Eleonora såsom Karl XII:s efterträderska endast
mot vilkor att enväldet afskaffades. Men R. nöjde
sig ej dermed, utan ville hafva sjelfva arfsrätten
till tronen upphäfd för att skaffa ständerna
fullkomligt fria händer vid det nya statsskickets
uppgörande. Då han och hans vänner omedelbart
efter Karl XII:s död företogo en omarbetning af sitt
förslag till regeringsform, kommo de öfverens om att
arfsrätten var utslocknad, dervid stödjande sig på
att 1604 års arfförening, som Karl XI åberopat i
sina föreskrifter om tronföljden, ej medgaf någon
arfsrätt åt gifta prinsessor, åtminstone ej då de,
såsom fallet var med Karl XI:s döttrar, gift sig utan
ständernas samtycke. Denna åsigt lyckades de ock göra
så allmän bland de 1719 sammanträdande ständerna,
att Ulrika Eleonora (d. 21 Jan.) fann sig föranlåten
att hemställa frågan till rådet. Ehuru detta redan
erkänt henne såsom drottning, förklarade det sig dock
nu mot hennes arfsrätt; och sedan R., som af henne
blifvit utnämnd till landtmarskalk, tillkallats och
förklarat, att ständerna ville välja henne, men ej
erkänna henne såsom arfsberättigad, nödgades hon
uppgifva sina anspråk. Då R. ej betraktade Ulrika
Eleonora såsom drottning, ansåg han henne ej häller
hafva varit berättigad att utnämna landtmarskalk
och lät derför adeln följande dagen bekräfta sig
i denna värdighet. Derpå genomdref han hennes val,
men på vilkor att hon på förhand underkastade sig
hvad ständerna beslöto om statsskicket. Detta synes
dock ej hafva blifvit alldeles sådant, som han
hade ämnat. Hans förslag till regeringsform skall
hafva gått ut på att skapa en sjelfständig rådsmakt
(såsom före 1680), och han tyckes hafva velat bevara
ett öfvervägande inflytande på riddarhuset åt den
besutna högadeln. Men den regeringsform, som nu kom
till stånd, gjorde rådet beroende af ständerna, och
pä riddarhuset genomdrefs klassindelningens
upphäfvande, hvarigenom lågadeln fick öfverhand. Under
tvisterna härom uppträdde R. såsom medlare och
lyckades utverka det vilkoret för klassindelningens
upphäfvande att endast fastighetsegare skulle
få hafva rösträtt »uti regementet berörande
saker». Detta vilkor blef sedermera likväl ej
iakttaget. Fullkomligt i öfverensstämmelse med R:s
uppfattning var deremot den byråkratiska karakter,
som det nya statsskicket erhöll, och som förnämligast
berodde deraf, att de tre högre, af ämbetsmän till
stor del bestående stånden blefvo de egentliga
»maktegande» vid riksdagarna. Såsom landtmarskalk
sökte nämligen R. så mycket som möjligt utestänga
bondeståndet från vigtigare riksdagsärenden. Han
fick ej upplefva utvecklingen af det statsskick,
i hvars grundläggning han haft så stor del, ej ens
slutet af 1719 års riksdag. På det riksrådsförslag,
som ständerna i kraft af den nya regeringsformen
uppgjorde, fick han första rummet, men afled före
utnämningen d. 14 April 1719. Adeln beslöt 1756 att
i riddarhussalen uppställa hans byst, men detta kom
ej förr än 1809 till utförande. S. B.
7. Ribbing, Konrad, friherre, ämbetsman, den
föregåendes broder, född i Stockholm d. 7 Nov. 1671,
blef 1695 auskultant och 1705 assessor i Svea hofrätt,
1711 lagman i Nerike, s. å. vice landshöfding
i Östergötland, 1712 lagman i Halland, 1714 vice
landshöfding först i Södermanlands län, sedermera
i Vesterås län, 1718 lagman i Stockholms lagsaga,
ordningsman i Stockholms län samt öfverordningsman,
derefter, då Karl XII:s nyheter i förvaltningen
afskaffades, 1719 åter lagman, i Halland,
s. å. landshöfding i Nerike och Värmland samt 1729
president i Bergskollegium. Död i Stockholm d. 17
Okt. 1736. – Liksom brodern var han en duglig
ämbetsman och inlade särskildt stora förtjenster
såsom landshöfding i Nerike och Värmland,
som lidit mycket genom kriget. I politiken
hyste han samma åsigter som sin broder, deltog i
kommissionen öfver Görtz och medverkade kraftigt
till förändringarna i statsskicket vid 1719 års
riksdag, under hvilken han, ehuru förgäfves,
förordade en revision af reduktionen och fällde
yttrandet att bönderna »uti arcanis reipublicae et
oeconomicis (i statens hemliga och ekonomiska ärenden)
intet böra hafva något votum». Under striden
mellan Arvid Horn och det holsteinska partiet
vid 1726–27 års riksdag sökte han hålla sig
neutral, men röstade dock vanligen med Horns parti.
S. B.
8. Ribbing, Gustaf, friherre, arkivman,
son af den föregåendes broder,
generaladjutanten frih. Lennart R., föddes
i Stockholm d. 19 Mars 1719, studerade i Lund och
Upsala samt antogs 1740 till e. o. kanslist
i Kanslikollegium. 1744 besökte han Frankrike
och Holland, blef 1758 presidentsekreterare och
1765 sekreterare i Riksarkivet. Om dettas ordnande
och tillgängliggörande inlade R. högst betydliga
förtjenster, så mycket större, som handlingarna
förvarades på skilda ställen och tillgång på
arbetskrafter var otillräcklig. 1770 fick R.
kanslirådsfullmakt och intog 1773 sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
